Nere på stan, Citta Bassa, går vi på Ciao, ett italienskt svar på snabbmatens Mc Donald, här kan man äta italiensk husmanskost till vettiga priser.
På Ciao vid Piazza Vittorio Veneto låter vi oss väl smaka under ljumma junikvällar på takterrassens trädgård, belyst med lampor, snett emot ett elegant klocktorn från Mussolinis fascismepok.
Här prövar vi, man kan välja från olika diskar, ångande risotto milanese, proscutto med melon, pollo med friterad potatis, formaggio av olika slag, salmone på potatisbädd, insalata, pane, lokalt vin rött och vitt på tunna, mineralvatten och kaffe med pâtisserier.
Granne med Ciao ligger enligt guideboken ett historiskt café, Balzer, och mittemot ligger teatern Donizzetti. Här tillbringar vi en lunch med Insalata, mineralvatten och kaffe. Bredvid mig sitter några gäster, en kvinna och man, på affärslunch. Vältaliga diskussioner följer ätandet. Jag hör mannens argumentationer när han övertalar sin kvinnliga kollega. Här är det
Machiavelliska konspirationer som råder snarare än erotik på jobbet. Mannen bygger upp långa kedjor av resonemang med en aggressiv ton som tar udden av vältaligheten. Här talar inte förförare utan en som vill förtala och tränga ut kolleger – Machiavelli på jobbet!
Café Balzer är kanske en plats för intriger och affärsluncher men framförallt är det en trevlig gammaldags miljö med servitörer klädda i svarta förkläden, vita skjortor och korrekt uppträdande, uteserveringen är inramad med växter och blommor. Till caféet hör även glassbar, en vanlig bar och en disk med bakverk.
Donizzetti, som har gett namn åt teatern mitt emot caféet, är Bergamos berömde son. Kompositör av lyriska operor och örhängen ur Bel Canto repertoaren som Kärleksdrycken och Lucia de Lammermoor fick han ett bittert slut trots sin ljuva musik.
I sin ungdom under ungkarlstiden åtdrog han sig syfilis. Vid mogen ålder som etablerad kompositör och under repetitionerna av Dom Sébastien i Paris bröt en okontrollerbar ångest ut som ingen kunde bota. Hemskickat från Paris bortom möjligheter till vård fann vännerna, för att lindra smärtan och plågorna, på att sjunga hans mest berömda arior för honom när han låg på sitt yttersta i Palazzo Scotti i Bergamo.
För att riktigt fullfölja idén med en ekonomisk minisemester har vi tagit in på ett vandrarhem, Ostello di Bergamo, uppe i Monte Rosso, tio minuters bussfärd med buss 14 från centrum, där villorna klättrar i terrasser utmed bergssidorna och där vi bor grannar med gröna sluttningar och fågelmusik. Se även Dubbelrummet vi hyr till det facila priset av 20 Euro per person visar sig vara utmärkt med kaklat badrum och dito golv. Kvällssol och utsikt över Bergamo kan vi ta del av från balkongen. Intressanta hotellgäster fanns som ett internationellt underhållningssällskap med ädla massajer från Kenya, spelglada musiker – indianer från Anderna och ett nomadsällskap – stolta berber, från Sahara.
Nästa gång jag besöker Bergamo, tror jag bestämt, att det blir ett besök på den berömda Akademin med de venetianska mästarna som vi missade när vi satt på Café.
Kanske ordnar jag då också en tilläggsbiljett med det italienska lågprisbolaget Volare för några dagars solande och badande i Bari i Puglia, i den italienska södern där man kan hyra en stuga till facilt pris som ser ut som en sockertopp och där vinet har en stuns som det saknar i det rika Nord.
- Härligt med lågpris!
- Volare, oh– ho, cantare - jag seglar högt i det blå !
Back>< Just for fun
©Thommy Sjöberg
