Essä The Manchester Free Trade Hall Incident

Kistalight samlar några av sina texter för en essä om Bob Dylan, Cat Power och en bit från hennes konsert på Cirkus. 

Cirkeln är sluten, Bob Dylans konsert i Stockholms Konserthus den 29 april 1966 missade vi, då ung målarlärling, prickig skjorta, krulligt hår som Bob, skelande öga som Sartre, sökande ett uttryck för känslor och idéer och i protest mot vuxenvärlden. Bob Dylan med burrigt hår, feminiserad i Carnaby Street-utstyrsel och The Band (då the Hawks) som såg ut som gäng raggare när de landade på Bromma. Ett band det var lätt att identifiera sig med för en ung kille som till vardags slet på byggen och gick i målarlära och där det på fritiden i timmar hördes gnisslande toner från pojkrummet i Vendelsö av ett munspel och en nasal stämma! 

The Times They ara A-changing - How does it feel? 

Setlistan från Konserthuset 1966 var en något förkortad version (incomplete) av originalversionen från Manchester Trade Hall. Carina, Kistalights tjejkompis var där, visst det kastades några ägg under den elektriska delen och i den första akustiska akten stämde Bob gitarren för varje ny låt! Vilket säkert minskade ned det antal sånger som skulle framföras, troligen var det inte någon särskild minnesvärd konsert i Bobs Worldtour 1966 men visst önskar vi att vi varit där! 

Bob Dylan i Gamla Stan, Västerlånggatan, Stockholm april 1966 från FB-grupp om Stockholm.

Kistalights intresse för Bob som idol peakade i mitten av 1960-talet, senare har vi intagit en mer kritisk hållning. Det liksom skaver en aning, och Mimmi tycker mest att det är något vajsing med vår bard från Hibbing!

Ändå skriver vi långa texter och bloggar i det oändliga om karln, själva tycker vi att vi har ett balanserat och måttfullt förhållande när vi lyssnar på hans musik, går på hans konserter, läser hans böcker och tolkar hans texter. 

Vi samlar inte på hans piratkopierade konserter, okej vi har de flesta i Bootlegserien. Vi deltar inte i ändlösa chattar på Olika Bob Dylan Forum på nätet, ett säkert sjukdomstecken, okej någon gång när det var absolut nödvändigt har vi deltagit, och vi läser bara en bråkdel av alla dessa oändliga titlar med pratig text som ges ut om honom, okej vi har ett litet bibliotek. 

På den tiden vi lunchade Kistalight, Jakobinen (numera avliden) och ÅG, Årtstagalningen på Café Panorama ägnade vi ett försvarligt antal timmar åt att prata om att Bob Dylan skulle få Nobelpriset. Vilket då mest betraktades som ett skämt men var en favorit som samtalsämne! 

Lördag den 20 april på Cirkus i Stockholm återskapar Cat Power, Chan Marshall, konserten med Bob Dylan och hans band från 17 maj 1966 i Manchester Free Trade Hall. En bit konceptuell konst  och pophistoria, 1960-tal, och ett av de riktigt märkvärdiga, magiska ögonblicken i musiken från den tidsepoken. 

Cat Power sjunger som Bob Dylan men bättre, hon har den speciella förmågan att sjunka in i de poetiska, mångordiga texterna, frasera som en kvinnlig Bob och gestalta sångernas lyriska karaktär.

Nedan några rader om bakgrunden till konserten.

Från hörnan av Jones Street och West 4th Greenwich Village, februari 1963, Bob Dylan och Suze Rotolo, Just Kids, på det berömda fotot av Don Hunstein till skivomslaget The Freewheelin Bob Dylan.

Always on the run, inte riktigt tid att knäppa mockajackan, den obligatoriska ciggen i mungipan (finns på liknande bild), möjligen viss självmedicinering med rökande av gräs, det bara flödar låtar ur skaparverkstaden från West 4 th Street i Greenwich, mästerverk som Blowin`in the Wind, Girl from the North Country, Masters of War, A Hard Rain´s A-Gonna Fall (a masterpiece) finns redan i hans sångbok medan moderniteten i hans sångtexter och musik ligger framför honom.

