Grand tour Light

Flanerar med en upplaga av Kistalight i bakfickan längs hamnpromenaden via Partenope i Neapel med Vesuvius i bakgrunden – en söderkis i exil. Bild: Love Sjöberg

Neapel var slutpunkten på the Grand tour för ynglingar från adel och överklass under 17 och 1800-talet. Här tjusades man av den vackra bukten, Vesuvius, de utgrävda antika städerna Pompeji och Herculaneum, öarna Capri och Ischia, grekiska Paestum och Neapel med operan och cafélivet på via Toledo, flirtarna och den melankoliska kärleken, de historiska slotten, kyrkorna och de romerska lämningarna och villorna kring Campi Flegrei.
- Grand tour även för en gammal söderkis?
- Tja varför inte!
- Här samlar vi bloggarna från sommarens äventyr i södra Italien!

Napoli, Napoli, Napoli....

Napoli Light I
Amalfi Light
After beach - Paestum
Pompeji Light
Napoli Light II
Samtal i Ciampino
Makterna - Neapel
Andra bloggar om Neapel:
© Thommy Sjöberg

Napolitanare

Maffiabruden som försvann, Adriana, och bossen själv Tony Soprano – här på prisutdelning, Emmy Award, för bästa tv-serie.

Läser DN:s festliga finurliga Sopranos från A till Ö.

På kistalight gillar vi lexikon skarpt.

Dialog a la Sopranos

But for fucking god sake Sopranos härstammar från Napoli.

- They are no fucking bastards från Sicilien som det står I DN:s pappersupplaga på bokstaven i som Italien.
Någon ordning ska det vara; Basta …basta!

- Is this really a fucking problem?

Nu har DN ändrat härkomsten på Sopranos i nätupplagan till vad de verkligen är.

- Riktiga Napolitanare.

- Now it´s your fucking problem!

- My fucking problem?

Andra bloggar om Sopranos:

© Thommy Sjöberg

Vida eller en fika på Essingeleden

Vida konsthall vid Halltorps hage strax ovanför Kalmarsund på Öland
Konstfantasi
Lördag, Scorpion laddad med prylar och katten, på väg hem, stannar till 16:43 strax före stängningsdags på Vida konsthall vid Kalmarsund – rusar in.
- Kan jag få en Trotzig "The yellow one" - affischen med trädet!
- Skakad eller rörd frågar den unga ljusa konstvärdinnan?
- På rulle säger jag.
- Tar ni kreditkort?
- Visst säger vår söta blondin och tar sparkcykeln bort mot hallens inre gömmor och fixar fram en yellow one.
Bläddrar i en stor konstmonografi över Ulf Trotzig, medan jag väntar, fastnar för en festlig bild på en skarv.
- Kraftfull humor här med mycket svärta i måleriet säger jag till Börge Kamras, Vidas intendent, som hjälper till att slå in the yellow one.
Den målningen säger Börge Kamras hänger hemma på slottsväggarna hos en av Sveriges mest kända personer.
- Kör försiktigt nu på hemvägen tillägger han.

"I was only ten minutes from Kista"
Mörkt moln över Ölandsbron, sundet glittrar, Öland som en farkost, Kalmar skyline; tinnar och torn från renässansslottet blandas med Kvarnholmens medeltida kärna och Ängös mer moderna uttryck.
Inga älgar vid , Jämserum saktar ner vid Gladhammars kameror, beundrar kyrkan där med ortodoxa drag, tankar vid Söderköping och äter kryddig korv i baquette, tutar på mannen vid rödljusen som alltid står där, katten jamar i Mälarhöjden och vi tuffar hemåt.
Så vid uppfarten till Essingeleden vid Nybodapåfarten, mitt emot Midsommarkransen, så händer det vid pass tio minuter från Kista: Bilen lägger av, dör långsamt liksom, lyckas trixa in den på en tårtbit i körfältet. Fyrverkerier över stan och klockan är tio på kvällen.
- Vad göra?
Ringer min fru som är hemma – berättar om läget – får aktuellt nummer till Larmassistans.
Ställer ut varningstriangeln, passar på att dricka ur skvätten kaffe som finns kvar i termosen, tar en skinkmacka och beundrar fyrverkerierna.
- Njaa!
Brus och blåst från trafiken.
- Har du fyrhjulsdrift säger Micke med bärgaren från Saltsjölarm AB på omisskännlig idiom a la eken - eller har du kört i ett gupp så bränsletillförseln stryps.
– Inget sådant faktiskt.
- Kan vara bränslepumpen säger Micke.
Micke baxar upp Scorpion och katten på bärgarsläpet och vid pass halvelva på lördagskvällen är vi hemma i Kista.
- Tack Micke!
"Stillastående bil på Essingeleden" som man säger på Stockholms lokalradio.
- Händer inte bara andra!
Andra bloggar om Öland: Andra bloggar om Essingeleden:
© Thommy Sjöberg

