Lunchsamtal Light Accelerator Remix

 

Accelerator, Lunchsamtal, ovan sidor från Katarina Winters processanteckningar från Tino Sehgalls utställning This Progress

Kistalight Light Jukebox B-Prolog 

Det är dags att börja tänka om
För tiden rinner ut den kanske snart tar slut  (Cover Little Jinder 2019)

Kistalight har varit på Lunchsamtal (3/12) på Accelerator vid Stockholms Universitet.
Konsthallens konstnärlige ledare Richard Juhlin berättar något om Tino Sehgals utställning This Progress. Under sina 6 veckor mellan 6/9 och 20/10 hade utställningen 8000 besökare. Det är originellt nog en utställning utan material förutom Fysiklabbets omgjorda lokaler och deltagarna. 
I utställningen har 50 personer deltagit som tolkar s k interpreters. Tolkarna är utvalda i fyra grupper. 1) Barn mellan 7 och 11 år 2) Tonåringar 3) Medelålders (vilket även de som sitter i samtalspanelen är) 4) Över 65 år men inte nödvändigtvis pensionärer. Studenter i den traditionella studieåldern mellan 20 och 30 år är alltså inte med som interpreters.
Medverkande under lunchsamtalet är Katarina Winter Dr i Sociologi och verksam på kriminologiska institutionen, Johan Lindquist professor i socialantropologi, båda vid Stockholms universitet. Moderator är Bronwyn Bailey-Charteris projektledare för Accelerators forskargrupper. 
Samtalen hålls på engelska (nutidssvenska) och inleds med att de konstaterar att utställningen blivit mycket väl mottagen av besökarna. 
So good touching känsla mellan tolkar (interpreters) och besökare. 
Samtalen på utställningen blir en metod för undersökning.
Många av samtalen bär på en smärta, (kan möjligen förlösas i mötet mellan en interpreter and a stranger) ämnet kan vara förändring i livet och många handlar om klimatkrisen.
Bakom scenen förekom det många diskussioner ibland som ett stormöte i gruppterapi. 
Utställningen This Progress och samtalen blir som livet självt.
Samtalen har dock inslag av konstruktioner, efter 5 minuter med tonåringen, gäller det att bryta in hos den besökande med oväntade frågor, se t ex om AI kan skapa ett konstverk som ett musikstycke av Mozart.
Professor Johan Lindquist tycker att han det har varit roligt och han har haft ett nöje med samtalen som han ser som ett intellektuellt projekt och som ett (konst)verk av samtal samtidigt som han undrar vilka besökarna är om det inte fram för allt är den intellektuella medelklassen.
Några av besökarna kom också tillbaka och ville fortsätta sina diskussioner.
En faktor som är viktig i upplevelsen av verket är också platsen konstaterar han. Speciellt här, Kistalights kurs, är att Manne Siegbahns gamla labb och partikelhallen är en mycket speciell miljö. Tino Sehgals utställning (verk) är ett mycket märkvärdigt projekt som också visats i New York Guggenheim Museum och i Paris på Palais de Tokyo.

Konstnären Tino Sehgall har tydligen också skyddat (registrerat) sitt konstverk med copyright rättigheter eller liknande.

Vilket gör undertecknad ironiskt undrande!
Kan man verkligen äga en serie samtalsidéer?
Kistalight förordar öppen källkod.
This progress kan lika gärna kallas för ett filosofiskt projekt, alternativt en gruppterapi session för medelklassen eller varför inte ett litterärt koncept med en livsvandring. En crossover för samtal mellan generationer!

Kistalight bäddar in Little Jinder. Kan vara bra med lite hipstergung för den intellektuella medelklassen på SU och var helst de hör hemma!
Är det inte att ställa frågan Säg mig ... säg mig ... säg mig ... var du står som gör att du kan få ett svar!

© Thommy Sjöberg

Accelerator Light Remix

Kistalight Light Jukebox Prolog 

And if we're talking

I'm gon' tell you the truth, yeah (Stockholmsvy Hannes ft Waterbaby)

Vi skapar en jukebox, 100 låtar,  en spelmaskin får illustrera bitar och skärvor ur vår egen biografi, analog istället för digital form.

Skivor (sidor) istället för spellista! 