Ung och sårbar, en kille från småstaden, javisst, alldeles ensam kom Bob till Det Stora Gröna Äpplet inte fyllda 20 år, för att söka upp idolen Woody Guthrie. Identifikationen med Woody kom också att förlösa Bod Dylan som artist och protestlåt skrivare men någon hillbilly eller hobo var han inte utan en judisk medelklasskille, från utkanten av det amerikanska samhället, Hibbing ett gruvsamhälle i norra Minnesota nära gränsen till Canada som ligger långt från de stora metropolerna.

Kul att tänka sig att i Hibbing High Schools aula debuterade Bob Zimmerman i slutet på 1950-talet, här tog han de första trevande stegen som rockare vid en skolkonsert, son till en pappa som hade Elfirma, ville han spela elförstärkt, enligt skolkatalogen som Little Richard, och enligt myten var det ett sådant oväsen vid tillfället (giget) så att rektorn drog ur alla sladdarna och avbröt konserten. 

Ett trauma för den unge Bob?  

Hibbing Highschool, en märkvärdig arkitektonisk skapelse  som var byggt mellan 1920-22 med en aula som är märkt som ett  kulturminne med stora ljuskronor, balkonger, med en mäktig orgel  och andra arkitektoniska detaljer, inspirerat av Capitol Theater i New York och med en exteriör som ett brittiskt Tudor-slott. En påkostad skolbyggnad betald av det stora amerikanska bolaget Oliver Mining som kompensation för att de 1918 flyttade staden Hibbing 3 km söderut för gruvområdet Hull-Rust-Mahoning Mine.

Tidigt hade Bob en förmåga att bygga en myt om sig själv, Suze Rotolo upptäckte till sin förvåning att Bob hette Zimmerman inte Dylan i efternamn och var en alldeles vanlig kille som höll på att bli inkallad till militärtjänst dessutom var Suze med barn och i all hudlöshet och sårbarhet som fanns i deras förhållande gjorde hon abort, ännu mer kritisk var Suzes vänsterradikala medelklassmamma (kulturtant) som skickade dottern till Perugia i Italien för studier och för att glömma sin hillbilly Bob.

Av detta blev det kärlekssånger eller snarare sånger med brist på kärlek; Spanish Boots of Spanish Leather, Don´t Think Tvice, och Tomorrow is A Long Time.

På vägen till de nyskapande låtarna där Bob skapade modernism i sin poplyrik skaffade han sig ett rockband. Han besökte Newport Folkfestival, 1965 uppträdde han tillsammans med Paul Butterfields Bluesband förstärkt med Mikael Bloomfield elgitarr och Al Kooper hammondorgel. Konserten är även den en myt och omskriven som en mycket bullrig historia (förskräcklig ljudnivå) med buanden från många besökare, men åsikterna går isär om vad som verkligen hände, Pete Seger den stora folksångaren ville få tag i en yxa för att hugga av elkablarna, jämför med rektorn på Hibbing High, till förstärkarna men hindrades och konserten blev väldigt kort med tre låtar. En av låtarna var den nyskrivna Like A Rolling Stone, åskådarna blev antingen magnetiskt elektrifierade eller var liksom utsatta av elchocker. 

Bob behövde inte dela idolen från ungdomen James Deans tragiska öde att dö i en bilolycka alltför ung, men en  mytisk motorcykelkrasch, inget vet riktigt vad som hände, var han med om i Woodstock. En händelse som blev upptakten till ett lugnt familjeliv och återhämtning under några år med hustrun Sara och ett antal barn och ett musicerande med The  Band i källaren (The Basement Tapes) i The Pink House även det i Woodstock. Bobs krasch blir ett symboliskt slut på en konstnärlig explosion, Rimbaud i popvärlden, en ofattbar mängd låtar som skrevs, album som producerades `från The Freewheelin Bob till Blonde on Blonde och världsturnéer som genomfördes till när Bob Dylan var i 25-årsåldern.

