Kul ... kul ... kul!
Kistalight drabbas av övermod efter finalspel i Kalmarspelen HS 55, Final Light Kalmarspelen 2020, och anmäler sig till Kolleviksspelen.
En Tennis Tournament som vi säger på nusvenska!
Platsen är Karlshamn och tidpunkten är i mitten av juli.
Kloka som vi är får det bli Herrar Motion.
Blir till och med lottad mot en motståndare med lägre ranking från Kronprinsens TK i Malmö.
Ser bra ut men aj ... aj ... aj!
Den lägre rankingen är något av en chimär.
En illusion!
Fake news för att vara lite modern!
Noggrann läsning ger vid handen att vår motspelare för några år sedan t o m spelat seriespel i Division 1 herrar 35 år i Kronprinsens TK.
Alltså en ganska habil spelare!
Blir blåst av banan, dock några bra servereturer och några vinnande forehandslag, min motståndare går på avslut, sätter fart på bollarna (tyngd i spelet) och låter sig inte luras till något bollande som skulle kunna vara till min fördel.
Kollevikens banor, fyra stycken, ligger i en gryta varför banorna bildar en naturlig arena där åskådarna kan stå runt banorna i slänterna och se matcherna ovanifrån, speciellt bana ett, centercourten, där Kistalight exekverar sin match.
I milt duggregn och med hög luftfuktighet vattnas banorna och ger ett finfint underlag att spela bra tennis på, men vad hjälper det!
Före matchen, lite uppvärmning efter 25 mil i bilen, i det milda diset (duggregnet) hamnar jag i ett blommande koloniområde, små nätta stugor i ett sommarhav av rosor, äppelträd och kungsspiror, Karlshamns Koloniområde, Rosenkällan, 141 stugor med odlingslotter för karlshamnsbor. Kistalight som ofta hyser entreprenörs och arrangörsidéer tänker att här finns det underlag för en tennisskola och tävling under sommaren ungefär som Aspö Open (Aspö Light - Vandrarhem, Världsarv och lite Asfalt) vilket vi efter joggingturen förmedlar till tävlingsledningen för Kolleviksspelen.
De verkar inte riktigt entusiastiska dessutom är Kolleviksspelen en alldeles utmärkt ungdomstävling i tennis av alldeles egen kraft med poolspel för pojkar och flickor från 10 upp till 16 år och kanske är det så att barn till koloniodlare är inga inbitna tennisfans.
Inget spel i kvartsfinal i Kolleviken, öppnar upp för tidigarelagt besök på Wanås men vi behåller baslägret i Karlshamn på STF vandrarhem där vi har ett av Bergrummen (här dotter) uppkallat efter fabrikören C G Berg av Carlshamn flaggpunsch.
Vägen till Wanås går via Sölvesborg (Jimmie Eriksson camp) Bromölla, Kristianstad innan man tar vägen upp till Knisslinge och Göingebygden.
Härligt när landskapet öppnar upp sig i klara linjer, gula fält och blå himmel (i dag dis), kring avfarten till Hanö, Nogersund, Mjällby och Hällevik.
Här har vi gjort några av våra favoritutflykter de senaste åren!
Se Hanö - Hällevik T O R och Hanö Light!
Massor av folk, knökfullt, på parkeringen vid Wanås slott.
Hemester och dåligt väder ger utslag.
Vi startar med PK nudelsoppa och surdegsbröd i konsthallens restaurang.
Inte så lyckat, väl trångt, och soppan smakar mest saltvatten utspätt med grönt a la 105 pics!
Borde ha käkat vår medhavda matsäck på uteserveringen där det fanns gott om plats för detta.
Nåja sedan blir det bättre!
Vi börjar konstvandringen med YOKO ONO och hennes Wish Trees for Wanås. Fjorton äppelträd där du kan hänga upp kort med dina favoritönskningar. Korten ger träden en karaktär av blommande hav med önskningar. Viktigt för Yoko Ono var att äppelträden skulle vara av lokal art, med koppling till platsen, som äpplesorterna Transparent Blanche, Ripston och Åkerö.