Intro (prolog) med Accelerator Light, en bit konceptkonst, och sedan en memoar med vandring från barn, ungdom till medelålder och panschisliv.  

Start med ett besök i den nya konsthallen på Stockholms Universitet i Frescati. Det är den gamla fysikinstitutionen, en skapelse av fysikern med röntgenblicken, Manne Siegbahn, som blivit konsthall och café.

Viss osäkerhet med att hitta det gamla labbet när jag kliver upp ur tunnelbanan, tror att det ligger längre in på Campus än det gör!

Frescati har vuxit från den tiden när Kistalight var student där i början av 1890-talet! 

Numera fungerar området som en invuxen park med mycket grönska, trevligt, med sina institutioner, de sex punkthusen, Aula Magna, SU bibliotek, Gröna Villan, Sportcentret och labben bort mot Lappis.

Allt är i dag en härligt invuxen park och Campus.

Visar sig att det är riktigt lätt att hitta Manne Siegbahns gamla labb. 

Håll till vänster efter att du klivit upp ur T-banan så ser du snart tegelkåken där det experimenterats med högenergi, partikel och kärnfysik under åren när folkhemmet var på uppgång.

En bright plats att starta en minnesvandring på!

Här från konsthall Accelerator och deras första konceptuella utställning och möte med besökare.

Cool Café på Accelerator, ser ut att vara gott om smoothies, juice, nyttiga mackor, turkisk yoghurt med nötter och honung, wow, och annat PK-käk. Caféet har gradänger och ser ut att vara en del av en föreläsningssal från det gamla labbet.

Här har säkert skarpa hjärnor i fysik samlats för genomgång av laborationer och experiment under åren.

Kistalight said ...

Accelerator Light Den storögda flickan

I trappan ned efter entrén träffar Kistalight den första personen att samtala med, hon kallas tolk i utställningen som heter This Progress och är en serie samtal mellan fyra generationer som besökaren får delta i. 

Flickan som möter mig kan vara i tioårsåldern och hälsar mig välkommen genom att ta i hand (före Covid) och presentera sig, reportern inom mig slumrar så jag kommer inte ihåg namnet, och hon undrar om jag gjort några framsteg den senaste tiden?

Kistalight blir så glatt överraskad av den oväntade frågan att jag börjar prata om min tennis.

Har jag inte trots allt utvecklat min backhand de senaste åren? 

Kistalight visar den storögda flickan hur man ska slå igenom sin enhandsfattade backhand.

Dra ditt racket snett bakom ditt huvud, ta hjälp av vänster hand så att det liksom blir början av en dubbelfattad backhand innan du släpper iväg ditt racket för en swing. 

Är bollen djupare ned i banan försök och gräv upp slaget!

Kistalight visar visar på liknande sätt hur jag slår igenom min forehand medan jag samtidigt rör på fötterna.

Vår storögda flicka frågar hur länge jag har spelat tennis?

Sedan 1993 säger Kistalight så det är mer än 25 år.

Du måste vara väldigt intresserad av din sport säger vår storögda flicka.

Visst säger jag som just för dagen har spelat en erbarmlig match, där min backhand inte alls fungerat. Kistalight kommer fel till bollen mest hela tiden med urusel tajming och förmår inte vänta ut bollen.

Tennis är färskvara säger jag till vår lilla storögda tjej och det är inte säkert att man gör framsteg hela tiden.

Det är liksom lite upp och ner och ibland undrar man varför man har hållit på att spela i mer än 25 år?

Men väldigt upplivade blir vi av vårt förtjusande samtal.

Härligt med någon som ser en med en ny generations ögon!

Kistalight said ...

Accelerator Light En ung Konststudent

När vår storögda lilla tjej lämnar budkavlen, Kistalight, vidare för nästa samtal i This Progress är det en något äldre tjej, tolk, som tar vid. Hon har, grön, orange, lila hår och hon ser ut som en ung konststudent.

I det militära när vi var unga och gjorde lumpen hade vi förkortningar för färger. En gråbrun grön skjorta fick beteckningen grbrgr. Flickans hår kunde kanske kallas orgrli men alldeles säkert sätter det färg på tillvaron.

Vi rör oss i olika vita rum, trappor och genom samtalet kommer jag i rörelse utan att ha koll på vart vi går.

