Selfie från när det begav sig! En ung Ruth Orkin med sin kamera, Kistalight och Mimmi har besökt Galleri 3 på Kulturhuset och utställningen Illlusion of Time. Foto från Kistalights mobil
Dragplåster för Kistalight är hennes cykeltur 1939 från Los Angeles, Hollywood, till New York som sjuttonåring för att besöka World's Fair, en världsutställning i det Gröna Äpplet. En liten cykeltur på 370 mil som låg till grund för ett fotoreportage med cykeln i centrum för tidningen Bike ...
Modigt och djärvt men också ett uppdrag, att se Amerika genom fotolinsen och bokstavligen fota från sin cykel, där hjul och ekrar kunde vara utgångspunkten, några städer tillkom dessutom på Östkusten under touren, medan hon skaffade sig nya erfarenheter, växte och mognade som människa.
Ruth Orkin drömde egentligen om att bli filmare, uppväxt i Los Angeles som hon var, mamman var stumfilmsskådis, men Hollywood var en patriarkalisk värld där kvinnor inte fick ta plats istället blev kameran hennes uttryck. Ruth visade prov både ambitioner och uthållighet på sin väg till en professionell karriär som fotojournalist. Hon gick på Los Angeles City College och studerade fotojournalistik och hon jobbade som telegramflicka på MGM för att hon hoppades kunna bli filmfotograf men upptäckte att facket diskriminerade kvinnor i den rollen.
Drivet att få jobba med film förde även henne till amerikanska armén under ww2 där hon under några år deltog i Women's Auxiliary Army Corps med förhoppning att kunna få arbeta med film.
Efter det militära försöket 1943 flyttade Ruth Orkin till New York etablerade sig som fotograf, fick uppmärksamhet för sina bilder av en känd musiker och kompositör som Leonard Bernstein, och hon kom att arbeta som fotojournalist för kända bildmagasin som Life, Look, och Ladie´s Home Journal. Orkin bröt här igenom ett mycket mansdominerat område.
Bilden ovan är från Florens 1951 och uttrycker som många bilder av Orkin rörelse, glädje och kvinnlig självständighet. Fotografiet är från en serie Don´t be Afraid of Travel Alone. Orkins fotoserier ligger nära filmen och bildar små berättelser.
Härligt att vara ung, fri och självständig, i Florens träffar Ruth en amerikansk väninna, Jinx Allén som också reser runt ensam och de slår ihop sina påsar, hänger, tillsammans för att ta en serie bilder, mest berömd av dem alla är An American Girl in Italy där Jinx är i centrum av bilden i ett gathörn i Florens omgiven av idel män med den manliga blicken. Kring bilden och speciellt Jinx ansikte ligger ett ljus på utställningen så att tankarna kan gå till, symboliskt, att här vandrar en kvinnlig ung modern variant av en madonna eller helgon, som drar männens blickar till sig.
Två äldre kultiverade killar, herrar, bredvid oss, diskuterar också om bilden är arrangerad och inte alls så improviserad och fångad i flykten. De tycker olika men Ruth Orkin sade alltid att bilden var skapad vid ett spontant tillfälle och den är hennes mest berömda bild från Europatouren 1951 med bilder.
Var är brudarna?
Kan man fråga till bilden ovan!
Det blir lite som i den gamla reklamfilmen om chips när grabbarna plötsligt inser att det saknas någon i gänget!
Sanningen är troligen att brudarna mitt på dagen (flickor och kvinnor) i Florens 1954 var hemma och sträng sysselsatta med att laga lunch till sina män och pyssla med sina hemman.
Vi fortsätter med ytterligare en glad bild från Florens 1954, härligt att vara ung, härligt att vara i rörelse, härligt att vara en populär amerikanska i Florens, bra status för jänkarna (yankees) efter ww2 i Italien, kanske upplevde två unga tjejer från USA större frihet och fick mer space i Europa än back home.
Ändå den manliga blicken och uppvaktning kunde vara krävande och efter några veckor vistelse i Florens kunde amerikanskorna bli nog så arroganta i de italienska männens närvaro!
Tillbaka i USA blev det så småningom både film, äktenskap, barn och mer berömda fotografier, med fotoserier från New York City. Ruth Orkin gifte sig med fotografen och filmaren Morris Engel och tillsammans gjorde de indiefilmerna The Little Fugitive och Lovers and Lollipops. Filmer som väckte uppmärksamhet, fick bra kritik och den förra blev prisbelönt med Venice Film Festival Silver Lion 1953.
The Little Fugitive är en indiefilm om en liten storögd kille som utsätts för ett prank (upptåg) av sin äldre bror. Brodern spelar död, låtsas mördad av sin lillebror. Vilket får den lilla pojken Joe Norton att rymma hemifrån och att under ett dygn tillbringa tiden på Coney Island. Perspektivet, the eye, är den lilla killens, storögd, förundrad, sårbar och utlämnad men ändå ute på ett äventyr upptäcker han nöjesparken med omgivningar, en miljö med atmosfär och spänningar.
Filmen The Litte Fugitive visar sig ha påverkat, upptäcker vi med förtjusning, två av den Franska Vågens stora stjärnregissörer Francois Truffaut och Jean Luc Godard i filmerna De 400 Slagen och Till det Sista Andetaget. (Saint Germain des Pres eller Sartres norra öga)
Två filmer som gjorde ett så stort intryck på oss (Kistalight) i vår ungdom!
Vi är inte ensamma på eftermiddagen och besöker utställningen Illusion of Time, förutom kulturintresserade äldre herrar som diskuterar autenticitet, kulturtanter som snart ska ta ett glas på Café, konstintresserade ungdomar, Kistalight och Mimmi, så är fransk TV där, kulturkanal Artes ... med kulturjournalist som kommunicerar med datorskärm och fotograf, mycket trevligt och ger ytterligare liv åt utställningen.
Betyg Fem cyklar, vespor eller sportbilar av fem i rörelse med den lilla människans perspektiv
Jane Birkins tolkning Comment te dire adieu, text franska Serge Gainsbourg
© Thommy Sjöberg 
No comments:
Post a Comment