Förintelsens Minnesdag 27 januari 2022

 

Speaking Memories - porträtt av överlevande från Förintelsen

I dag är det Förintelsens minnesdag. Den 27 januari 1945 befriade sovjetiska trupper fångarna i lägret Auschwitz-Birkenau och världen började förstå vidden av nazismens ondska och bestialiska diktatur. En diktatur som bottnade i en rasistisk ideologi att det är skillnad på folk och att de som härskar har rätt att mörda och förtrycka andra som inte tillhör den egna gruppen.

Förföljelse, mobbing, eller kränkning  är gigantiska gissel för vår tid. Två av 1900-talets statsbärande ideologier nazismen i Tyskland och kommunismen i Sovjet sysslade med mobbing som instrument för att genomföra sin politik och upprätthålla sin makt. Den ena nyttjade rasideologi och den andra kommunism (marxism-leninism som den rätta läran) för att utöva förtryck. Två rörelser med i grunden sekteristiska drag begick grymheter som det är svårt, för att inte säga omöjligt, att förstå med mänskliga ögon. Kanske ska de ses just i ljuset av en sekterism som upphöjts till statsbärande ondska för att kunna förstås. Etablera sig kunde de göra i kraft av dåliga tider, populistisk politik och svaga demokratier.

På Yad Vashem museet i Jerusalem kan man ta del av forskning som rör Förintelsen. Bakom 1900-talets historia med Förintelsen och Gulag fanns de enskilda människorna.
Emerich Roth var en av dem.
Hans öde kan man läsa om nedan och på Emerich Roth Levande Historia

Emerich Roth (en gång till!)
Första gången jag lyssnade på hans levnadshistoria var med en nia i aulan på Spånga gymnasium. Vår man som berättade en del av 1900-talets onda historia var Emerich Roth, judisk överlevande från nazismens koncentrationsläger och Förintelsen, som vittne åker han runt i skolorna och undervisar och ympar in motgift mot rasism och enkla politiska lösningar som har sin grund i rasism och allmänna fördomar.
Emerich växte upp Tjeckoslovakien i det som varit den gamla habsburgska dubbelmonarkin Österrike–Ungern i en landsdel som i dag efter kommunismens fall ligger i Ukraina. Före nazismens ockupation under 1940-talet var de här landsdelarna mångkulturella. Här blandades språk, folk och religioner. Nazismen med sin raslära och med sina rötter i hat, ondska, dunkla besvärjelser, missriktad nationalism och revanschism skulle för alltid förändra den bilden av ett Centraleuropa från sekelskiftet.
- Kärleken säger Emerich är den motkraft som kan göra sig gällande mot psykopater och onda ideologier.
Emerich ser ledande nazister som psykopater som saknar all förmåga till inlevelse och medkänsla, empati, deras bränsle är hat, missnöje och att det alltid är andras fel, andra är då en identifierbar grupp, ofta judar, när det finns problem i samhället.
Däremot ser Emerich en möjlighet att hjälpa värstingar. De är bara symptom på att något gått snett i deras uppväxt och de är inte psykopater i sig. Emerich har framgångsrikt arbetat med unga värstingar och vid ett tillfälle när han är i skolan med sitt program är Patrik med. Patrik har en lång historia med droger, våld och kriminalitet som han under Emerichs handledning lyckats komma bort från och vända till något positivt något som han förmedlar när han deltar i föreläsningar tillsammans med Emerich.
 Kan inte humorn vara ett medel i kampen mot rasism och nazism. Tar inte filmer som Chaplins Diktatorn och Livet är underbart udden av uppblåsta och pompösa typer som Hitler och Mussolini frågar jag Emerich?
Reaktionen på frågan blir häftig och jag överraskas av intensiteten i svaret.
 De var alla obotliga psykopater och för dem fanns ingen bot vare sig med humor eller med andra medel säger Emerich.
För första gången i mitt liv inser jag från min horisont att ondskan existerar och inte alltid är behandlingsbar med välvilliga svenska skolplaner, livskunskap som ämne och goda samtal som modell. Men att kämpa emot den det kan man och det måste man och vem har inte rätt att bli upprörd över humoristiska bidrag om nazism än Emerich Roth överlevande från Förintelsen.
Från sina många föreläsningar och böcker han har skrivit och som han använder i sin kamp mot rasism har Emerich under många år samlat honoraren till en fond!

