Makterna - Neapel

Skarvar – två dystra krabater sitter på våra kalkflishällar vid Kalmarsund, dessa fågelvärldens camorrister, soldis, Gotlandsfärjan knappt skönjbar ute i sundet, en overklig silhuett på väg. Närmre oss den gamla fiskebåten Maja II som har blivit utflyktsbåt till Blå jungfrun och nu är på väg hem till Byxelkrok.
Vi solar, frånlandsvind, för kallt för att bada, utflyktskassen packad med solkräm, radio, badgrejer och böcker.
Har varit i den italienska Södern i sommar bland böckerna i kassen samsas Maja Lundgrens Myggor och tigrar och Tomas Lappalainens Se Neapel och sedan dö tidigare har jag läst Annika Prytz Åbergs Neapel och Campania.
- Neapel ligger det i tiden?
Vi hamnade i Neapel av en slump mest beroende på att vår son valt att studera italienska i Salerno men måste säga att vi, undertecknad, gått i gång på upplevelsen av Neapel och den italienska Södern.
I Neapel bor den svenska författaren Maja Lundgren säger jag till mina barn.
- Hon med Pompejiboken ni vet.
- Åtminstone min dotter har läst boken och hon besökte både Neapel och Pompeji i maj. Att Maja Lundgren bor i Neapel har jag läst om i ett reportage i DN. Neapelböckerna ovan matchar varandra: Åbergs med fina små kartor fungerar utmärkt som kulturguide, hos Lappalainen hittar vi intressanta essäer speciellt de litterära som den om Anna Maria Orteses Il mare non bagna Napoli, Havet sköljer inte Neapel. Lappalainen skriver även utmärkt om Neapels uteblivna borgerliga revolution i kapitlen om upplysning och revolution i Neapel. En rysare är när Lappalainen besöker katakomberna med benhusen i San Gaudiosos och funderar över möten i skärselden i kyrkan Santa Maria del Purgatorio ad arco – mycket läsvärt.

Hos Maja Lundgren hittar vi de mest realistiska scenerna från Neapel. Hennes bok börjar med en riktig nervig skildring från en förstad nära Vesuvio - Boscoreale.
- Tycker att det finns en känsla av den unge Slas overklighet i den biten spetsat med nerv och närvaro – riktigt bra där.
Upptänd som jag är av Neapel hoppar jag över Maja Lundgrens skildringar från AB:s kulturredaktion, verkar inte vara något spännande kreativt ställe eller mötesplats för samtida intellektuella för vad som rör sig i tiden.
- Ger mig in på Neapelskildringarna från de "Spanska" kvarteren istället. Hoppar bland sidorna, formen är dagbok vilket gör att det påminner en del om en bloggbok.
- Lätt att frestas att zappa runt då!
Har i skrivande stund inte avslutat boken men tycker att åtminstone Neapelsidorna är inget man behöver bli upprörd över åtminstone inte när det gäller den svenska kulturmaffian. Maja Lundgren går på samma fester som Tomas Lappalainen. De ser San Gennaromiraklet tillsammans när koagulerat blod börjar flyta från Neapels skyddshelgon. Möjligen är Lundgren en bättre iakttagare av vad som sker åtminstone om vad som egentligen hände på "den där festen" i vulkaniska Sanita de gick på tillsammans.

Personerna känns mer verkliga i Lundgrens tappning å andra sidan är ju Lappalainen drabbad av kärlek och då är det lättare att klä händelser i ett romantiskt skimmer. Kul och att lägga böckerna bredvid varandra och få två olika temperaments tolkningar.
- Eller är det manlig och kvinnlig uppfattning det handlar om. Lustigt i så fall eftersom Maja Lundgren ständigt iakttar och funderar över vilka som tillhör camorran eller inte, skildrar ett mord i gränden där hon bor, ständigt läser artiklar i den lokala pressen om vilka som tillhör camorran och vilka kvarter de olika falangerna behärskar, försöker få kontakt med en camorra, Misso, som givit ut en bok, Lejon av marmor, som hon förstås läser.
- Ett nog så manligt intresse alltså!
Eftersom detta inte är en recension och jag inte läst klart boken är det möjligt att Maja Lundgrens Neapelskildring växer till en Infernovandring.
Istället är det lite privat lustigt att komma hem och hitta goda samtida böcker om Neapel skrivna av svenska författare – makterna?
Med makternas hjälp och Tomas Lappalainens kapitel om Lotto och hur olika siffror kan tolkas och kombineras prövar jag följande nummer för ett Jokerspel 13, 49, 33 och 7 men jag säger inte i vilken ordning. Nummer 33 tyckte jag mig kunna skymta hos en manet som jag lyckades undvika när jag badade igår – tur! Väljer man 133 så är det ett lustigt, manligt? nummer i Tomas Lappalainens Se Neapel och sedan dö.
Förresten tänker jag när jag travar upp från våra kalkflishällar vid Kalmarsund, precis nedanför det egentliga Neptuni åkrar, om nu dessa skarvar, fågelvärldens camorrister, växer i antal och biter sig fast på våra hällar.
- Vad gör vi då?
- Räcker Lagliga medel?!

Andra bloggar om Maja Lundgren: Andra bloggar om Neapel:

© Thommy Sjöberg