Söndagsvägen, Dostojevskij i Hökarängen

Nu har vi läst Peter Englunds Söndagsvägen i SvD sommarföljetong under juni och juli.
Fantastisk bok om ett verkligt fall, True Crime, och en skarp genre om man vill skriva historia och berätta om sprickorna i ett samhälle.
Det handlar om Kickan Granell som blev mördad sommaren 1965 på Söndagsvägen i Hökarängen. En förort med dåligt rykte under 1950-talet i Stockholm och ett fall som krävde en jättelik insats av polisen.
Peter Englund går till källorna; polisprotokoll och tidningsreportage, meningen var också att han skulle intervjua människorna som var med, men med många visade det sig att de just inte kom ihåg så mycket från den tiden och en hel del människor hade helt enkelt avlidit av dem som var med då.
Tiden omformar minnet och obehagliga händelser och stämningar kanske just förträngs och kommer inte fram vid en intervju.
Istället går Englund till källorna som finns i polis och riksarkivet, dessutom använder han sig av Slasken, det överblivna materialet som polisen inte hade någon användning av.
Kistalight som var ung 1965 minns inte Mordet på Söndagsvägen men väl ett annat fall som nämns i serien, mordet på två poliser och en vakt i ett garage i Handen. Egna minnen är att jag under våren jobbar som mopedbud på Ljuskopia i Stan, upptäcker Bob Dylan, förstår att han är en alldeles särdeles person (singer/songwriter) efter att ha läst en spännande artikel om Bob i DN (kan ha varit ST) av Leif Nylén, gillar hans begynnande experiment med elförstärkt musik och bildrika verser, jobbar på bygge under sommaren som pinnpojke och betongprovare i Vendelsö Malm och till hösten börjar jag som målarlärling, drömmer om konsten och går en Brevkurs på Hermods i Frihands och Pennteckning, upptäcker att jag har en alldeles vanlig talang (dvs ingen talang alls). Betyg; Ba, trea, C, average talent,  med viss känsla för form och färg.
Men allt det där visste jag förstås redan tidigare.
Istället började jag läsa om och av både konstnärer, popartister och mina kära författare!

Tycker att Peter Englund skrivit en fantastisk bok byggd på verkligheten, tidens källor, strömningar och skapat två fascinerande porträtt av två unga människor Kickan Granell som kunde ha haft en ljus framtid och förövaren Friedrich, incelmannen, Wagner begåvad men med ett antal diagnoser (störningar) som han självmedicinerade med droger, pornografi och alkohol.
Dessutom porträtteras några legendariska kriminalpoliser, GW Larsson (Sic) och Vincent Lange som sedan blev några av förebilderna för Maj Sjövall och Per Walhös och deras kriminalare i deras serie Roman om ett Brott.
Peter Englunds faktarika berättelse om Kickan Granell med litterära grepp når längre än den dokumentära skildringen den utger sig att vara och blir också en skönlitterär historia som fördjupar 1960-talets verklighet.

En del av Folkhemmets sextiotal i backspegeln!
En liten invändning bara!
Kickan Granell bodde mer i medelklassens Sköndal, i en radhusgemenskap på Söndagsvägen, som var ett område för den uppåtsträvande medelklassen.
Mer än på en gata i det proletära Hökarängen!
Nedan en bit av Kistalight om arbetarklassens Hökis!

Gips, spackel, slipa köksluckor, alkydfärg och Dostojevskij!  Kistalight bildar sig under 70-talet  i kvarteren bakom sicksack husen vid Sjöskumsvägen i Hökarängen. Bild från Wikipedia Arild Vågen

I dag lyfter vi fram en gammal blogg på Kistalight.
Inspirerade av Peter Englunds Söndagsvägen!
Får bli en nostalgibit från vår ungdom då vi arbetade som målare.
I Hökarängen bland veckodags, hovmästare och kryddvägar målade vi kök och jobbade på vår bildning.
Hovmästarvägen hösten 74. Säsongen för fönstermålning är över. Kistalight målade gärna fönster utvändigt under sommarhalvåret.
Mindre lukta på färg då!