En av höjdpunkterna i Bobs avslutande världsturné före MC-kraschen kom att bli en av pophistoriens mest piratkopierade konserter, känd som The Albert Hall Concerts, men i själva verket inspelad i Manchester Trade Hall den 17 maj 1966 benämns ibland som The Manchester Trade Hall  incident. Spelningen kallas även för Judaskonserten, då ett ungt folkfan skrek Judas till Dylan under den elektriska delen, vilket fick Bob att reagera och leda konsertens höjdpunkt till ett av rockhistoriens mest nerviga nummer.

- I don¨t believe you, you´re a liar. 

- Play it fucking loud!

Once upon a time you dressed so fine

You threw the bums a dime in your prime, didn´t you?

Den här gången spelar Bob med sitt band så högt att både rektorn från Hibbing och vår folkhero Pete Seeger från Newport Festival hade fått (gåshud) ge sig, konserten är inte bara en av de mest piratkopierade utan också en av pophistoriens mest magiska spelningar och kan ses som slutpunkten för Dylans konstnärliga explosion, som ung poet och musiker.

En Rimbaud med elgitarr, munspel och raspig stämma!

Legendary Bob Dylan, The Albert Hall Conserts

Albumet trycktes 1998  som nr 4 i Bob Dylans Bootlegg Series, 32 år efter spelningen. Bakom den långa väntan fanns säkert saker som skavde för Bob och hans skivbolag. När man ser filmen är det uppenbart att  bakom showen med Bob och musikerna fanns det droger åtminstone för Bob som så uppenbart är drogpåverkad när han under akt 1 i den akustisk delen sjunger i trance de nyskrivna surrealistiska låtarna i en magisk koncentration som både liknar en medicinman från en egen stam av rockpoeter eller en sångare med autistisk pregnans med sinne för alla detaljerna som finns i sångerna.

Bakom Judasskriket och tumultet i konserten fanns inte bara en konflikt och spänningar mellan fundamentalistiska folksångarfans eller de som gillade Bob som elektrisk pop-Rimbaud i Beatles efterföljd utan även åskådare som var ute efter röj, skrik och skrän en sorts mobbing, ett drev som Bob och hans band var utsatta för när de åkte världen runt. Killarna i bandet var erfarna musiker, The Hawks (senare The Band), som spelat och turnerat i många år, tyckte att det var förfärligt med alla buanden på plats efter plats och efter inspelningarna kunde de kolla att musiken, soundet, från bandet var riktigt bra. 

Inspelningen och pirat-distributionen kom att leva sitt eget liv och spreds bland fans och samlare och bidrog till att ytterligare stärka myten om Bob Dylan och konserten, men som ett vin som lagras och mognar var till slut konserten redo för att tryckas upp i en officiell version av skivbolaget Columbia.

Från låtlistan 17 maj kan vi hämta minst sex till åtta sånger som höjdpunkter i Bob Dylans karriär som songwriter, från Visions of Johanna till Like A Rolling Stone.

Svenska Akademiens sekreterare Sara Danius som motiverade 2016 års Nobelpris till Bob Dylan med; som skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen, hävdade alldeles bestämt att Bob hade fått priset för sina texters skull. 

Bob Dylan som är hedersmedlem i American Academy of Arts and Letters, blev invald 2013 där för både sin musik och sina texter och den betydelse han har haft för amerikanskt kulturliv.

Kistalight bara instämmer Bobs storhet finns i syntesen mellan hans texter och musik!

Vi tar fram Bob Dylans Sångbok, studerar några textrader, sjunger med när vi lyssnar och imponeras av texternas struktur med rim och antal rader som verkar så organiserade. Imponerande av en rockpoet som ständigt är på turné och genomgår en sådan utveckling under några år från folksångare till rock´n roll, från thé till pots. 

Närmare tittar vi på några av sångerna från låtlistan under konserten med start i den akustiska första delen från Visions of Johanna hämtar vi de ofta citerade raderna But Mona Lisa musta had the highway blues/You can tell by the way she smiles. Här blandas nutid,  konsthistoria och mänsklig iakttagelse. Låten är en elegy för förlorad kärlek men kan också konkret placeras, är det inte Chelsea Hotel i New York, In this room the heat pipes just cough/The country music station plays soft. En del av Dylans storhet som textmakare är blandningen av konkreta detaljer och förmågan att med bilder skapa stämning.

