Manchester by The Sea Light i Repris

Fin film på SVT2 ikväll, se analogt eller streama!

Kistalight har varit på bio i veckan, mars 17, och sett Oscarsvinnaren Manchester by The Sea - bästa manus och bästa manliga huvudroll.
En vacker film med mycket vacker musik och en sorgsen berättarton!
Det tycks råda ständig senvinter i filmen och varken det lätta snötäcket eller människors känslor tycks kunna tinas upp!
Ser filmen torsdag eftermiddag på bio i Kista - småkallt och dragit även i salongen!
Går du på bio i Kista en senvinterdag se till att du har varm tröja, jacka och varför inte långkalsonger och ett par rejäla kängor?
Nåja ska du se en kulturrulle i förorten så kan du gott se till att ha en varm klädsel - ska man vara fin får man lida lite pin!
En mycket sorgsen film - ett även passande känsloläge med tanke på händelserna i Kista, Hallonbergen och Rinkeby i veckan!
Unga människor med livet framför sig som får sätta livet till i blodiga gänguppgörelser.
Vad händer i Sverige och i förorten?
Segregation, orättvisor, ökade klassklyftor, nedmontering av skolor och omsorg och ett tomrum kring frågor som att vi behöver en gemensam värdegrund - för att kunna tackla problemen i vårt samhälle.
Tillbaka till filmen!
Manchester by The Sea är en film som tar tempen på USA - speciellt då på hur den den vita arbetarklassen mår.
Är det då arga äldre vita mäns vrede som gestaltas (plus deras kvinnor)?
Ni vet Trumps något överraskande väljarbas i USA;s roststater och i gamla New Englandstater på östkusten!
Nja... filmen har en enkel grundstory. Huvudpersonen Lee har flytt sin hemstad Manchester by The Sea och försörjer sig som trulig fastighetsskötare (typ minns en svår Marlon Brando eller James Dean) i den närbelägna storstaden Boston två timmar bort. Men återvänder när hans kvarvarande bror hastigt avlider i hjärtsvikt. Motvilligt finner han, Lee, sig vara utnämnd till förmyndare för sin brors 16-åriga son.
Lee och hans brorson blir en ofrivillig duo.
Kvinnorna lyser med sin frånvaro. Patricks mamma finns någon annanstans och är bara närvarande på Internet och Lees fru har dragit.
Två övergivna killar alltså!
Patrick ska hantera sorgen med sin förlorade pappa och bearbeta traumat med sin försvunna mamma och Lee, det förstår man snart, bär på en katastrof inom sig av den där karaktären det aldrig går att komma över.
Från detta bottenfrusna läge, ständigt snötäcke, småkallt (Marlon Brando och James Dean i T-shirt i snålvintern) fucking freezing all the time, ska Lee och Patrick ta itu med begravningsbestyr och sin framtid.
I dialogen mellan Lee och Patrick hämtar filmen sin storhet. Manusförfattaren och regissören Kenneth Lonnergan, en gammal filmräv, får till en skruvad dialog. Känslotundran tinas upp med humor och farbror Lee får skjutsa (curla) Patrick till skolan, hockey och basketträning, repetition med punkbandet, dejter med de två flickvännerna, fixa den avlidna pappans fiskebåtsmotor (båten måste absolut vara igång för ekonomin), stilla Patricks oro över att den avlidna pappan måste ligga i ett frysrum ända till gravsättningen under våren (fucking freezing) och i en mycket festlig scen vara förkläde när Patrick ska få till det med den ena flickvännen och Lee får underhålla flickans mamma vid en middag.
Det går trögt med konversationen!
Blir mest en noshörning i vardagsrummet eller varför inte en isbjörn vid köksbordet!
Filmen livas också upp av det livliga bildberättandet i de kvicka växlingarna mellan nu och dåtid. Vackra bilder dessutom av burgna Bostonbors ödsliga sommarhus, tomma hummertinor på kajerna, spegelblanka fjärdar ut mot öarna och där det mest tycks vara folkliv på den lokala puben som livas upp av ett och annat rallarslagsmål.
Något upptinade i permafrosten blir vi trots allt innan den vackra sorgsna filmen är över och visst är det en berättelse om dagens USA. Tiden tycks ha gått förbi det lilla fiske och sommarställe byn med småindustri och hantverkare i den gamla New England staten. Manchester by The Sea i Massachusetts som en symbol för någonting ursprungligt i den amerikanska berättelsen. Till New England kom de första pionjärerna, pilgrimerna, med Mayflower, här startade amerikansk kapitalism och entreprenörsanda med småindustri i textilbranschen och här grundades några av de  mest inflytelserika skolorna och universiteten.
Den amerikanska drömmen, The american way of life, känns ändå långt borta!
Är det ett tomrum efter stora förändringar i samhället?
Globalisering och digitalisering!
Nedlagda bil och stålindustrier, gruvor som  läggs ned och förändrad (demografi) sammansättning i befolkningen.
Den stora klyftan mellan de stora städerna och landsbygden med små samhällen!
Det kulturella gapet mellan vänsterliberalism, media, feminister, hbq och gröna aktivister och så kallat vanligt folk som fått sämre villkor.
Vilka formulerar och tar ställning för vanliga människors världsbild?
En aggressiv multimiljardär i röd arbetarkeps som misstror etablissemanget?
Den amerikanska drömmen som möjlighet har ju alltid varit lite tilltufsad men i dag tycks den mer avlägsen än någonsin! När populism förklädd i röd keps förklarar klassklyftorna i samhället och fyller på tomrummen av förlorade ideal och blir en antiröst mot överheten för vanligt folk som blivit fattigare.