Makterna - Neapel

Skarvar – två dystra krabater sitter på våra kalkflishällar vid Kalmarsund, dessa fågelvärldens camorrister, soldis, Gotlandsfärjan knappt skönjbar ute i sundet, en overklig silhuett på väg. Närmre oss den gamla fiskebåten Maja II som har blivit utflyktsbåt till Blå jungfrun och nu är på väg hem till Byxelkrok.
Vi solar, frånlandsvind, för kallt för att bada, utflyktskassen packad med solkräm, radio, badgrejer och böcker.
Har varit i den italienska Södern i sommar bland böckerna i kassen samsas Maja Lundgrens Myggor och tigrar och Tomas Lappalainens Se Neapel och sedan dö tidigare har jag läst Annika Prytz Åbergs Neapel och Campania.
- Neapel ligger det i tiden?
Vi hamnade i Neapel av en slump mest beroende på att vår son valt att studera italienska i Salerno men måste säga att vi, undertecknad, gått i gång på upplevelsen av Neapel och den italienska Södern.
I Neapel bor den svenska författaren Maja Lundgren säger jag till mina barn.
- Hon med Pompejiboken ni vet.
- Åtminstone min dotter har läst boken och hon besökte både Neapel och Pompeji i maj. Att Maja Lundgren bor i Neapel har jag läst om i ett reportage i DN. Neapelböckerna ovan matchar varandra: Åbergs med fina små kartor fungerar utmärkt som kulturguide, hos Lappalainen hittar vi intressanta essäer speciellt de litterära som den om Anna Maria Orteses Il mare non bagna Napoli, Havet sköljer inte Neapel. Lappalainen skriver även utmärkt om Neapels uteblivna borgerliga revolution i kapitlen om upplysning och revolution i Neapel. En rysare är när Lappalainen besöker katakomberna med benhusen i San Gaudiosos och funderar över möten i skärselden i kyrkan Santa Maria del Purgatorio ad arco – mycket läsvärt.

Hos Maja Lundgren hittar vi de mest realistiska scenerna från Neapel. Hennes bok börjar med en riktig nervig skildring från en förstad nära Vesuvio - Boscoreale.
- Tycker att det finns en känsla av den unge Slas overklighet i den biten spetsat med nerv och närvaro – riktigt bra där.
Upptänd som jag är av Neapel hoppar jag över Maja Lundgrens skildringar från AB:s kulturredaktion, verkar inte vara något spännande kreativt ställe eller mötesplats för samtida intellektuella för vad som rör sig i tiden.
- Ger mig in på Neapelskildringarna från de "Spanska" kvarteren istället. Hoppar bland sidorna, formen är dagbok vilket gör att det påminner en del om en bloggbok.
- Lätt att frestas att zappa runt då!
Har i skrivande stund inte avslutat boken men tycker att åtminstone Neapelsidorna är inget man behöver bli upprörd över åtminstone inte när det gäller den svenska kulturmaffian. Maja Lundgren går på samma fester som Tomas Lappalainen. De ser San Gennaromiraklet tillsammans när koagulerat blod börjar flyta från Neapels skyddshelgon. Möjligen är Lundgren en bättre iakttagare av vad som sker åtminstone om vad som egentligen hände på "den där festen" i vulkaniska Sanita de gick på tillsammans.