 Från fonden delas varje år ut ett Skolornas fredspris och det anordnas seminarier. Undertecknad fick med bidraget på de följande sidorna (To be continued) ett år ett litet hederspris från denna fond som delades ut på Fryshuset i Stockholm av utbildningsminister Ingegerd Wärnersson.

Vid prisutdelningen, ett tiotal skolor fick pris, rådde en vänlig och familjär stämning. Det var lite som en skolavslutning. Varje skola fick sin prischeck och motivering och det skedde i en turordning från förskola, låg, mellan, högstadium och bland de sista Spånga gymnasium. Motiveringarna framfördes på scenen, lästes upp och innan pristagarna fick inta scenen. Talarna var en knippe överlevande kvinnor från Förintelsen, små dimunutiva damer som rörde sig som poetiska fåglar på scenen i väldigt vänliga tal som var präglade av stor omsorg och inkännande. 

Det var även musik av elever mellan utdelningarna och Kistalight fick det stora förtroendet av Emerich att hålla talet kring utdelningen av priset till Spånga gy något jag inte var förberedd för men det ordnades med minnesstolpar på små lappar och framfördes i ett motljus på scenen och blev en hyllning till Emerich Roth och en berättelse om vårt arbete med värderingsövningar för respekt och tolerans på skolan i Spånga. 

Jag är tacksam och stolt över att jag fick förtroendet av Emerich att hålla talet, något jag definitivt inte var bekväm med och jag tror bestämt att några av de andra talen hölls av de kvinnor (dimunitiva poetiska damer) som finns bland de överlevande från bilderna Speaking Memoires ovan. Kanske påverkades rörelserna på scenen av det intensiva motljuset på Fryshusets scen så att vi försökte nå ut med våra tal till den osynliga publiken i en minimalistisk dans med tal.

Kistalight kom att träffa Emerich Roth ytterligare vid ett antal tillfällen när det var temadagar på Spånga High, Gy, och han blev med tiden allt proffsigare med att framföra sitt budskap med både engagemang och värme. Vid det sista tillfället jag mötte honom hade han sin värsting (Patrick) med sig men också en kille som var en avhoppare från nazismen (svensk nutida sådan) som var mer intellektuell till sin läggning än de värstingar han hade arbetat med under åren. Vi blev en speciell grupp med eleverna under dagen. En överlevande från Förintelsen Emerich (80+), en fd värsting, en fd ganska ung nazist (överraskande intelligent), en SO-lärare Kistalight (streetkid i sin barn och ungdom) och en bildlärare Sigge-Sigrid (kreativ kommunikatör i klassrum och kateder).  Sigrid som än i dag håller ställningarna på skolan med pedagogiskt engagemang.

Eleverna kunde inte vara i bättre händer!

 Emerich redde ut sin geografiska bakgrund (barndom) något, han var född och uppväxt i dåtida Tjeckoslovakien (1920-tal) men huset som hans familj ägde ligger i dag i Ukraina. Han skämtade något om han skulle ta hjälp av sin värsting och sin nazist och resa till Ukraina och kräva tillbaka sitt fäderneshem av myndigheterna. Emerich hade blivit något godmodigare som 80+are men visst behöll han sitt allvar och ett drag av sträng vänlig judisk patriark.