Betyg för filmen Manchester by The Sea: Fem fyllda hummertinor av fem.

Manchester by The Sea Light

Kistalight har varit på bio i veckan och sett Oscarsvinnaren Manchester by The Sea - bästa manus och bästa manliga huvudroll.
En vacker film med mycket vacker musik och en sorgsen berättarton!
Det tycks råda ständig senvinter i filmen och varken det lätta snötäcket eller människors känslor tycks kunna tinas upp!
Ser filmen torsdag eftermiddag på bio i Kista - småkallt och dragit även i salongen!
Går du på bio i Kista en senvinterdag se till att du har varm tröja, jacka och varför inte långkalsonger och ett par rejäla kängor?
Nåja ska du se en kulturrulle i förorten så kan du gott se till att ha en varm klädsel - ska man vara fin får man lida lite pin!
En mycket sorgsen film - ett även passande känsloläge med tanke på händelserna i Kista, Hallonbergen och Rinkeby i veckan!
Unga människor med livet framför sig som får sätta livet till i blodiga gänguppgörelser.
Vad händer i Sverige och i förorten?
Segregation, orättvisor, ökade klassklyftor, nedmontering av skolor och omsorg och ett tomrum kring frågor som att vi behöver en gemensam värdegrund - för att kunna tackla problemen i vårt samhälle.
Tillbaka till filmen!
Manchester by The Sea är en film som tar tempen på USA - speciellt då på hur den den vita arbetarklassen mår.
Är det då arga äldre vita mäns vrede som gestaltas (plus deras kvinnor)?
Ni vet Trumps något överraskande väljarbas i USA;s roststater och i gamla New Englandstater på östkusten!
Nja... filmen har en enkel grundstory. Huvudpersonen Lee har flytt sin hemstad Manchester by The Sea och försörjer sig som trulig fastighetsskötare (typ minns en svår Marlon Brando eller James Dean) i den närbelägna storstaden Boston två timmar bort. Men återvänder när hans kvarvarande bror hastigt avlider i hjärtsvikt. Motvilligt finner han, Lee, sig vara utnämnd till förmyndare för sin brors 16-åriga son.
Lee och hans brorson blir en ofrivillig duo.
Kvinnorna lyser med sin frånvaro. Patricks mamma finns någon annanstans och är bara närvarande på Internet och Lees fru har dragit.
Två övergivna killar alltså!
Patrick ska hantera sorgen med sin förlorade pappa och bearbeta traumat med sin försvunna mamma och Lee, det förstår man snart, bär på en katastrof inom sig av den där karaktären det aldrig går att komma över.
Från detta bottenfrusna läge, ständigt snötäcke, småkallt (Marlon Brando och James Dean i T-shirt i snålvintern) fucking freezing all the time, ska Lee och Patrick ta itu med begravningsbestyr och sin framtid.