Personerna känns mer verkliga i Lundgrens tappning å andra sidan är ju Lappalainen drabbad av kärlek och då är det lättare att klä händelser i ett romantiskt skimmer. Kul och att lägga böckerna bredvid varandra och få två olika temperaments tolkningar.
- Eller är det manlig och kvinnlig uppfattning det handlar om. Lustigt i så fall eftersom Maja Lundgren ständigt iakttar och funderar över vilka som tillhör camorran eller inte, skildrar ett mord i gränden där hon bor, ständigt läser artiklar i den lokala pressen om vilka som tillhör camorran och vilka kvarter de olika falangerna behärskar, försöker få kontakt med en camorra, Misso, som givit ut en bok, Lejon av marmor, som hon förstås läser.
- Ett nog så manligt intresse alltså!
Eftersom detta inte är en recension och jag inte läst klart boken är det möjligt att Maja Lundgrens Neapelskildring växer till en Infernovandring.
Istället är det lite privat lustigt att komma hem och hitta goda samtida böcker om Neapel skrivna av svenska författare – makterna?
Med makternas hjälp och Tomas Lappalainens kapitel om Lotto och hur olika siffror kan tolkas och kombineras prövar jag följande nummer för ett Jokerspel 13, 49, 33 och 7 men jag säger inte i vilken ordning. Nummer 33 tyckte jag mig kunna skymta hos en manet som jag lyckades undvika när jag badade igår – tur! Väljer man 133 så är det ett lustigt, manligt? nummer i Tomas Lappalainens Se Neapel och sedan dö.
Förresten tänker jag när jag travar upp från våra kalkflishällar vid Kalmarsund, precis nedanför det egentliga Neptuni åkrar, om nu dessa skarvar, fågelvärldens camorrister, växer i antal och biter sig fast på våra hällar.
- Vad gör vi då?
- Räcker Lagliga medel?!

Andra bloggar om Maja Lundgren: Andra bloggar om Neapel:

© Thommy Sjöberg

Samtal i Ciampino

Samtal i Ciampino Rom
Läst i veckan i DN om hövlighet, om att bli sedd och att tolka koder i läsvärda artiklar av några av DN:s utrikeskorrespondenter under temat att komma hem. Det handlar om respekt mellan människor. Korrarna Ingrid Hedström och Nathan Shachar tycker till om dessa saker.
- Har det skett en negativa förändring inom det området i Sverige?
- Ja får man tolka det som enligt våra skribenter ovan - Shachar dock mer analytisk och resonerande och som ofta briljant. "Gillar vi skarpt på Kistalight"
Här en kommentar av en ung man, möjligen med indiskt ursprung, som kan vara en kommentar till att komma hem.
- Visst kan fotboll öppna möjligheter!

Kring midsommar bodde vi en natt i Ciampino nära inrikesflygplatsen med samma namn. Den lilla staden verkade vara en trivsam stad och fungera som ett välordnat samhälle på pendeltågavstånd från det centrala Rom. Hotellet Villa Giulia låg på en lummig bakgata strax intill stadens piazza – se bilden ovan!
Kom att tala om sopor och Campanien med den unga receptionisten när vi bokade in.
- Det är märkligt säger han. Vi skickar trupper till Afghanistan för att reda ut världsterrorismen men klarar inte av att ta hand om våra egna problem med … här muttrades det en del så jag kunde inte uppfatta vilka eller vad som åsyftades.
- Man har ingen respekt för människor i det här landet. Bättre i Norden hos er!
- Ändå svarar jag här i Italien och Rom är man så artiga, man hälsar med herr och fru, säger god morgon, god dag och godkväll - mycket hänsyn och civiliserat. Faktiskt källsorterar ni också här i Ciampino säger jag – har upptäckt det när jag kastar lite sopor från bilen.
- Det är bara ett spel säger vår illusionslöse receptionist innerst inne tänker alla bara på sig själva. Myndigheterna, politiker, domare och företagare bryr sig egentligen inte ett dugg om vanligt folk här. Det finns en hänsynslöshet här som era skandinaviska politiker inte har.
– I Norden lyssnar man på medborgarna säger han. En dag ska jag besöka Skandinavien och studera detta hos er och den vackra naturen. Jag är en stor fan av Niels Liedholm säger vår receptionist så ung han är. Han ledde Roma till scudetton och han kunde inte bara hur mycket som helst om fotboll utan visade också en fantastisk respekt för sina spelare, fans och vanligt folk. Regnar det mycket i Sverige frågar han.
- Nej säger jag som inte varit hemma på en vecka. Solen skiner som hos er men det är inte lika varmt för så var det när jag reste.