Snart pratar vi om skrivande och jag hävdar att skriva är ett sätt att skaffa kunskap, rent av att forska medan vår unga tjej med orgr lila håret berättar att hon under några år skrev dagbok men att det till slut blev klyschigt, formellt och platt så att hon slutade skriva.

Dagbok kan vara bra säger jag för att minnas vad man har gjort, (när, var, hur) men att skriva för att söka kunskap, få syn på och upptäcka något nytt eller något överraskande kräver ett aktivt skrivande. Du ska ha kärna (substans och innehåll) och du vet inte riktigt vad det leder till.

Kistalight berättar för vår tjej med det orgr lila  håret att jag bloggar och just nu försöker skriva om min barn och ungdom och vad som formade mig de första åren speciellt när jag lärde mig till målare, pluggade och gjorde mitt gesällprov men något skaver och jag har svårt att få till berättelsen. 

Hm ... hm det är det som skaver som naturligtvis är min berättelses kärna som det gäller att gräva fram som en vilsen backhand!

Eftersom Kistalight tenderar att tro att alla i vår omgivning är yngre än de är. I skolan när jag hade föräldrasamtal, åren innan jag blev panschis, såg mammorna allt yngre ut, precis som de just har gått ut i arbetslivet, studenter ser ut som gymnasister, gymnasister ser ut som kids på högstadiet och Kistalight ser ut som ...?

Jag frågar vår unga trevliga tjej om hon är konststudent.

Vilket stämmer alldeles exakt när hon till vardags studerar på Kulturama.

Dessutom lovar hon att titta in på min blogg.

Kistalight said ...  

Accelerator Light En Magister Kandidat

På tredje etappen bryts mönstret en aning på vår vandring!

Ung kille dyker upp, äldre än vår tjej med or gr lila håret.

Här blir det pang pang frågor i samtalet!

Tycker du att Artificiell Intelligens, AI,  kan skapa lika vacker och skön musik som Mozart eller Brahms smattrar vår kandidat.

Kistalight blir återigen överraskad av den oväntade frågan och tänker till.

Svaret påminner en del om funderingarna om aktivt skrivande!

Äkta och vacker musik har alltid sin egen omisskännliga ton, egen rytm,  överraskande vändningar, humor och lek, drama eller sorg och originalitet.

Stor konst i litteratur, måleri eller i musik kan aldrig kopieras eller skapas av en robot eller AI-intelligens som repeterar en bank av källkoder och inte förmår intellektuella språng som även är kärnan i att söka kunskap.

Vår pang pang frågande unge kille pangar på med sina frågor samtidigt som vi går ned och uppför trappor, intellektuell berg och dalbana, Och Kistalight tänker till ännu en gång.

Okej vem vet en vacker dag kanske AI-intelligensen lever sitt eget liv!

Om AI skapar ett vackert musikstycke, stor litteratur eller konst ligger det i lyssnarens öron eller betraktarens ögon (sinnen) om det är stor konst!

Det är du själv som bestämmer över din upplevelse.

Vår unge kille, tolk, med skjutjärnsfrågorna som till vardags studerar Idéhistoria och skriver på en master, (vi har frågat vad vår tolk gör) ser nöjd ut över svaret innan nästa tolk tar över i verket This Progress.

Kistalight funderar på att leka lite i genren, Just for Fun, och skapa sig en avatar som bloggare. En namne som genom AI får stå som signatur för vårt skrivande, så klämmer vi in si så där 1000 texter från vår blogg som får fungera som ide' bank och bestämma ett antal parametrar. Sedan är det bara att mata på, trycka på knappen i din Chatbot GPT. 

Vips har du din text, men har den någon själ, tonträff, humor, insikt eller uttryck för kunskap?

Kistalight said ...

Accelerator Light En Lektor i Humaniora

Visste du vad du skulle bli när du var i tioårsåldern frågar vår nästa guide?

Nu har vi kommit upp i åldrarna!

Vår tolk är en äldre kvinna, verserad, och hon får svaret att det hade Kistalight inte en aning om.

Däremot hade jag ett starkt driv genom mitt idrottande, jag sysslade med alla möjliga bollsporter, mest ishockey och fotboll ute i förorten Östberga.

Här var det deltagande i S:t Erikscupen, diverse skollag, spontanfotboll och på fritiden läste jag Rekord-Magasinet och All-Sport.