 Det gäller att lägga en god grund!
Tvätta väggar och luckor, skrapa upp sprickor i tak och på väggar. Fixa till amatörmålade köksluckor av hyresgästen , kladdiga som torkat ojämt, så där måste det slipas med speciell pimpsten.
Bara att gnugga på.
Fyller ut spacklet med gips både för väggarna (sand) och för snickerierna oljespackel. Fyller bättre då och torkar snabbare för vidare behandling.
Radion på under dagarna musik under arbetet. Stunder då jag jobbar själv försöker jag även bilda mig och lyssna på P1. En syssla som blir en vana. Under någon vecka på Hovmästarvägen lyssnar jag på Radioteater - en av de stora ryska romanerna, Brott och straff, har bearbetats och dramatiserats för radion.
 Medan jag målar köksväggar och slipstryker snickerier med gammaldags hederlig alkydfärg begår Raskolnikov i Rolf Skoglunds skepnad sitt hemska brott med mordet på pantlånerskan innan han övergår i febriga skuldfyllda monologer om skuld och rätt. Myllret och fattigdomen i S:t Petersburgs gränder och Raskolnikovs andfåddhet är då inte långt borta från vårt kök på Hovmästarvägen.
I färgångorna, alkyd, när jag stryker färdigt köksluckor känns den nervige Raskolnikov i sin dialog om skuld, moral och existens med undersökningsdomaren, här Toivo Pawlo, som nära och kryper in under skinnet.
Dialogen är en av radioföreställningens höjdpunkter.
 Intensiteten i Dostojevskijs Brott och straff är som mest kraftfull när brott och ondska gestaltas. 
 Berättartempot mildras blir mindre febrigt när Raskolnikov bekänner sitt brott och då han träffar Sonja. Stämningen i romanens avslut får en mer evangelisk karaktär.

Att lyssna på radioteater så där som ung målarknodd gav både bildning och tillfredsställde behov av kunskap.
Kombinationen alkydfärg i terpentinånga och upplevelsen av en ung nervig Raskolnikov i ett kök på Hovmästarvägen under några höstdagar när Kistalight var ung och strök köksluckor i Hökarängen medförde en alldeles särskild insikt.
 En kroppslig känsla rent av för en av de stora ryska dramatiska berättelserna.
Dostojevskij i Hökis!

PS Kistalight har skrivit fler bloggar från Hökarängen - se Tillvarons hundar och densamma något uppdaterad Hökis - Tillvarons Hundar!

Det finns även en hel del spännande arkitektur i kvarteren där. De första planskilda lösningarna, i Sverige, mellan gående och bilar, i centrum av Hökarängen, blandningen av lamellhus och punkthus, sicksackhuset på Sjöskumsvägen på bilden ovan och varför inte radhusområdet vid Skönstaholm (Söndagsvägen) som till och med hade en tennisbana.
En favorit, byggnaderna på Sjöskumsvägen har en fin mix av varma jordfärger och geometriska mönster.
I dag finns det även en Konsthall C (som vi besökt med vännerna på Moderna) i den gamla Centraltvättstugan på Cigarrvägen där konstutställningar får samsas med vardagstvättande boende.

 Kistalight som målare said...

Arbeta i ångorna av terpentin(lacknafta) från målarfärg(alkyd eller olja) är naturligtvis inte någon Lisa för kropp och själ. Sinnen och tanke påverkas på ett sätt som kan påminna om alkohol och droger.
Dessutom påverkas kroppen slemhinnor; kroppen torkar ut och det är viktigt att kompensera detta genom att dricka mycket vatten.
Troligen använde många målare på den tiden det begav sig alkohol, sprit och öl, för att motverka de obehagliga känslan av att påverkas av ångorna från färgen när den torkade.
En målare, billackerare eller mattläggare som kommer i kontakt med de här giftiga ångorna får oftast på sikt skador på kroppens olika organ; hjärna, nerver och inre organ.
I dag är till all väsentlig del färger som används inomhus i Sverige vattenbaserade och skadar inte inre organ genom rus och drogliknande påverkan. Möjligen kan dagens färger skada på annat sätt som allergi och hudproblem.