Marianne Faithful har gjort en mycket personlig tolkning av låten med mycket karisma, broken english, på sitt album Masques senare kallat Rich Kid Blues.

Desolation Row Bob Dylans alternativa Tal till nationen, State of The Union Adress, en elva minuter lång Felliniinspirerad ballad med vacker inledning med flamencoriff av legendariske musikern Charlie McCoy från Nashville. De harmoniska riffen på gitarr förstärker textens surrealistiska textrader med mytologiska namn från litteraturens värld och samtiden. Inledningen är brutalt realistisk They selling postcards of the hanging/They´re painting the passports brown.  Vykorten som nämns är från en lynchning av tre färgade män som var anklagade för våldtäkt 1920 i Duluth och dömdes utan en rättvis rättegång. Realism i raderna som sedan övergår i surrealistiska scener i tio verser. En kort rad Or else Expecting rain har givit upphov till en av de mest omfattande hemsidor som finns om Bob Dylan med nyheter, diskussioner och arkiv. Desolation Row är Bob Dylans mästerverk som nyskapande surrealistisk modernist som poppoet med elgitarr, Einstein disguised as Robin Hood ...

I Just Like a Woman glimrande rader, hyllning till kvinnan som både tar och ger, agerar, får sammanbrott och spelar ut inför den hudlösa poeten Nobody feels any pain/ Tonight as I stand inside the rain ... Finns fin tolkning, cover, där av Nina Simone, en kvinna med karaktär, som ger låten en stämning av kamp och feminism. Ain´t it clear that - ! 

Mr Tambourine Man blev en monsterhit med The Byrds och gjorde folkrocken Americana populär innehöll endast två av Dylans verser. De surrealistiska raderna där Bob besjunger sin muse till Tambourine man tros ha inspirerats av jingle jangle karnevalen Mardi Gras i New Orleans efter ett besök där. Fellinis film La Strada har också nämnts som en källa till inspiration liksom gitarristen Bruce Langhorn, med på flera av Bobs inspelningar, som ofta bar omkring på en stor turkisk tamburin och så finns den inte osannolika tanken att sången handlar om sinnesutvidgade droger.

Från akt 2 den elektriska delen, Ballad of a Thin Man, en generations sång, ung versus äldre förstockad Mister Jones, Because something is happening here, för alla unga som vill gå sin egen väg, hitta en egen livsstil, som skiljer sig från etablissemanget, To tax-deductible charity organizations. Tung spelning här av Bob Dylan och hans band den 17 maj 1966!

Like a Rolling Stone vald till rockhistoriens bästa låt och listad av tidskriften Rolling Stone både 2004 och 2010 som pop och rockhistoriens mest inflytelserika komposition inom populärmusiken. Huvudnumret spelas den 17 maj efter det famösa Judasskriket! Play it fucking loud! Once upon a time you dressed so fine. Visst innehåller sången märkvärdiga poetiska rader; You used to ride on the chrome horse with your diplomat/Who carried on his shoulder a Siamese cat eller varför inte i den avslutande versen At Napeleon in rags and the language that he used/Go to him now, he calls you, you can´t refuse

Kärnan eller kraften (hårdheten) i Bob Dylans poesi bottnar i den långa resan han har gjort från utkanten av USA, nära gränsen till Kanada, en gruvstad Hibbing, där järnmalmen bröts i dagbrott, till Greenwichs bohemkvarter i New York, från main stream i amerikansk kultur och gammal judisk kultur från Östeuropa där hans föräldrar hade sina rötter, till beatkultur, Robert Johnsons blues, franska vågen, Rimbaud, Fellini och samhällsradikala idéer inom folkmusik och teater, något han själv har berättat om i Chronicles i kapitlet River of Ice. 

Skapandet av verser flödade när väl isen smälte i poesins frysta bäckar!