Kistalight och Mimmi bidrar med några önskningar; först ut är att vi önskar en liten parvel i vår närhet all välmåga och lycka, sedan önskar Kistalight att han vinner nästa veteranmatch i tennis och till slut en riktig grabbig dröm, vore inte dumt med en tio Mille vinst på Joker eller Lotto.
Men det går också bra med en Mille!
Alla Yoko Onos önskekort från olika Wishing Trees i världen skördas och skickas till ett Imagine Peace Tower, ett monument på ön Vithey på Island där de förvaras i ett kulturellt ensilage (kanske) och varje år tänds en ljuspelare vid tornet när John Lennon har (hade) födelsedag den 9 oktober.
En charmig grönska i Wanås skulpturpark!
Ek, lind, lönn och framförallt bokskog, lövgrottor bland ädelträd, upptäckter vi, medan vi vandrar i parken, men även kommunikation av text, MOTHER, enkel textrad och konstverk på grå sten täckt av grön mossa, som ett podium, av Sarah Schwartz!
Kring Wanås gamla stenmur längs parkens yttre gränser, 1,8 km lång, en historisk lämning i sig, dyker det också upp textrader, 260 inskriptioner sammantaget, som t ex ABUSE OF POWER / COMES AS NO SURPRISE, skapade av Jenny Holzer, hennes texter från 2002 blir också en del av Wanås historia och natur.
Holzer och Schwartz är några av de konstnärer som skapat språkbaserade verk i parken, andra är Marianne Lindberg De Geer, Yoko Ono, Srinivasa Prasad, C F Reutersswärd och Robert Wilson.
Längs vår promenadstig börjar det hända grejer, Kistalight och Mimmi börjar känna sig som Moderna på SOMMARKOLLO, i Per Kirkebys tegelskulptur, festlig arkitektonisk byggnad i tegel och med spännande former tjoar vi i mitten för att hitta det förstärkta ljudet.
Tjoho ända från antiken?
Tja, åtminstone i Wanås skulpturpark!
Vid Göingebygdens mest berömda träd, Snapphaneeken, där svenska fogdar lär ha hängt upproriska snapphanar under 1600-talet, upptäcker vi Malin Holmbergs verk med den gåtfulla titeln I will stop loving you. Ett fantasifullt cirkelformat gult rum inramat av fem på insidan gulsprejade bokträd. Blir en magisk plats mitt emellan snapphane eken och nästa konstverk som är Stigma, en röd monokrom, konvex form av Gloria Friedmann, en 16 meter lång och 6 meter hög hålsten. Från början ramade Stigma in en svärtad avbruten trädstam som över tid brutits ned. I dag lever det minimalistiska konstverket av sin egen kraft och charm när det växlar uttryck under årstiderna.
Stigma är placerad precis utanför Wanås gamla stenmur!
Utanför muren är också Carolina Falkholts graffitiverk med den poetiska titeln Train of Thoughts.
Vad passar väl inte bättre för en gammal graffitikonstnär som härjat på New Yorks graffitiscen under 1990-talet än att måla en tågvagn i utkanten av Wanås skulpturpark med feministiska motiv som formar böljande medvetandeströmmar.
Utanför Wanås stenmur finns även två gamla bekantingar (kompisar) som Kistalight har tagit del av under sina år som medlem i Moderna Museets Pressklubb, innan vi fick sparken där, Marina Abramovic med The Hunt Chair for Animal Spirits (typisk titel för henne se även Marina Abramovic - Performance Light) och en favorit Nathalie Djurberg med Sheet metal, wood, mirror glass, glassfiber and sound, se även Djurberg och Berg på Moderna, Leranimationer Light....
Tyvärr missar vi våra Moderna kompisar men börjar känna oss riktigt upprymda över alla upptäckter, kanske är det endorfiner efter promenaden eller också är det känslan av de konstnärliga intrycken från våra artister i parken:
Det är den lekande människan som står i centrum som gör både barn, panschisar och vuxna med öppet sinne, glada, inspirerande och lekfulla.