© Thommy Sjöberg

Wanås Light och lite Badortstennis

Uppvärmning centercourten, bana 1, Kolleviksspelen Karlshamn Blekinge 2020. Bild Mimmi Kistalight

Kul ... kul ... kul!
Kistalight drabbas av övermod efter finalspel i Kalmarspelen HS 55, Final Light Kalmarspelen 2020, och anmäler sig till Kolleviksspelen.
En Tennis Tournament som vi säger på nusvenska!
Platsen är Karlshamn och tidpunkten är i mitten av juli.
Kloka som vi är får det bli Herrar Motion.
Blir till och med lottad mot en motståndare med lägre ranking från Kronprinsens TK i Malmö.
Ser bra ut men aj ... aj ... aj!
Den lägre rankingen är något av en chimär.
En illusion!
Fake news för att vara lite modern!
Noggrann läsning ger vid handen att vår motspelare för några år sedan t o m spelat seriespel i Division 1 herrar 35 år i Kronprinsens TK.
Alltså en ganska habil spelare!
Blir blåst av banan, dock några bra servereturer och några vinnande forehandslag, min motståndare går på avslut, sätter fart på bollarna (tyngd i spelet) och låter sig inte luras till något bollande som skulle kunna vara till min fördel.
Kollevikens banor, fyra stycken, ligger i en gryta varför banorna bildar en naturlig arena där åskådarna kan stå runt banorna i slänterna och se matcherna ovanifrån, speciellt bana ett, centercourten, där Kistalight exekverar sin match.
I milt duggregn och med hög luftfuktighet vattnas banorna och ger ett finfint underlag att spela bra tennis på, men vad hjälper det!
Före matchen, lite uppvärmning efter 25 mil i bilen, i det milda diset (duggregnet) hamnar jag i ett blommande koloniområde, små nätta stugor i ett sommarhav av rosor, äppelträd och kungsspiror, Karlshamns Koloniområde, Rosenkällan, 141 stugor med odlingslotter för karlshamnsbor. Kistalight som ofta hyser entreprenörs och arrangörsidéer tänker att här finns det underlag för en tennisskola och tävling under sommaren ungefär som Aspö Open (Aspö Light - Vandrarhem, Världsarv och lite Asfalt) vilket vi efter joggingturen förmedlar till tävlingsledningen för Kolleviksspelen.
De verkar inte riktigt entusiastiska dessutom är Kolleviksspelen en alldeles utmärkt ungdomstävling i tennis av alldeles egen kraft med poolspel för pojkar och flickor från 10 upp till 16 år och kanske är det så att barn till koloniodlare är inga inbitna tennisfans.

Inget spel i kvartsfinal i Kolleviken, öppnar upp för tidigarelagt besök på Wanås men vi behåller baslägret i Karlshamn på STF vandrarhem där vi har ett av Bergrummen (här dotter) uppkallat efter fabrikören C G Berg av Carlshamn flaggpunsch.
Vägen till Wanås går via Sölvesborg (Jimmie Eriksson camp) Bromölla, Kristianstad innan man tar vägen upp till Knisslinge och Göingebygden.
Härligt när landskapet öppnar upp sig i klara linjer, gula fält och blå himmel (i dag dis), kring avfarten till Hanö, Nogersund, Mjällby och Hällevik.
Här har vi gjort några av våra favoritutflykter de  senaste åren!
Se Hanö - Hällevik T O R och Hanö Light!

Massor av folk, knökfullt, på parkeringen vid Wanås slott.
Hemester och dåligt väder ger utslag.
Vi startar med PK nudelsoppa och surdegsbröd i konsthallens restaurang.
Inte så lyckat, väl trångt, och soppan smakar mest saltvatten utspätt med grönt a la 105 pics!
Borde ha käkat vår medhavda matsäck på uteserveringen där det fanns gott om plats för detta.
Nåja sedan blir det bättre!
Vi börjar konstvandringen med YOKO ONO och hennes Wish Trees for Wanås. Fjorton äppelträd där du kan hänga upp kort med dina favoritönskningar. Korten ger träden en karaktär av blommande hav med önskningar. Viktigt för Yoko Ono var att äppelträden skulle vara av lokal art, med koppling till platsen, som äpplesorterna Transparent Blanche, Ripston och Åkerö.
Kistalight och Mimmi bidrar med några önskningar; först ut är att vi önskar en liten parvel i vår närhet all välmåga och lycka, sedan önskar Kistalight att han vinner nästa veteranmatch i tennis och till slut en riktig grabbig dröm, vore inte dumt med en tio Mille vinst på Joker eller Lotto.
Men det går också bra med en Mille!
Alla Yoko Onos önskekort från olika Wishing Trees i världen skördas och skickas till ett Imagine Peace Tower, ett monument på ön Vithey på Island där de förvaras i ett  kulturellt ensilage (kanske) och varje år tänds en ljuspelare vid tornet när John Lennon har (hade) födelsedag den 9 oktober.