Cat Power på Cirkus 20 April 2024

 

Klart vi var där 20 april på Cirkus när Cat Power sjunger Dylan!

Riktigt kul på Stan, Kulturnatt Stockholm spiller över, barnfamiljer i rörelse, turister som säkert tjusas av Stockholm som liknar en sagostad i kylan och skymningen, folk från förorten hittar in till museer och olika event. Kistalight och Mimmi på väg från Orten (1 6 4 Light), knökfullt på spårvagnarna på Strandvägen, vi tar apostlahästarna längs kajerna, Nordiska Museet och Djurgårdsvägen bort mot Cirkus.

Knökfullt och utsålt även på Cat Power, Bob Dylan in Consert. Publiken verkar vara yngre medelålders, inte bara grå pantrar och gamla Dylanfans utan kanske också en hel del folk i branschen som musiker, artister och producenter.

Cat Power kör igång utan åthävor, plötsligt står hon där med sina två musiker, en yngre gitarrist och en pianist och munspelsvirtuos, en trio i sparsamt dunkelt scenljus.

Första låten She Belongs to Me, här gäller en texttolkning, Cat Power fraserar raderna, går in i texten och är ett med sången. En kärleksvisa och ballad som säkert skulle passa bra som en bit för en jazztrio med trummor (lätt visp), bas, gitarr och sång.

En av de riktigt stora sångerna av Bob Dylan Visions of Johanna gör sig alldeles utmärkt med Cat Powers scenkonst. Det är en krävande tolkning Cat Power gör; att gå in i texterna, mångordiga med de surrealistiska och vackra bilderna som också berättar en historia, i Visions of Johanna en sorgsen kärleksmelodi även med konkreta iakttagelser. In this room the heat pipes just cough/The country music station plays soft/But there is nothing, really nothing to turn off

Act 1, den akustiska delen skulle absolut kunna vara något för ledamöterna i Svenska Akademien, rent av en föreläsning och uppvisning i Bob Dylans författarskap. Texterna i centrum när Cat Power, egentligen Chan Marshall, sjunger, fraserar, lever sig in i orden, raderna och verserna, en tolkning där hon lever med i hela kroppen. Musikerna som ackompanjerar har en lågmäld ton, gitarristen låter inte melodin och det vackra ta över och munspelet ligger väldigt nära Dylans ursprungliga tolkning.

De fyra följande sångerna, tillhör de stora numren från Bob Dylans Sångbok. It's All Over Now Baby Blue, möjligen ett avsked till folksångarkarriären för Bob. Desolation Row med en mycket vacker musikalisk inledning i originalet, rent av calypsotoner, till Bob Dylans alternativa Speech to The Nation (State of The Union Adress) med en mäktig surrealistisk ballad, en höjdpunkt för Dylan som singer/songwriter. De avslutande sångerna Just Like a Woman och Mr Tambourine Man är även de mycket vackra sånger med glimrande rader, mångordiga med djärva bilder, som också är tolkningsbara med flera möjligheter, Cat Power väljer ändå att låta texterna stå i centrum framför det melodiska och vackra, därför blir hennes konsert djärvare och mer krävande än en konventionell spelning.

Före Tambourine Man skriker någon i publiken, You look wonderful, Thanks säger Cat och skiner upp och låter glad i sin sång, följdfråga blir, Would you marry me? I don´t even know really how you looked svarar Cat Power och sjunger vidare in the jingle jangle morning I will follow you.

Kring Bob Dylan och hans sånger finns det olika skolor; Dylanologer och Bob Cats. De förra lägger tonvikten på texten och de senare på musiken och det som svänger. I act 1 i Cat Powers tolkning som följer originalkonserten med Bob Dylan från den 17 maj 1966 nära  och noga  skulle man kunna säga att det är Dylanologerna som har företräde, texten står i centrum, och det blir en krävande föreställning. Det vackra och melodiska får inte ta över. Mimmi och faktiskt Kistalight pustar ut efter första avdelningen och när the electric gig börjar - act II är det så smidigt att man knappt märker övergången.