Undrar också om inte flocken, som vi snackar om i dessa tider, påverkar? Här är det gänget kring Moderna som är på grönbete (sommarkollo) troligen via en liten omväg förbi Österlen, långa modeller och deras långbenta döttrar, killar med de rätta snitsen på kläderna och kulturtugget.
Det är dom som går på tur i skulpturparken.
Vilket Kistalight inte alls har något emot!
Klart att man ska gå lite vilse på en kulturvandring i en skulpturpark, bland stigar i labyrinten hamnar vi i en återvändsgränd (blindtarm) avspärrat för allmänheten mitt emot Slottet!
Vem vill störa friden för en adelsdam och slottsherre?
Inte Kistalight och Mimmi i alla fall!
Vi vänder och hittar ut vid den kissande flickan, Fidiecommisium, av Ann-Sofie Siden, placerad vid dammen, ett samhällskritiskt verk - se tradition med fideikommis, och med ekon från konsthistorien i form av Manneken Pis i Bryssel. Tidigare har vi passerat verk som Pyramiden av Gunilla Bandolin, en av parkens tidigare verk i form av en kluven pyramid, av jord, gräs och sten. Det gåtfulla A House for Edwin Denby av Robert Wilson, kikar vi extra på, en hyllning till en framstående amerikansk poet och danskritiker, ett hus i enkel byggnadsstil med ljus och ljud från huset med recitationer från den avlidne poeten som vännen Colin Wilson läser.
En skulptur som väcker leklust är Jene Highsteins Grå Mussla, Grey Clam, som vi tidigare passerat i bokskogen på vår väg i labyrinten. Små grupper av barn springer, skrattar och leker på den monumentala plattan, Grå Musslan, som med sina mjuka linjer inbjuder till interaktion, måtten (20x18x0,2 m) visar hur stor den är. Den grå betongen, konstverket från 2001, har mörknat genom åren som när det skapades (göts) så gick det åt 60 ton betong som kördes ut med skottkärror i parken. De mjuka formerna och böljande linjerna, det råa materialet (betongen som mörknat) ger en närvaro och en äkthet till verket i bokskogen.
En lek och fantasifull men även lite creepy "installation" är Melissa Martins The Dining Room nära slottsdammen. Ett rum i skogen där väggarna är träd, golvet marken och himlen och lövkronor tak men det finns fönster, dörr, stolar, bord och en öppen spis. Melissa Martins konstnärskap handlar om människans relation mellan kropp och social rit.
Vi avslutar vår vandring genom skulpturparken, mellan lek och fantasi med glatt sinnelag, vid Tue Greenfort Milkheat, ett konstverk i tiden men ett traditionellt radiator element som symboliserar hållbar utveckling och värms upp av komjölk från den närbelägna ladugården.
Någonstans skymtar en kritik av kossornas metanutsläpp i en allt varmare värld!
Vilket Kistalight inte riktigt kan inse när vi skådar verket!
Där emot kommer vi att tänka på allas vår Marcel Duchamp och hans konceptkonst, Readymades, mest berömd är Fountain på Moderna och tänker på min ungdom när jag slavade som målargesäll och när traditionella element skulle målas så behövdes en speciell elementpensel, så kallad elementare. Ett traditionellt element av typen ovan, genererade också mycket yta, smart för värmen och var också lönsamt som ackordsobjekt för en glad målargesäll.
Vi säger Au Revoir till Wanås fantasifulla skulpturpark och hoppas på ett snart återseende, gärna en annan årstid, skulle kunna vara en önskan på ett litet vykort i Yoko Onos Wish Tree.
© Thommy Sjöberg
© Thommy Sjöberg
Vi delar upp bloggen ovan i två kommande inlägg.
ReplyDeletePassar bättre, blir mer fokus och struktur då!