Lätt om Fridegård

Fridegård Jan statarförfattare med avslipad stil och en prosa som bara den kan få som stångats med orden och meningarna från absolut förutsättningslösa förhållanden. Han ristade sina runor med en kärna av granit när han skrev sina noveller, den självbiografiska serien om Lars Hård och trilogin om vikingatiden som startade med Trägudars land.
Utan att vara tillfrågad blev han utnämnd till den svenska Statarskolan i litteraturen av Ivar Lo. På sin ålders höst fick Fridegård en stor skara läsare utanför den gängse litterära publiken med sina spiritistiskt färgade böcker.


Han brukade stå där

- Åk E18 västerut från Kista! Ta av vid Bålsta!
- Följ gamla Enköpingsvägen!
- Sväng förbi Övergran!
Där brukade en kille i Stetsonhatt stå och hälsa på alla tutande förbipasserande bilar.
Där kunde du stanna till, växla några ord, fråga efter Fridegårdsmuseet och du hade funnit din ciceron.
Kunnigt, lite formellt berättade han om de små tingen; breven, böckerna, fotografierna och de anspråkslösa möblerna som samlats där till ett passande museum i det gamla skolhuset.
Den ovanlige var en riktig hejare på Fridegård och han tillförde, det är jag alldeles säker på, en dimension utöver den vanliga till Fridegårds författarskap.
Han brukade stå där vid Övergrans kyrka i sin Stetsonhatt, med sin godhet och sitt innerliga kunnande om Jan Fridegård.
I dag tror jag vår guidé bestämt finns på annan plats.
Back>< Just for fun
Copyright LarsThommy