Puh känns skönt att kränga av sig Dylanologens krävande kostym och bli en Bobcat och klappa händerna, gunga med i bandets kompakta och täta gung i andra avdelningen. Inledningen Tell Me Momma är en lättviktig låt, känns bra efter första avdelningens stränga Dylanologi!

 Ibland när Kistalight går på konsert och tycker att publiken är för loj och en artig lyssnande medelklass kan tankarna gå till åren som harvande lärare på Spånga High (Skolans dag Light), när eleverna hade temavecka och det var uppträdande av skolans band i aulan. Då var det en publik som levde med, klappade händerna, sjöng med, ett och annat tjoho, taket lyfte - javisst! Men ok publiken på Cirkus hänger med och Cat Power verkar vara en sträng kapellmästare till sina gossar på scenen, tycker vi oss märka, när hon vänder blad i sångboken på notstället.

Det finns vissa jazzharmonier men mest är det täta följsamma melodislingor i samspel mellan elpiano och munspel, hammondorgel, bas, gitarrer och trummor, hel del i the Bands anda, men mer polerat och riktigt bra, så där lätt som bara skickliga musiker kan spela. 

Blir en bra mix av låtar innan finalen, en blandning mellan ballader I Don´t believe You från Another Side of Bob Dylan och One Too Many Mornings från Times They Are A-changing och en härlig Chicagoblues gung med Leopard Skin Pill-box Hat från Blonde on Blond, och en tung blues är Just Like Tom Thumb´s Blues med fasligt litterära referenser i form av Rimbaud, Kerouac och Edgar Allan Poe.

Att gå på konsert kan vara lite som en fysisk upplevelse, en joggingtur i motionsspåret eller när man börjar få flow i en tennismatch, plötsligt rinner endorfinerna till och det bara händer!

Ståpäls och rysningar!

Ballad of a Thin Man, här börjar det hända grejer, volymen drivs upp, hårdare tillslag på trummor och högre intensitet på piano, orgel och gitarrer. Ljuset över scenen får en mer blå ton, Something is happening here/But you don´t know what it is, är det Bob Dylans sökande efter that tight Mercury Sound.

To the tax-deductible charity organizations! 

Inför finalen Like a Rolling Stone presenterar Cat Power sitt band, killar och en tjej(?), berättar om att hon känner sig hedrad av publiken och att det är ära att få spela och tolka Bob Dylans sånger i Stockholm. En amerikan tjoar på övre läktaren, svårt att höra vad, verkar en smula förvirrat, något om att vara 23 år och arbeta på bank - Cat Power replik, svårt även där att höra något men talk a lot of bullshit tränger igenom.

Sedan blir det till att spela fucking loud!

Once upon a time ...

Känns som en final med en harmonisk och glad tolkning av Like A Rolling Stone med det välspelande Bandet och Cat Power, Chan Marshall, av tidernas rockklassiker. How does it feel / _ _ _ /At Napeleon in rags and the language that he used/Go to him now, he calls you, you can´t refuse.

Legendary Bob Dylan, en språkteori

 

Mer en Schrödingers katt än en Siamese cat!

You used to ride on the chrome horse with your diplomat
Who carried on his shoulder a Siamese cat
                   ( Bob Dylan Like a rolling stone)

On his Shoulder a Siamese Cat

Bob Dylan goes electric, en mytomspunnen förvandling i rock och pophistorien, killen med sina radikala och samhällsengagerade texter i Woody Guthries anda som skrev låtar för andra artister i det tidiga sextiotalets vänstervåg, får sitt genombrott med låtar som Blowin´ in the wind, The times they are a changin och mästerverket A hard rains a gonna fall, och blev en generations stämma. 

Bob Dylan ville vidga sitt uttryck med poetisk modernism i texterna men  även hitta en vidare ljudbild, the mercury sound, som krävde en häftigare scenföreställning och säkert påverkades han även av Brittpopens succé och genombrott i USA.

Carnaby Street outfit istället för look som folksångare!

Highway 61 med elgitarr, elorgel och polissirén istället för folksång och Freewheelin` Bob i vandrarkängor!