Men regnar det gör det när vi kommer hem - ingen trafik, ett stilla duggregn över Skavsta och en koltrast som drillar.
Andra bloggar om Italien:
© COPYRIGHT THOMMY SJÖBERG
Copyright se upphovsrätt, dvs, rätt till bl.a. litterära konstnärliga verk. Skyddas genom upphovsmannarätten och angivande av den. Se och jämför gärna med NE; Nationalencyklopedin

Shadow of a nation

I dag lite pyssel med bloggen, prövar en egen översättning av en text, Shadow of a nation, som jag verkligen gillar. En text med en alldeles speciell ton av den amerikanske sportskribenten Gary Smith. Han är en prisbelönt skribent som skriver i Sports Illustrated sedan många år. Texten handlar om Jonathan Takes the Enemy en ung indian som försöker bryta ett socialt mönster och styra sitt eget öde.
Den finns i The collected sportswriting of Gary Smith.
Här inledningen till Shadow of a nation, så här kan man också skriva om sport!
Mer nyfiken på indianer se även bildspel om siouxindianer från DN!

Skuggan av en nation

Sången. Hörde du den?
Den dagen ljöd sången än en gång i landet. Hur skulle man kunna kalla the Crows annat än ett stolt folk om man såg dem i rörelse den eftermiddagen. Hur skulle ens hjärta kunna hålla sig på jorden om man var en av de indianpojkar som ledde folket genom Big Hornflodens dalgångar.
Det var den 24 mars 1983, en dag med lätta moln och en blek sol i södra Montana.
En buss saktade ned när den nådde krönet av en kulle, och därifrån, för första gången, kunde pojkarna se allting genom fönstren. Kofångare mot kofångare sträckte sig en karavan av bilar bakom dem, mer än en mil lång hade den gjort att asfalten försvunnit iväg. Genom salvian och buffelgräset sträckte den sig, över kullar och stenblocks fyllda raviner. Det var som under dagarna förr i tiden när deras spanare hade fått korn på bufflar och folket i deras byar hade packat upp sina wigwams och indianhyddor, kastade skinnen till hundarna och rörde sig med i jakten på horden.
Men vad de följde nu var ett highschool lag i basketboll, tolv tonåringar på väg till Billings för att spela i en delstatsturnering. Pojkarna stirrade genom sina fönster på karavanen. Det var dödstyst i bussen. Det var som om pojkarna, alla på en gång, hade uppfattat med sina sinnen händelsens betydelse och vad som förväntades av var en av dem när det hela var över.
I ett säte, med näsan pressad mot fönstret var en av skolan Hardins startguards (försvarare), Everette Walks, en pojke med onaturligt stora händer som aldrig hade lärt känna sin fader. Om några veckor skulle han bli en ”drop out” från skolan, sen skulle cirrhosis (skrumplever) ödelägga hans mors hälsa. Han skulle dyka upp på en restaurang svängande en mopp på förmiddagarna i kråkreservatet.
I ett annat säte satt en av lagets forwards, en häpnadsväckande löpare, kallad Miles, kämpen. Han hade också vuxit upp utan far, och nyligen hade hans mor dött i skrumplever. Om bara några år skulle han vara arbetslös och en tung drinkare.
Inte långt borta satt en annan startguard, Jo Jo Pretty Paint, en briljant långdistans skytt, en hängiven grabb, bara några minuter före en match i Miles City, fann hans tränare honom ensam, krypande, släpande, täckande en osynlig opponent i omklädningsrummets dusch.
Inom två år skulle Pretty Paint gå ut en kväll för att dricka, hoppa in i en bil omkomma och liksom bli kölhalad över en vägbank. Vid begravningen fanns ett fotografi av honom i hans uniform kramande sin basketboll.
Hukad bredvid, allt var knän, armbågar och skuldror, Darren Big Medicine, den lättgående centern. Sexton månader efter Pretty Pains död lämnade han ett party efter en natts drickande, föll i sömn när han i för hög hastighet längs en väg i reservatet, körde i ett dike och dog.
Och där var Jonathan Takes the Enemy...

Andra bloggar om indianer: Andra bloggar om basket:

©Thommy Sjöberg