Där en av de återkommande berättelserna var den om en hyvens kis från arbetarklassen, gärna från bruksort, som spelade upp sitt lag till Allsvenskan, vägrade att bli värvad till en storklubb, utan höll fast vid sina gamla kompisar och laget.

En hyvens kille bliv vid din läst!

Något spillde även allt bolltrillande över på skolarbetet. Det fanns ett driv även för pluggandet som blev ett ett kulturintresse i årskurs nio.

Tack skolan och lärarna!

Vår guide, tolk, som är den sista i vår vandring genom Accelerators lokaler, pratar om samtalet som kunskapsform medan vi vindlar vidare genom det gamla labbets lokaliteter.

Kistalight blir glatt överraskad av sin insikt!

Aha, vilket driv som skapades av mitt idrottande i den tidiga ungdomen!

Sedan kom vi att samtala om akademiska studier, min ciceron, tolk, är lektor på Stockholms Universitet och jag kommer jag att tänka på en stark läsupplevelse med identifikation. En lärd bok med lätt hand om Existentialismen, At the Existentialist Café Freedom, Being & Apricot Cocktails av Sarah Bakewell.

En vanlig tjej bortom den akademiska världen som blev intresserad av Sartre och existentialismen. 

Vilket skapade ett driv för henne i ungdomen så att hon gick från att vara en dropout, hippiehäng, till att ägna sig åt studier som räckte ända till en doktorsexamen i filosofi.

Vilket får Kistalight att undra om det inte vore så dumt med en grundkurs i Teoretisk eller Praktisk Filosofi?  

To Be In Progress i tillvaron!

Hannes ft Waterbaby Stockholmsvy 

© Thommy Sjöberg

Källkritikens Dag

Igår, 13 mars, var det Källkritikens Dag. Ett event skapat av Internetstiftelsen, mer om dess styrelse och organisation kan du läsa här; ☕️📖🍒Vår styrelse 

Internet är fyllt av information, men vad är sant och falskt? Källkritik handlar om att avgöra vad som är trovärdigt, och att kunna ifrågasätta det du läser. Lär dig också hur algoritmer bestämmer vad som ska visas i ditt flöde, och hur du kan ta kontroll över sökfältet.

Att sprida information är i dag lekande lätt – på gott och ont. Det är lätt att skylla på andra när lögner får spridning, men ofta är det ju vi som själva tar beslutet att trycka på delnings-knappen. Så varför är vi inte mer kritiska innan vi sprider information vidare?

Kistalight kan inte annat än instämma och Delar inlägget ovan om risken att, sic, dela!

Att påverka handlar även om konsten att äga narrativet med en schysst moralisk kompass att berätta storyn om den goda kampen som står emot det onda även om det finns komplikationer.

Förmedla verkligheten med trovärdighet om vad som är sant eller falskt! 

När inte reportaget, TV-inslaget eller radiobiten räcker till så finns ju alltid konsten eller litteraturen som vittnesmål. I dag citerar vi en dikt som vi tycker mycket om och är ett vittnesmål från en annan mycket mörk tid som det kan vara lätt att associera till när Gazas barn mördas, svälter och dör av undernäring. Vi citerar delar (se copyright) av dikten Campo dei Fiori av Czeslaw Milosz (den polske poeten, essäisten och nobelpristagaren) utan kommentarer.

Campo Dei Fiori

I Rom på Campo dei Fiori,

Korgar med oliver, citroner,

gatan är nedstänkt av vin

och med blommornas spillror.

Månglarna häller på borden

havets rosafärgade frukter.

Mörka vindruvors klasar

fallet på persikors dun.

/ _ _ _ /

Jag mindes Campo dei Fiori

en vacker afton på våren

vid musikens livliga toner

i Warszawa vid karusellen.

Schlagermusiken dränkte

salvorna inifrån ghettots murar

och de åkande paren lyftes

högt upp mot den klara himlen.

Ibland från de brinnande husen

bar vinden svartnade drakar

och folket på karusellen

fångade flagor i luften.

Vinden från brinnande hus

lyfte på flickornas kjolar;

massornas skratt och förtjusning

i Warszawas strålande söndag.

/ _ _ _ /

Folk sprang nu iväg,

drack vin och sålde sjöstjärnor,

korgar med oliver, citroner,

bar de under muntert stoj.

