Det är en av hennes sista böcker. En bok där hon försöker fånga den litterära processen när det gäller konsten att hantera sitt skrivande. Duras metod är omtagningar där hon försöker nå fram med vad hon vill säga och berätta om. Det är ett sökande efter något som hon själv inte vet vad det är, de trevande försöken blir som spelningar i ett musikaliskt stycke, om och om igen, med glidningar i närmandet till sitt ämne. Det blir lite som hos Miles Davis:
Spela inte vad som är!
Spela vad som inte är!(Miles Davis)
Blir ...
Att skriva är att försöka få reda på vad man skulle skriva om man skrev
- och det vet man bara efteråt
- innan är det den farligaste fråga man kan ställa sig. (Marguerite Duras)
Huset där Marguerite Duras bor i Neauphle-le-Chateau norr om Paris i regionen Ile-de-France är en viktig plats skriver hon, huset gav mig tröst för alla mina barndomssorger och blev en del av mitt skrivandets galenskap, en vulkan i rummet, där hon tog hand om smärtan och där hon skapade sig en plats för att skriva om sin ungdom.
Lustigt nog påminner den unge Slas (Stig Claesson innan han blev en söderkis med svenska folket) skrivande om Marguerite Duras ton, liknande omtagningar och upprepningar, ett sökande i texten av vad man vill uttrycka. Kanske var det inspirerat av den nya Franska Vågen i filmens värld eller den nya franska romanen. Filmare och författare som stod nära Marguerite Duras och kanske inspirerade Slas, kring (si så där) sent 50-tal eller tidigt 1960-tal.
Olof Lagercrantz bok om Dante, Från helvetet till paradiset, är inte bara en mycket lärd bok, Lagercrantz har studerat Den Gudomliga Komedin ingående under många år och tagit del av lärda och stora litteraturforskare i ämnet Dante, smält och omvandlat kunskaperna i en egen personlig tolkning. När Lagercrantz möter Dante blir det ett författarmöte mellan två konstnärssjälar. Det mesta av boken har jag läst tidigare, höstens kurs och omläsning, men två kapitel återstår från tolkningarna av Paradiset, Det eviga ljuset och Änglarna, de senare återfinns fram för allt i Paradiset men återfinns också i Skärselden, till exempel när ängeln i skärseldens port, sång IX, ristar in sju p:en i pilgrimens panna. Lagercrantz bok är alldeles utmärkt (kanon) som komplement för förståelsen av Den Gudomliga Komedin när du läser den. Lustigt nog läser jag även David Lagercrantz Obscuritas under hösten, (Fars Dag Light) far och son över tid.
Jag drar en oläst bok ur hyllan, hittar den egentligen i ett skåp, en glad överraskning (hade vi den) som passar mycket bra i dessa tider, boken är I Väntan på Talibanerna (profetisk titel) av Jesper Huor. J Huor skriver en fin artikel (essä) i SvD https://www.svd.se/utlandska-soldater-var-mer-hatade-an-de-forstod under hösten när Kabul faller vilket väcker min nyfikenhet, har ju läst både Jan Myrdals Resa i Afghanistan, Robert Byrons Vägen till Oxanien och Diana Janses bok om Afghanistan, En Del av Mitt Hjärta lämnar jag kvar.
Årets klassiker blir Albert Camus Myten om Sisyfos. Kistalight har upptäckt Camus i mogen ålder och läst klassiker som Främlingen, se Camus Light - Leve Republiken och Pesten, se Pesten i Coronatider!
Camus bok är mest ett dåtida bidrag till existentialismen med kapitelrubriker som Ett absurt resonemang, Den absurda människan och Det absurda skapandet. Ett specialskriven kapitel är, passar bra i sammanhanget, Hoppet och det absurda i Frans Kafkas verk. Essän Myten om Sisyfos är mer en fristående uppsats om Sisyfosmyten.
Albert Camus verkar fortfarande nå många läsare i Frankrike, franskaskolan och lärarnas förtjänst? Främlingen toppar ofta listor i media som tidernas främsta litterära verk och Pesten har nått stora försäljningsframgångar i världen. Inte så konstigt med tanke på pandemin! Jean Paul Sartre, ungdomens idol (en av dem) och existentialismens frontfigur står sig I dag inte lika bra som Camus. Där Sartre stod för brain så stod Camus för Hjärta!
Hjärta slår hjärna över tid? Några bloggar från Kistalight om Jean Paul Sartre et Albert Camus och de andra exis ... när det begav sig ... Inspiration Light - Saint Germain des Pres och Saint Germain des Pres eller Sartres norra öga.
Giacomo Oreglias bok om Dante Liv, Verk & Samtid har jag nästan läst ut under hösten vid kursen på SU Dante och Den Gudomliga Komedin. Oreglias bok fungerar utmärkt som komplement och handbok för studier av Dante och Komedin. Giacomo Oreglia var en italienare i Stockholm, som ung kom han till Sverige, blev kvar här och verkade som docent i litteratur vid SU, översättare, och inspiratör för italiensk kultur.
