Nostalgia Light

Skivomslaget till Velvet Undegrounds debutskiva 1967. Skivan som snurrade på skivtallriken på Nybohov i början av 70-talet på mitt studentrum. Skivan av vinyl som jag så försmädligt sålde några år senare - "Vilket värde hade den haft i dag?" Nåja nu finns den som cd hemma i hyllan.

I´ll be your mirror
Reflect what you are, in case you don't know
I'll be the wind, the rain and the sunset
The light on your door to show that you're home
Lou Reed

Häftig vecka för en mogen man från förorten!
Fyller år - party, blir uppvaktad av familj, släkt,vänner och inte minst en festlig "happening" av arbetskamraterna.
- Tack så hemskt mycket för det.
Så av en händelse som ser ut som en tanke har det varit kulturella begivelser i veckan. Ny Andy Warhol utställning på Moderna; Andra röster, andra rum och på fredagen premiär på Todd Haynes Dylanfilm I´m not there se. I filmen massor av ekon från 60-talet; Dylan förstås men också filmspråk som minner om Fellini och 8 1/2, Godard och gamla Beatlesfilmer och så massa häftiga musikaliska Dylantolkningar.
- Förgyllda silvermoln och plastmuffar, Lars Nittve håller invigningstal för Vännerna och minns Warholutställningen för 40 år sedan 1968 på Moderna.
- Warhols värld det välkända - ett universum säger Nittve.
För att slippa trängas har vi slagit oss ned på plan 2 vid trappan. Nittve kan beskådas från film ovan på vägg. Medan vi sippar vitt sponsorvin säger Nittve att vi med Warhols ögon återfår vi konstsynen.
- Allt är lika oviktigt. Ett livets flöde och alla olika metoder har samma värde även om marknaden styr priserna och målningarna står som nummer ett.
-It´s a spectacular show säger Eva Meyer-Hermann som är curator för utställningen. Det gäller att se med nya ögon " a new wave of possesion, a dialectical way, from retroprospective to prospect and find an artistic pattern" fortsätter hon vidare och det gäller att få en helhetssyn på Warhol.
Det är en komplex utställning med mer än 700 verk där många är lånade från Warholmuseet i Pittsburgh. För att få utlopp för sin kreativitet använde Warhol en rad material, från början reklamman och designer, var det naturligt att se konsten som ett bruksföremål. Tapeter, de berömda kossorna, teckningar, målningar och objekt, grafik, de ännu mer berömda serierna med Marilyn Monroe, Campells soppburkar och elektriska stolen, fotoautomatbilder, polaroider och en sorts kontaktkartor och sydda fotografier. Dessutom finns det något som kallas tidskapslar och dagböcker från The factory. Sen finns inte minst filmerna från The Factory, ständigt uppkopplad skulle man kunna säga, och de övriga försöken med spelfilmerna The Sleep, Chelsea girls, Nico med Velvet Underground och en massa andra experimentfilm från en dekadent värld och inte minst finns tv-videorna.
- Kan inte låta bli att tänka på att Andy Warhol skulle nog ha trivits i dag med alla de uttrycksmöjligheter som den digitala medierevolutionen innebär. Bloggar, ipod och MP3, mobilkameror och digitala film och musikmöjligheter, animeringar och tänker jag att han är med sin kreativitet och sina uttryck en föregångare till den världen.
- En häftig och ball utställning som ett par i tjugoårsåldern säger när vi vimlar i salen, the filmscape room, med monitorer som visar Warholfilmer.
På väg ut från utställningen, genom rummet med silvermoln, klingar Velvet Underground.
I´ll be your mirror
Reflect what you are, in case you don't know
Andra bloggar om Andy Warhol:
Andra bloggar om Moderna:
©Thommy Sjöberg

I´m not there

Cate Blanchett som rockpoeten Judith och Bob Dylan vid pianot vid tiden för Highway 61
I´m not there är en poetisk fantasifull och fristående filmberättelse om Bob Dylans liv av Todd Haynes. Filmen har fått juryns specialpris i Venedig och Cate Blanchett har fått pris för bästa kvinnliga huvudroll.
Hon gestaltar Bob under perioden som elektrifierad poet och när han var den som införde modernismen inom rockmusiken, en av sex rollfigurer i filmen, gestaltas av Cate Blanchett som, märk väl, spelar Judith en karaktär som starkt påminner om Bob.
Här kan man se ett videoklipp från ett drömlikt absurt möte med beatpoeten Allen Ginsburg.
- En scen vi gillar skarpt på Kistalight.
Cate spelar märkvärdigt väl den rastlöse Bob, med energin i kroppsspråket, lätt flummiga talet och det känsliga finlemmade utseendet.
- Vad passar inte bättre än att en kvinnlig karaktärsskådespelare som Cate Blanchett spelar Bob som modernistisk gränsöverskridare poet på rockscenen under sextiotalet.
- Fint grepp av regissören Todd Haynes!
Att hon sen fick priset som bästa kvinnliga skådespelare i filmfestivalen i Venedig gör oss än mer nyfikna på Kistalight.
- Kunde det lika gärna vara bästa manliga huvudroll?
Vi ser fram emot att få se filmen i höst. Finns kanske redan nu på nätet?

På den tiden när det begav sig - några år under det tidiga sextiotalet när Bob kunde skriva en visa som Blowin in the wind på några minuter på en servett vid Gas Light café i New York.
- När han var ett medium för en hel generation - Allt från singer songwriter och folktrubadur till revolutionär rockpoet.
Då sägs det att hans kepsar, det stora burriga håret som inte alltid var så vältvättat var ett sätt att hålla tankarna och det kreativa flödet på plats.
Men tiderna förändras, The times they are a changing, men visst finns känsligheten och kreativiteten där.
- Se videon när Dylan lånar ut sin hatt.
- Förlorar han då också sin själ?
I Dylans Chronicles där han gärna berättar om sitt skapande finns berättelsen om hur ett spår saknades till hans album Empire Burlesque.
I hissen på hotellet där han bor under inspelningen möter han flickan som ligger till grund för den ackustiska Dark Eyes. Låten som blev det saknade spåret.
Här en passus från Chronicles som inspirerade till låten:
As I stepped out from the elevator, a call girl was coming towards me in the hallway – pale yellow hair wearing a fox coat – high heeled shoes that could pierce your heart. She had blue circles around her eyes, black eyeliner, dark eyes. In her hand, crimson purple wine in a glass. She had a beautifulness but not for this kind of world.
Av någon anledning kommer jag att tänka på dessa rader ovan.
När jag ser videon där Dylan lånar ut sin hatt.
Andra bloggar om Bob Dylan:
© Thommy Sjöberg