Och de var nu långt ifrån dem

som om sekler hade gått,

men de väntade en stund

så försvann de in i flammorna.

Också dessa, de döende, ensamma,

som redan är glömda av världen,

deras språk blev främmande för oss,

som ett språk från en fjärran planet.

Tills allt har blivit legend

och då efter många år

på den nya Campo dei Fiori

ska ett diktarord tända revolten.

                         Warszawa - Påsk, 1943

© Thommy Sjöberg

Du vill inte mer Alexander Mahmoud med andan i halsen

 

 Bor man i Kista så finns det även i förorten uttryck för kultur och talang. Just på vår adress, hänger både en fotograf, en producent, hip hoppare, rappare och låtskrivare (och Kistalight förstås!).

Alexander Mahmouds bok har vi fått som gåva av författaren och hans väninna Elham. Ofta påtar de i sin täppa med blommor och grönt strax bredvid vår rabatt, då kan man få en bok med dedikation; Till Fina Granne, Tommi o Olla, från Elham o Alex!

Nu har vi läst Akexanders bok Du vill inte mer. Kul med kulturhäng och bokpresent när man bor i Orten! Se även Orten 1 6 4 Light! 

Alexander Mahmoud har inte bara ögat (The man with an eye for the picture) utan han har också förmåga att ge liv till sin berättelse. En dagbok mellan 24 december 2019 till 4 september 2021 plus ett slutkapitel med rubriken, Efter semestern.

Alexander Mahmoud är nybliven med fast anställning som fotograf på Sveriges största dagstidning från att tidigare ha varit freelancer där han har verkat i något som påminner om en stressad jobbare i en gigekonomi. Nu ska han pröva ett liv med schemalagda arbetstider, fast lön och reglerad semester, inte helt lätt känslomässigt och psykologiskt för en person som aldrig har varit ledig!

Det är en omvälvande tid åren för Alexanders Dagbok; Pandemin i Sverige och i världen, flyktingkris i grekiska övärlden på ön Lesbos, bedrägerier i en globaliserad värld med spekulationer i bitcoin som drabbar småsparare och pensionärer, thailändska bärplockares utsatthet i Norrland, klimatkrisen som slår hårt lokalt med skyfall i Tyskland, Nederländerna och Belgien. I Chile kommer han i kontakt med historien om ohederliga adoptioner med bortrövade barn som efter lång tid ska få en läkning och i Sverige drabbar även gängvåldet och dödliga skjutningar. Från Island är det dramatiska händelser i naturen som vulkanutbrott som skildras och berättas genom bilder av Alexander. Här tar han hjälp av drönare för att få resultat och nå närhet till naturens drama.

En glad och berömd bild på Horace Engdahl och Kristina Lugn av Alexander Mahmoud från gränd i Gamla Stan när Svenska Akademien genomled sin största kris någonsin hittar en köpare just genom Horace Engdahl för att han gärna vill minnas den glada Kristina Lugn. Alexander Mahmouds fotokonst är inte bara the man with the eye utan även också ihärdigt arbete. Han tar massor av bilder, nytt är också att han just tar hjälp av drönare för att ta foton över sprickvulkanen på Island, översvämningarna i Tyskland, Nederländerna och Belgien eller drabbade bostadskvarter i Ukraina där ryssarna (Putin) skjutit sönder hus och hem till stenmassor och ruiner. 

Bilderna på rasade hus (ruiner) och husgrunder påminner om Clay Ketters fotokonst från sviterna efter orkanen Katrina i New Orleans och Louisanna år 2005, där han fotade bortspolade hus där bara husgrunderna fanns kvar, bilder som kändes som spåren efter en svunnen civilisation från Antiken, se Clay Ketter Coastal!

Det är lätt att bli andfådd efter att ha läst Du vill inte mer av Alexander Mahmoud. Det är full fart med rapporter världen över, bokstavligen, trots pandemin, hinner han med både Sydamerika (Chile och Colombia), Europa (Ukraina, Italien, Tyskland, Nederländerna och Belgien), och resa upp och ner i vårt avlånga land.

Betyg Kistalight tar fem djupa andetag och ser till att andas ut fem gånger from the bottom, alltså, betyg fem riktigt bra bilder av fem för The Man with The Eye!

© Thommy Sjöberg