Oreglia har det där lätta handlaget och den lätta tonen när han berättar om Dantes liv, verk och samtid som bara en kännare med goda kunskaper kan ha. Oreglia är kontroversiell när det gäller tolkningen av Dantes Komedin, nästan ingen ifrågasätter hans djupa kunskaper i ämnet Dante och Komedin, utan mer hans tolkning av Dantes verk som en utopi. En utopi som tar fäste i en Andes Tidsålder tolkad av någon som heter Joakim från Fiore och den andra tesen är Anarkin som en framtida samhällsordning. Bägge tolkningarna begränsar mer Dantes verk än att de öppnar upp den konstnärliga upplevelsen av Komedin med flera verk.
Kistalight har inre läst kapitlet om Dante en anark och Joakim (Magnus och Joachita) ännu i boken varför det är svårt att ta ställning i frågan. De övriga kapitlen tyngs dock inte av någon bokstavstrogen tolkning utan är just en mycket lärd bok om Dante. Ett mycket intressant kapitel är hur Dante tolkats och behandlats genom seklerna från 1300-talet och framåt.
Ett omen för lite god egen läsning?
Shuggie Bain är en Booker Pris vinnare (2020), som är en av den engelskspråkiga världens finaste litterära priser och boken har fått massor av beröm från läsare och recensenter. SvD.s Andres Lokko tillhör ett av alla fans, älskare av Glasgow som han är, även om Douglas Stuarts Shuggie Bain utspelar sig långt från miljöer som musikpubar, häftiga konstinstallationer, punk som mode eller creddiga medelklasskids på weekendäventyr.
Tjoho, bara att kasta sig ut i läsäventyret, lösa en bussbiljett till Glasgows slitna förorter, skavda brickstones, illavarslande countrymusik och unkna trappuppgångar, klä ner sig, inte säga nej till några slattar vodka i plastmugg eller några lindrande valium för smärtan, kicka igång den svarta humorn, tro på den skarpa iakttagelsen och de vassa detaljerna, käfta (skämta) med gängen (de farliga grabbarna) och tro på nåden.
GOTT NYTT LÄSÅR!
© Thommy Sjöberg
Tjoho, long legs och GOTT NYTT TENNISÅR med lite tennis från Australien, down under, där det just nu är sommar och vi gläds åt den nya generationen av talangfulla spelare.
Damtennis är bäst.
Fortfarande coronafrisse, vaccinerad på alla håll och kanter, fram och baklänges, har haft covid utan att riktigt förstå det och fått antikroppar och just nu undrar jag om vi inte, Kistalight och Mimmi har Omicron, känner oss möra som sommargäster på grönbete som inte riktigt tål att vara på vischan.
Förresten var tog Rh-faktorn vägen?
Räckte det inte med att drygt hälften av befolkningen var immuna?
Tjoho tennisvänner, när vi alla har haft Omicron och pandemin är över.
Rör på fötterna (se bara på Rybakina ovan), slå igenom fore och backhand, variera spelet, försök att ha kul med ditt spel och varför inte leva upp till den olympiska tanken.
Kämpa väl och gör ditt bästa efter dina förutsättningar på det nya tennisåret!
PS i efterhand! Undrar om inte de två tennistjejerna ovan Emma Raducanu och Elena Rybakina kommer att bli två av damtennisens stora stjärnor (shooting stars). Emma hade redan vunnit US-Open och Elena kom att vinna Wimbledon sommaren 2022. Hur som helst tycker Kistalight att speciellt Elena Rybakina har riktigt stort spel inom sig!
Det gäller bara hålla ihop spelet hela matchen!
© Thommy Sjöberg
Läser ut Jesper Huors I Väntan på Talibanerna den 20 februari.
ReplyDeleteHittar boken, lite oväntat, i ett skåp i min bokhylla.
Som en drog beskriver Jesper Huor sitt förhållande till Kabul och Afghanistan. Boken är drygt tio år gammal men känns märkvärdigt aktuell och profetisk med sin titel.
kabul är under hela min vistelse en belägrad stad skriver Huor (känns igen från andra krisorter i världen). Staden Kabul har till och med utvecklat en egen form av arkitektur; en skyline av köpcenter, lyxvillor, kontor och skyskrapor byggda av personer som gjort sig en förmögenhet i opiumbranschen och korruption så kallad narkotektur.
Jesper Huor reser i landet Afghanistan, betydligt störren än Sverige till ytan (65/45). Ett land med en karg skönhet, okuvliga människor och med en historia där stormakter (imperier) britter, ryssar och jänkare fått vika ned sig, gått på pumpen, när de försöker ockupera landet.