I dialogen mellan Lee och Patrick hämtar filmen sin storhet. Manusförfattaren och regissören Kenneth Lonnergan, en gammal filmräv, får till en skruvad dialog. Känslotundran tinas upp med humor och farbror Lee får skjutsa (curla) Patrick till skolan, hockey och basketträning, repetition med punkbandet, dejter med de två flickvännerna, fixa den avlidna pappans fiskebåtsmotor (båten måste absolut vara igång för ekonomin), stilla Patricks oro över att den avlidna pappan måste ligga i ett frysrum ända till gravsättningen under våren (fucking freezing) och i en mycket festlig scen vara förkläde när Patrick ska få till det med den ena flickvännen och Lee får underhålla flickans mamma vid en middag.
Det går trögt med konversationen!
Blir mest en noshörning i vardagsrummet eller varför inte en isbjörn vid köksbordet!
Filmen livas också upp av det livliga bildberättandet i de kvicka växlingarna mellan nu och dåtid. Vackra bilder dessutom av burgna Bostonbors ödsliga sommarhus, tomma hummertinor på kajerna, spegelblanka fjärdar ut mot öarna och där det mest tycks vara folkliv på den lokala puben som livas upp av ett och annat rallarslagsmål.
Något upptinade i permafrosten blir vi trots allt innan den vackra sorgsna filmen är över och visst är det en berättelse om dagens USA. Tiden tycks ha gått förbi det lilla fiske och sommarställe byn med småindustri och hantverkare i den gamla New England staten. Manchester by The Sea i Massachusetts som en symbol för någonting ursprungligt i den amerikanska berättelsen. Till New England kom de första pionjärerna, pilgrimerna, med Mayflower, här startade amerikansk kapitalism och entreprenörsanda med småindustri i textilbranschen och här grundades några av de  mest inflytelserika skolorna och universiteten.
Den amerikanska drömmen, The american way of life, känns ändå långt borta!
Är det ett tomrum efter stora förändringar i samhället?
Globalisering och digitalisering!
Nedlagda bil och stålindustrier, gruvor som  läggs ned och förändrad (demografi) sammansättning i befolkningen.
Den stora klyftan mellan de stora städerna och landsbygden med små samhällen!
Det kulturella gapet mellan vänsterliberalism, media, feminister, hbq och gröna aktivister och så kallat vanligt folk som fått sämre villkor.
Vilka formulerar och tar ställning för vanliga människors världsbild?
En aggressiv multimiljardär i röd arbetarkeps som misstror etablissemanget?
Den amerikanska drömmen som möjlighet har ju alltid varit lite tilltufsad men i dag tycks den mer avlägsen än någonsin!
När populism förklädd i röd keps förklarar klassklyftorna i samhället och fyller på tomrummen av förlorade ideal och blir en antiröst mot överheten för vanligt folk som blivit fattigare.

Betyg för filmen Manchester by The Sea: Fem fyllda hummertinor av fem.
© Thommy Sjöberg