En charmig grönska i Wanås skulpturpark!
Ek, lind, lönn och framförallt bokskog, lövgrottor bland ädelträd, upptäckter vi, medan vi vandrar i parken, men även kommunikation av text, MOTHER, enkel textrad och konstverk på grå sten täckt av grön mossa, som ett podium, av Sarah Schwartz!
Kring Wanås gamla stenmur längs parkens yttre gränser,  1,8 km lång, en historisk lämning i sig, dyker det också upp textrader, 260 inskriptioner sammantaget, som t ex ABUSE OF POWER / COMES AS NO SURPRISE, skapade av Jenny Holzer, hennes texter från 2002 blir också en del av Wanås historia och natur.
Holzer och Schwartz är några av de konstnärer som skapat språkbaserade verk i parken, andra är Marianne Lindberg De Geer, Yoko Ono, Srinivasa Prasad, C F Reutersswärd och Robert Wilson.
Längs vår promenadstig börjar det hända grejer, Kistalight och Mimmi börjar känna sig som Moderna på SOMMARKOLLO, i Per Kirkebys tegelskulptur, festlig arkitektonisk byggnad i tegel och med spännande former tjoar vi i mitten för att hitta det förstärkta ljudet.
Tjoho ända från antiken?
Tja, åtminstone i Wanås skulpturpark!

Vid Göingebygdens mest berömda träd, Snapphaneeken, där svenska fogdar lär ha hängt upproriska snapphanar under 1600-talet, upptäcker vi Malin Holmbergs verk med den gåtfulla titeln I will stop loving you. Ett fantasifullt cirkelformat gult rum inramat av fem på insidan gulsprejade bokträd. Blir en magisk plats mitt emellan snapphane eken och nästa konstverk som är Stigma, en röd monokrom, konvex form av Gloria Friedmann, en 16 meter lång och 6 meter hög hålsten. Från början ramade Stigma in en svärtad avbruten trädstam som över tid brutits ned. I dag lever det minimalistiska konstverket av sin egen kraft och charm när det växlar uttryck under årstiderna.
Stigma är placerad precis utanför Wanås gamla stenmur!
Utanför muren är också Carolina Falkholts graffitiverk med den poetiska titeln Train of Thoughts.
Vad passar väl inte bättre för en gammal graffitikonstnär som härjat på New Yorks graffitiscen under 1990-talet än att måla en tågvagn i utkanten av Wanås skulpturpark med feministiska motiv som formar böljande medvetandeströmmar.
Utanför Wanås stenmur finns även två gamla bekantingar (kompisar) som Kistalight har tagit del av under sina år som medlem i Moderna Museets Pressklubb, innan vi fick sparken där, Marina Abramovic med The Hunt Chair for Animal Spirits (typisk titel för henne se även Marina Abramovic - Performance Light) och en favorit Nathalie Djurberg med Sheet metal, wood, mirror glass, glassfiber and sound, se även Djurberg och Berg på Moderna, Leranimationer Light....
Tyvärr missar vi våra Moderna kompisar men börjar känna oss riktigt upprymda över alla upptäckter, kanske är det endorfiner efter promenaden eller också är det känslan av de konstnärliga intrycken från våra artister i parken:
Det är den lekande människan som står i centrum som gör både barn, panschisar och vuxna med öppet sinne, glada, inspirerande och lekfulla.
Undrar också om inte flocken, som vi snackar om i dessa tider, påverkar? Här är det gänget kring Moderna som är på grönbete (sommarkollo) troligen via en liten omväg förbi Österlen, långa modeller och deras långbenta döttrar, killar med de rätta snitsen på kläderna och kulturtugget.
Det är dom som går på tur i skulpturparken.
Vilket Kistalight inte alls har något emot!

Klart att man ska gå lite vilse på en kulturvandring i en skulpturpark, bland stigar i labyrinten hamnar vi i en återvändsgränd (blindtarm) avspärrat för allmänheten mitt emot Slottet!
Vem vill störa friden för en adelsdam och slottsherre?
Inte Kistalight och Mimmi i alla fall!
Vi vänder och hittar ut vid den kissande flickan, Fidiecommisium, av Ann-Sofie Siden, placerad vid dammen, ett samhällskritiskt verk - se tradition med fideikommis, och med ekon från konsthistorien i form av Manneken Pis i Bryssel. Tidigare har vi passerat verk som Pyramiden av Gunilla Bandolin, en av parkens tidigare verk i form av en kluven pyramid, av jord, gräs och sten. Det gåtfulla A House for Edwin Denby av Robert Wilson, kikar vi extra på, en hyllning till en framstående amerikansk poet och danskritiker, ett hus i enkel byggnadsstil med ljus och ljud från huset med recitationer från den avlidne poeten som vännen Colin Wilson läser.