Apropå humor! I priset från Emerich Roth ingick även en veckas fortbildning på Tollare Folkhögskola för oss tre lärare som arbetat med Tolerans och Respekt övningar på Spånga High. Vi fick inspirerade föreläsningar av Kurdo Baksi om att aktivt arbeta mot rasism och konsten att leva otryggt under hot. En säkerhetspolis som varit aktiv mot högerextremismen och tvingats leva med skyddad identitet berättade om sin verksamhet. Det var teaterbesök, Stadsteatern, och besök på Fryshuset (prisutdelningen) och övningar, workshops, med Tollares egna lärare i konsten att hantera konflikter. På den tiden fanns det fortfarande rökrum på skolorna. Rökrummet på Tollare kallades av de judiska deltagarna för Gaskammaren vilket gjorde både mig, Sigge - Sigrid och SO-Marie stirriga! Skratta eller inte skratta var frågan, vi nöjde oss med att vara stirriga och inte riktigt greja humorn i den benämningen.

På skolan träffade jag under åren flera judiska överlevande Ferenc Göndor (1928 - 2010) från Ungern med boken A-6171 Ett Judiskt Levnadsöde och Sioma Zubicky 1926 - 2014) med boken 146021 Förintelsen i Bagaget, Både hade de gemensamt att de var milda, vänliga och inkännande som människor.

Sioma Zubicky visar sin underarm för mig med sitt intatuerade nr, 146021, ett vittnesmål från Auschwitz dit han kom som sjuttonåring. Jag får väldigt bra kontakt med Sioma, han har den där lågmälda crazy humorn som gör sig bra i en absurd värld, hur han har lyckats bevara den kan man fråga sig genom de erfarenheter han har av ondska och grymhet? Sioma är född och uppvuxen på en cirkus i Berlin. Pappan var gycklare, akrobat och clown på Cirkus Bush. I hans roll ingick det även att utbilda akrobater, typ ingen mild och pedagogisk utbildning, det var hugg, slag och skällsord som rådde. Den lille Sioma hade ingen fallenhet för akrobatyrket (massor av slag, örfilar och skäll) av en slump upptäcktes (clownkompis som introducerar) att han hade absolut gehör för att spela xylofon. Hans lycka var gjord, slipper få stryk av farsan hela dagarna, och han blir akrobatgruppens musiker på xylofon. Sioma blir det musikaliska underbarnet, The musical Wonder Kid som turnerar runt i Centraleuropa hittar vägen till Paris och kommer att uppträda på Lido varje kväll och natt som Le Musical Prodige D´ènfant bland lättklädda (inte en tråd på kroppen) långbenta damer, clowner, akrobater, sångare och conferencier. Innan de (hans familj) blir deporterade till Auschwitz hinner de också turnera och uppträda bland de nazistiska ockupationsstyrkorna i Frankrike. Sioma överlever Förintelsen, som en tonåring med gamla ögon, alldeles ensam och född kosmopolit som inte hörde hemma någonstans. Han återupptar sitt xylofonspelande, som musikalisk virtuos turnerar han med Edith Piaf och kommer till Stockholm i maj 1947, träffar kärleken Nina, skiljer sig, träffar kärleken igen, Inger, får tre barn, utbildar sig, blir svensk medborgare och lever faktiskt lycklig till slut i gamla Svedala sina återstående dagar.

Siomas livsöde har de nivåer som judiska författare i USA skulle älska att gestalta. En berättelse värdig en Saul Bellow, Philip Roth eller Joseph Heller. Eller varför inte den store jiddishförfattaren Isaac Bashevis Singer?

Hur som helst får vi inte glömma The Speaking Memories och ett forskningsämne skulle kunna vara hur lyckades de Emerich, Ferenc, Sioma och de små poetiska damerna på scenen med sina inkännande föredrag behålla sin mänskliga värdighet och sina varma hjärtan efter allt de gått igenom.

Visst kan man förundras! En stor ... stor kram, virtuell, till de alla överlevande som ännu är kvar bland oss så här i covidtider!

Vi får aldrig glömma!

PS Vi får heller inte glömma att de överlevande var svårt traumatiserade, antagligen gick det inte en enda dag för dem utan att de mindes sina själsliga och kroppsliga ärr som gav sig till känna efter all ondska och grymhet de fått utstå.

© Thommy Sjöberg