Från Hibbing till Vita huset

Alla hålor i USA från Hibbing till Albuquerque grundades en gång av folk som sökte friheten och ett nytt liv.
 En del av det amerikanska projektet och drömmen.
 Här ser ni två killar, Bob och Barack, som förverkligat den amerikanska drömmen i modern tid just genom att bryta upp från sina hemtrakter!
Just ordinary guys!
 - But not really!
Klart vi gillar Barack och Bob på Facebook och om bägge har vi skrivit små essäer på Kistalight!
Här om Chronicles - Dylan och här om Obama - Dreams from my father!
Har inte riktigt koll på vilken som är Bobs hemstad i dag! Men mest verkar han befinna sig på turné med sitt band.
- The NET-tour, The never ending tour, som pågår sedan årtionden tillbaka! Kollar man Bob Links är det en diger lista med spelningar i november och den sjunde var Bob i S:t Paul Minnesota men i december är det spelledigt.
Bra jobbat av en panschis!
- Tycker Kistalight som inte riktigt går igång på Dylans konserter men väl på Bobs texter och några toner från harmonikan.
- Ja det räcker faktiskt med några fraseringar!
- Så är det kört!
- En jamsession för att gå sin egen väg, följa sin känsla, patos, modernism, integritet, och faktiskt att alla kan lira även om Bob är en skickligare musiker och bandledare än många tror.
De oändligt många och långa versraderna med sitt djärva bildspråk i vis, pop och rockform.
- Klart vi går igång!
Vi tar fram Bobs samling av sångtexter och sjunger med framför Youtube-klippen hemma i köket i Kista ... like Verlaine and Rimbaud.
Bob har förutom den suveräna talangen för versmakande, ett autistiskt drag, kanske pepprat med några stänk aspberger, säkert också kryddat med några nävar gräs och andra droger. Så verkade det i alla fall någon gång på 60-talet när Bobs framträdde i sina konserter på turnérna med The Band.
- Något fel är det på karln säger fru Ulla på Kistalight som ibland intar värsta Hibbingbon attityden till vår diktande och sjungande folkrock, pophero!
I dag är Bob Dylan mer en musikentreprenör som turnerar runt i världen med sin egen sångbok. En vis och sångskatt utan like som förmedlas av Bob tillsammans med hans band. En musik och ljudbild i en amerikansk musiktradition där inte alltid sången är det centrala!
Kistalight citerar sig själv från en Bobkonsert i globen för några år sedan.
 - Ett fan som prövas!

Gnägg från Kista (Globen oktober 2005 - När det begav sig!)
He… he…he, kan inte låta bli att gnägga förtjust här ifrån Kista. 
Har läst diverse recensioner och upplevelser av Bobs konsert i Globen.
- Gubben rockar ju fett ju som några tonåringar uttryckte det. Vad gör det om man inte hör texterna.
Måste faktiskt instämma. Det svängde, gungade och bräkte kring Bobs show. 
Texterna till låtarna får bli en del av soundet. 
Tyckte mig också uppleva en sorts distanserad humor från Bobs sida.
- Speciellt i munspelssolona!
 - Tog inte Bob några danssteg där?
– Charles Lloyd och grabbarna släng er i väggen!
En surrealistisk upplevelse i amerikansk vaudeville och musiktradition?
Kan inte låta bli att vara stormförtjust över Bobs förmåga att väcka känslor från scenen.
Styvt gjort av en sextio plus taggare!

All my powers of expression and thoughts so sublime
Could never do you justice in reason or rhyme
Only one thing I did wrong
Stayed in Mississippi a day too long
(Bob From Love and Theft)

Det finns många myter om Dylan, nästan som Bellmanshistorier, en av dem är att hans band aldrig riktigt vet vilken låt som kommer att spelas.
 Mississippi spelades aldrig  i Globen men väl Highway 61!
Vilket gick till ungefär så här!
 - Gitarristen...troligen Stu Kimball lirar, lirar och lirar med ett stort leende!
Kom igen Bob!
 Bob , mumlar,  skorrar - sjunger!
 - Gitarristen Stu  identifierar låten och brister ut i ett större smile än vad som kan kallas ett sort leende och hittar de rätta ackorden.
Snart får vi i publiken också att ta del av hemligheten!

And he said yes I think it can be easily done
Just take everything down to Highway 61.

Lättnad, förtjusning och jubel för oss trogna fans som sjunger med!
- Konsertens höjdpunkt!
 - Yeah, yeah, yeah Bob - down to Highway 61!
Låtlista!
 - Tydligen går det till så här! Gitarristen kollar på Bobs boots och hur han håller takten, sedan på gitarrackorden och sedan är det klappat och klart.
 Problemet i Globen var att Bob inte lirade gitarr återstod alltså att kolla takten på bootsen - något längre identifiering där! Men konserterna avslutas alltid med All along the watchtower.
 - Någon jäkla ordning ska det vara!
Andra bloggar om Kista  Lokala författare Andra bloggar om Bob Dylan
Andra bloggar om litteratur Andra bloggar om klassresor Andra bloggar om författare: Andra bloggar om Öland:  
©Thommy Sjöberg