En skulptur som väcker leklust är Jene Highsteins Grå Mussla, Grey Clam, som vi tidigare passerat i bokskogen på vår väg i labyrinten. Små grupper av barn springer, skrattar och leker på den monumentala plattan, Grå Musslan, som med sina mjuka linjer inbjuder till interaktion, måtten (20x18x0,2 m) visar hur stor den är. Den grå betongen, konstverket från 2001, har mörknat genom åren som när det skapades (göts) så gick det åt 60 ton betong som kördes ut med skottkärror i parken. De mjuka formerna och böljande linjerna, det råa materialet (betongen som mörknat) ger en närvaro och en äkthet till verket i bokskogen.

En lek och fantasifull men även lite creepy "installation" är Melissa Martins The Dining Room nära slottsdammen. Ett rum i skogen där väggarna är träd, golvet marken och himlen och lövkronor tak men det finns fönster, dörr, stolar, bord och en öppen spis. Melissa Martins konstnärskap handlar om människans relation mellan kropp och social rit.

Vi avslutar vår vandring genom skulpturparken, mellan lek och fantasi med glatt sinnelag, vid Tue Greenfort Milkheat, ett konstverk i tiden men ett traditionellt radiator element som symboliserar hållbar utveckling och värms upp av komjölk från den närbelägna ladugården.

Någonstans skymtar en kritik av kossornas metanutsläpp i en allt varmare värld!

Vilket Kistalight inte riktigt kan inse när vi skådar verket!

Där emot kommer vi att tänka på allas vår Marcel Duchamp och hans konceptkonst, Readymades, mest berömd är Fountain på Moderna och tänker på min ungdom när jag slavade som målargesäll och när traditionella element skulle målas så behövdes en speciell elementpensel, så kallad elementare. Ett traditionellt element av typen ovan, genererade också mycket yta, smart för värmen och var också lönsamt som ackordsobjekt för en glad målargesäll.

Vi säger Au Revoir till Wanås fantasifulla skulpturpark och hoppas på ett snart återseende, gärna en annan årstid, skulle kunna vara en önskan på ett litet vykort i Yoko Onos Wish Tree.

© Thommy Sjöberg

Lennart Sjögren 90 År

I dag hyllar vi vår alldeles specielle Ölandspoet Lennart Sjögren från Haget Byxelkrok som fyller 90 år. Här är han fångad vid landborgsbranten utmed stenkusten på Norra Öland. Vi delar en av våra favoriter bland hans dikter, Seglen från Den Stora Munnen, 2011. Dikten har en mild diktion och en vacker ton i Lennarts läsning och är en hyllning till en av Ölands andra stora poeter.
Erik Johan Stagnelius, lyrik och verskonstnären, en av den svenska litteraturens giganter.
Se Lätt om Romantiken!
Bild och dikt från SR P1.


Under åren har vi besökt Lennart Sjögren och hans hustru Eva Forsberg när Åkerbo-konstnärerna har  Öppen Atelje varje sommar, köpt några av hans tavlor och vi har bytt böcker med varandra. Tittar man noga i hans atelje kan man hitta (se) några av Kistalights alster ligga där bland andra utkast, penslar, staffli och diktverk. När jag bytte till mig diktsamlingen Den Stora Munnen blev det en alldeles särskild dedikation;
Till Thommy för goda bytesaffärer!
Vi hyllar Lennart med en gammal bit från en annan del av Öland, Dikt och Lögn från Södra Möckleby.
Samtidigt upplever vi att Lennart Sjögren har en absolut egen integritet. Han följer sin konstnärliga känsla och vision och traskar sina egna stigar längs strandhällar, stenkust, tallhedar, lövlundar och mager jordbruksmark på Norra Öland.
Att gå sin egen väg, mild men ändå sträng i vers, måleri och kulturartikel, inte ge efter för den kommersiella hydran, blir ett sätt att nå ut i världen.
Lokal men ändå allmängiltig!
Grattis på 90-årsdagen!
Nästa gång du fyller jämt, 100 år, blir det telegram från kungen!