Jesper Huors styrka som reporter, reseskildrare, är hans nyfikenhet på människor. han träffar en rad udda personligheter, både de som sökt sig till Afghanistan, en förlorad engelsman eller en förälskad japanska, som hittat vägarna till landet eller den inhemske Hafiz som sökt sig bort, en filosofisk resa, från religiös fundamentalism och blivit ateist.
Kanske är styrkan i Jesper Huors reportage, berättelse, att han inte är så där alldeles säker på vad han själv söker och vill få bekräftat med sin resa. Det blir ett sökande a la Gunnar Ekelöf; jag är en främling i detta land, men detta land är också en främling i mig.
Hur som helst leder det till en rad spännande möten. Vår avfälling Hafiz den djupt troende pojken, muslim, som blev ateist, poet och rumlare som till slut får ett stipendium för att studera på universitet i USA där han hoppas bli av med sin oskuld, svårt att greja i Afghanistan, för han har hört att amerikanska tjejer är lösaktiga.
Sic!
To be continued ...
Får bli en egen blogg här!
Kistalight läser ut Shuggie Bain 29 juni, efter viss möda! Uthållighet, är vad som krävs för att ta sig igenom berättelsens kolgruvedistrikt, Pithead, mörka mentala slukhål.
ReplyDeleteShuggie Bain av Douglas Stuart, vinnare av Bookerpriset 2020 är en genomarbetad och välskriven roman. Originaltexten innehåller säkert en hel del slang från Glasgow men här i svensk översättning flyter raderna på i en smidig prosa från Glasgows sociala geografi i utkanten av staden (förorten). Miljöerna är fiction men ligger nära verkligheten; från Southside, via Sighthill, Pithead (det svarta kolet) East End och Southgate igen.
ReplyDeleteTidsspannet (1981-1992) är från trevande frihetsförsök i ungdomen(flytta hemifrån) via barndom, tidig skolgång, mammans misär och fortsatt skola till tonår syskonens utveckling, systern som tidigt flyttar hemifrån, för säkerhets skull ända till Sydafrika, brorsan som är lite speciell (diagnos autism?) men som har en väldig talang med att teckna och han när en konstnärsdröm, Shuggie själv som är en fjolla och gärna leker med tjejer och farsan Shug som är skitstövel som utnyttjar och bryter ned mamman och underblåser hennes alkoholism.
Shuggies kärlek till mamman (medberoende) och hans uthållighet med att rädda henne är beundransvärd, men också ett sätt att överleva och förstås inkännande och identifikation.
Hon är trots allt den enda trygga punkten med en allt mer (totalt) frånvarande fader.
Mest svider miljöskildringarna från Pithead i romanens centrala del, Thatchers nedlagda kolgruvor. De familjer som kan har dragit, flytt, från platsen, och det är de övriga, Shuggie och hans övergivna mamma med tre barn, och lika utsatta som blir kvar.
Shuggie accepterar sin läggning, i det avslutande South Side 1992. har han en kvinnlig väninna (kompis) med liknande erfarenheter och visst regnar det mest i Glasgow men sådant kan uthärdas med en typ av nolläges-strategi.
"Shuggie skakade på huvudet. Han vred sig loss från henne (Leanne) och sprang några meter i förväg. Sedan vände han sig om och tittade henne rakt i ögonen, nickade och snurrade ett enda varv på de svarta, blankpolerade klackarna."
//Kistalight/Thompa
Sista leveransen av nyårslöften när det gäller läsning blir Myten om Sisyfos av Albert Camus som vi läser ut den 30 november.
ReplyDeleteHuvudnumret är en längre essä om det Absurda i litteraturen och filosofin (alltså livet) som delas in i tre kapitel: 1) Ett absurt resonemang 2) Den absurda människan 3) Det absurda skapandet.
Erfarenheterna från (efter) ww2 gör att filosofen och författaren Albert Camus ser (liknar) livet vid en absurd verklighet och tillvaro. Men han menar även att skapa är att leva två gånger (få chansen att leva om sitt liv). Författarna de som berättar / _ _ _ /Alla försöker de härma, upprepa, och återskapa sin verklighet till slut blir de lika våra egna sanningar. / _ _ _ / Skapandet är det stora maktspelet / _ _ _ /Att beskriva är den sista uppgift som återstår för en absurd själ, senare i essän heter det:
Att skapa är också att forma sitt öde!
Till Camus filosofiska text (föreläsning) finns även två fristående kapitel. Den text som gett namn åt boken Myren om Sisyfos och ett kapitel om Kafka; Hoppet och det absurda i Franz Kafkas verk.
Oki doki då är en modern klassiker utläst, tunn till omfång men väl så prövande!
Betyg Fem väl genomförda filosofiska resonemang av fem, just för att det var fem kapitel men även för att Camus resonemang om det absurda låg nära tankar om varför vi kan vara skapande människor.