Född och uppvuxen i Duluth och Hibbing i norra Minnesota, det ena en kust och hamnstad för utskeppning av järnmalm och den andra en gruvstad för ett av de stora järnmalmsfälten, Mesabi, i USA. Hibbing var en håla långt ifrån de stora städerna New York, Los Angeles eller Chicago, alltså i utkanten av kulturliv och trender men ändå inte med sin Main Street och en plats där den Amerikanska drömmen lever.

Joseph Brodsky vid sitt hem i Greenwich Village New York

När ett imperium, faller samman och inte riktigt hänger ihop blir språket viktigt, för att hålla ihop, kitta samman centrum och periferi. Språkets styrka tycks bevaras i samhällets utkanter och underlättar för det bestående samhällets fortlevnad. En sådan teori om språket omfattade poeten och essäisten Joseph Brodsky även han med ett Nobelpris 1987 i litteratur på sin CV och med samma födelsedag 24 maj som Bob Dylan om än ett år äldre än vår bard från Hibbing.

Några ledande poeter under 1900-talet som även fått Nobelpris i litteratur skulle kunna vara bevis för denna teori. Joseph Brodsky skriver i en hyllad essä om Derek Walcott (Nobelpris 1992) där han omfamnar teorin om allt det spännande i litteraturen, finns i den geografiska utkanten i ett språkområde, här engelska språket och i Karibiska övärlden. En omfattande arkipelag där rimsmeden och språkkonstnären Derek Walcott har sina rötter och hämtar sitt stoff, andra exempel kan vara Seamus Heaney från Nordirland (Nobelpris 1995) eller V.S. Naipul, Sir Vidia med indiska rötter (Nobelpris 2001), mer essäist och reseskildrare som kom från Trinidad-Tobago även det Karibien eller Joseph Brodsky som lärde sig  engelska rimstrofer av W H Auden i sin förvisning under Sovjettiden till Archangelsk nära Ishavet i Sibirien med hjälp av engelsk/ryska lexikon och varför inte Bob Dylan (Nobelpris 2016) som kom från Hibbing i norra Minnesota nära gränsen till Canada. Joseph Brodskys språkteori om centrum och periferi tangerar sociologen (filosof) Pierre Boirdiaus idéer om sociala rummets rörelser och om vad som påverkar det sociala sammanhanget och förändringar i ett samhälle.

Hibbing High School and auditorium is listed on the National Register of Historic Places in USA. Visitors may tour the building on their own during the school year or on guided tours during the summer

Kul att tänka sig att här i Hibbing High Schools aula debuterade Bob Zimmerman i slutet på 1950-talet, här tog han de första trevande stegen som rockare vid en skolkonsert, son till en elektriker, ville han spela elförstärkt, enligt skolkatalogen som Little Richard och enligt myten var det ett sådant oväsen vid tillfället (giget) så att rektorn drog ut alla sladdarna och avbröt konserten. 

Ett trauma för den unge Bob?  

I Hibbing Highschool som var byggt mellan 1920-22 med kulturmärkt aula med stora ljuskronor, balkonger, med en mäktig orgel  och andra arkitektoniska detaljer, inspirerat av Capitol Teatern i New York och en exteriör som ett brittiskt Tudor-slott. En påkostad skolbyggnad av det stora amerikanska bolaget Oliver Mining som kompensation för att de 1918 flyttade staden Hibbing 3 km söderut för gruvområdet Hull-Rust-Mahoning Mine. 

Hur som helst hittade den unge Bob bortom teorier om språket vägen till Minneapolis, Dinkytowns universitet, och en intensiv identifikation med Woody Guthrie och en roll som folk och protestsångare, låg i tiden bland studenter som var hippa och samhällsengagerade, så småningom hamnade han i New York efter att ha besökt sin svårt sjuke idol Woody och blivit kvar i Greenwich Villages bohemkvarter i The Green Apple. Bobs första egna skrivna sång blev Song to Woody som snart skulle följas av ett stim av mästerliga sånger, som skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen, citat från tillkännagivandet av Bob Dylans Nobelpris i litteratur.

© Thommy Sjöberg