Dikt och lögn – Kistalight på södra Öland

Kajsa Grytt läser på södra Ölands poesi och litteraturfestival Dikt och lögn  -  Bild Thommy Sjöberg - klicka gärna på bilden! Jobbar på en inspelning!

Kistalight på utflykt i ett världsarv!

Radbyar - pärlband av ortnamn; Sandby, Stenåsa, Alby, Hulterstad, Skärlöv den mytiska stationen, Mellby, Segerstad (en plats för målare av ljus och dagrar) och dagens mål södra Möckleby där det hålls poesi och litteraturfestival.

Nedanför den vinglösa Svarttorpskvarnen och framför det gula huset!

Möjligen är det Staffan Petersson Ölands bonnigaste rocker (enligt programmet) som lirar när vi kommer - känns som en övervintrad Gärdesfest från 70-talet och visst rycker det en aning i de gamla proggbenen!

Unga om än fyrtio år äldre!

Arrangör och konferencier är kulturjournalisten och författaren Nina Lekander med assistans av den allkunnige poeten Kate Larsson från Albrunna. Med bidrag från Mörbylånga kommun har Nina Lekander samlat en namnkunnig skara poeter.

Undrar förresten tänker Kistalight, som är en läskigt ledig lärare på sommaren, om inte Nina var en sån där elev som man kan luta sig emot när det är dags för roliga timmen på den besvärliga fredagseftermiddagen eller för den delen på temaveckor när det behövdes en elev som ville leda och ta ansvar för klassens kulturgärning!

Nina sköter konferencierandet med bravur, kunniga, kluriga presentationer medan hon balanserar rödvinsglas och cigg på traktorflaket som är dagens scen.

Kajsa Grytt tar ett språng upp på traktorflaket och läser ur sin nya bok Boken om mig själv från sin tid som punkmusiker i Tant Strul. Det blir en bit från legendariska Oasen i Rågsved och hon berättar om hur hon blev sågad av Bengt Ohlsson på DN för sin såriga sångstil något som svider förstås och som hon replikerar i ett avsnitt från Roskildefestivalen.

Intressant tyvärr tycktes Kajsas bok ta slut, sold out, där på bokbordet i Södra Möckleby - får bli Adlibris istället!

Hjälp upp på podiet (det gäller att hoppa upp från en stol på traktorflaket) får de följande poeterna Nina Södergren Slagerstads badtokigaste lyriker - läser alltså baddikter och Annika Bäckström Löttorps meste ryska som mycket kärnfullt läser egna översatta poem av den stora lyrikern Marina Tsvetajeva.

Mäktigt att höra världspoesi från ett traktorflak på Södra Öland medan vinden från Kalmarsund biter tag i de utblommade syrenhäckarna, kyler rödvinet i kartongerna och får oss att ta på tröjorna.

Vännen Lennart Sjögren behöver inte hjälp upp på traktorflaket, cool poet från Böda som han är enligt programbladet om än 80 plus och firad poet i SvD för sin senaste diktsamling. Lennart Sjögren läser ur sin sparsmakade Den stora munnen. Fin läsning och han visar att en god poet oftast är en känslornas filosof. Han skriver om det som finns bortom förnuft och rationella förklaringar. Lennart Sjögren berättar som avslutning likt den gode läraren om Stagnelius och hans romantiska världssyn och hur det påverkat inledningen i hans senaste diktsamling.

Men våra drömmar har vi ändå kvar -

Vi reser med dem som våra segel
vi bygger av dem ett annat hus
vi gör av dem ett förseglat brev
som ingen känner
knappt vi själva förstår dess innebörd
de är vår tröst
nakna kläs vi av
men de överger oss inte.

Vi reser dem såväl mot livet
som mot döden
och vi blir kvar i den heta andedräkt
som ännu inte vill släppa oss.

Fin dikt av Lennart, gillar vi skarpt på Kistalight, sedan kommer Kajsa Grytt, tar ett skutt upp på scenen, traktorflaket, med sin rockgitarr och sjunger några låtar från sitt senaste album Kvinna under påverkan medan det blåser allt mer från Kalmarsund i vår utblommade syrenberså och lådvinet blir allt kyligare i våra plastglas och det är en riktig sensommar kväll som det bara kan vara i augusti. Vi räknar till minst 107 deltagare som ser till att ha sina tröjor och jackor närmre in på kroppen!

Kajsa låter bra och värmer förstås!

PS som vanligt var vi en aning sena, upptagna, som vi var att åka runt i Södra Ölands världsarv bland radbyarna på östra kusten innan vi styrde kosan över det mäktiga Stora Alvaret till Södra Möckleby. Möjligen missade vi då Barbro Lindgren, ballaste Glömmingeförfattaren, och fortfarande efter alla dessa år en brokritiker!

Rödvinet i plastglasen, ja det fick vara den här kvällen, för vi hade en lång väg hem till Böda och Enerum.

Men vackert var det när vi susade fram på landborgen genom radbyarna i skymningen ovanför Mörbylångadalen och solen sakta sjönk över sundets stilla blåröda spegel  där Kalmar slotts torn, tinnar och vattenlinje skymtade bortom Ölandsbron.

© Thommy Sjöberg

Final Light Kalmarspelen 2020

Kistalight har varit i Kalmar och lirat tennis i Kalmarspelen 2020. Här bild efter finalen HS 55 från årets finalpar segraren Anders Alriksson och tvåan Kistalight/Thompa. Segraren fick två rör med bollar och tvåan Thompa en rulle tejp för sitt tennisracket.
Precis vad jag behövde!
Ska absolut fixa till handledsgreppet med lite fräsch tejp!

Ssch ... säg inget till Folkhälsomyndigheten!
Finns just inga klasser i år för äldre-äldre!
Svenska Tennisförbundet har strukit alla klasser från 70 plus och uppåt.
Herrar single 55 var åldersklassen i år.
Vad göra?
Jo man får anmäla sig till yngre-yngre klasser och försöka lista ut lämpliga motståndare. I Herrar motion florerar några riktiga lirare som har mycket högre spelnivå än sin ranking. Det vet jag sedan förra året. Se Sverige VM-Brons - Mimmi Larsson Light!
Bäst att undvika!
Än får Anders Tegnell vänta med krocketspel, bouleset eller stavgång!
 Thompa piratspelar i herrar 55 och blir till sin förvåning seedad (rankad) tvåa i gruppen.
Okej det är en blygsam grupp på fyra spelare!
Det blir semi direkt.
När sedan min tänkta motståndare har sträckt någon magmuskel och lämnar wo är min första final i veterantävlingar ett faktum.
Min motståndare i semi måste ha läst min rysarstatistik från Svenska Tennisförbundet!
Visst jag har lirat finaler förr, matcher, om förstaplatsen i gruppspel då och då och vid ett tillfälle spelade jag dubbel med yngre man HS 45 i en trivseldag för spelare med blandad spelnivå i Sundbyberg TK. Min uppgift var att hålla mig undan framme vid nätet så fick han slå in bollarna.
Räckte nästan till final!
Här om året kom jag trea i Aspö Open veteranklass typ HS 45 och äldre.
Se Aspö Light - Vandrarhem, Världsarv och lite Asfalt! Se även Aspö Light och lite grustennis!

Lördagens finalmatch HS 55 var en blåsig historia.
Västlig stark byig vind, det gäller att hålla i bollen.
Visst några bollar blåste bort och några in, två olika spel beroende på vilken sida man stod på.
Visst blåste min motståndare Herr Andersson av mig från banan, rörde sig snabbt som en vessla på banan, högg på mina stoppbollar, en bra toppad dubbelfattad backhand, hyfsad smash på mina höga bollar mot baslinjen (slickar linjen - nåja) har en fin spelrepertoar med en hyfsad forehand och en snabb hård första serve som oftast blev för lång.
Det var en värdig vinnare.
Inget snack om detta!
Kistalight måste trots allt visa lite mer energi på banan; hugga på stoppbollarna, röra på fötterna, tänka till med tajmingen och slå igenom fore och backhand.
Kul trots allt att vara i final på Kalmar TK fina grusbanor med den trevliga tävlingsledningen och häftigt med den nya Padelanläggningen bredvid tennisbanorna där det pågick en finalserie. Kistalight ägnar någon timme efter finalen åt att studera Padelns hemligheter, en bollsport för lirare, innan jag åker till Bauhaus för att köpa några pallkragar och göra både mig själv och fru Mimmi glad.
Vi är ju trots allt torpare på Norra Öland.
När jag åker över Ölandsbron regnar det, ett strilande duggregn, Kalmarsund i dis och vid brofästet på andra sidan tonar Kalmar och en förlorad final bort i backspegeln.

© Thommy Sjöberg