Situationer från terminen virvlar förbi. Jag tycker att det är roligt att gå genom korridoren och munhuggas med eleverna. Ibland kan en sådan promenad mellan lärarrummet och undervisningssalen ta en avsevärd tid. Faktiskt så mycket tid att undertecknad kommer för sent till lektionen. Nu är det ju inte meningen att det här brevet ska bli något kåseri. Men faktum är att jag trivs att vara med eleverna i korridorer, på tåg och bussar på utflykter och på studiebesök.
Klassrummet då, denna arena, för fostran, färdighetsträning, förmåga att kunna se sammanhang, kunskapsinhämtning och att i bästa fall få eleverna att ta ställning. Givetvis är skolans mål heliga där: Demokrati, jämlikhet, integration, bättre miljö, antimobbing, läroplan, skolans mål och betygskriterier och att allt i bästa fall är ett levande dokument för lärare och elever.
Frågar man eleverna vad som är viktigt i skolan svarar de säkert kompisarna, hur det är i klassen och hur de har det. Säkert kommer en del synpunkter på skolans ack så slitna miljö med klotter, gammal inredning och usel ventilation som främsta kännetecken. Frågar man lite till så kommer säkert lärarna och så lärarna igen.
För några år sedan fanns ett roligt pedagogiskt inslag i DN: s Punkten. Flicka som slutar grundskolan får i uppgift att sammanfatta sin skoltid.
- Vad är då viktigare än lärarna? Så här beskrivs de sju vanligaste lärartyperna av Mia som flickan hette; Gullegris Gudrun, Veka Vivi, Maktlystna Magnus, Fantasilösa Fabian, Personliga Pablo, Malande Mårten och Pedantiska Pia – givetvis var alla lite elakt tecknade, men ändå rymdes korn av sanning i karikatyrerna. Jag skulle vilja lägga till några typer som allas vår kollega Börje Besserwisser, Cora Kontroll och Hurtiga Hurley som vill befria både sig själv och världen.
Klart att DN-Mias sju lärartyper är ett uttryck för olika former av ledarskap. Lärare som undervisat några år utvecklar både elefanthud, får vissa utmejslade egenskaper och sinne för gruppdynamik. Det senare brukar vi kalla för tyst kunskap.
Tror mig veta vilken typ som är min karaktär enligt DN-artikeln och som möjligen kan listas ut av den som läser det här.
Stimulans i läraryrket upplever jag i den traditionella lärarrollen, som här får symboliseras av engelskans teaching:
Genomgångar på tavlan, förklara texter och stenciler, muntliga rytmiska läxförhör med rappa frågor, skoja och berätta didaktiska historier – ordlekar och sväva ut.
- Ja, jag tror jag kan hålla på hur länge som helst där. Problemet är att det kan inte eleverna. En duktig klass med elever som har förmåga att vara samlade, klarar enligt min erfarenhet, i bästa fall 30 minuter.
- Nära den gamla 40-minuterslektionen alltså. Men i dag har vi längre lektioner, block, som ger en inriktning på metodiken som vi kan kalla learning - andra halvan på lärarens konstnärliga palett om man så vill. Läraren som mentor som ska lotsa eleverna fram på kunskapens vägar.
- Vem har sagt att den vägen är en fyrfilig motorväg?
Trivs även utmärkt där, knåpa med uppgifter - forska själv för eleverna, fundera ut lämpliga kriterier för uppgiften, föreslå olika källor, tips på sökvägar i bibliotek, på Internet och andra media. Ger även utrymme för enskilda kontakter med eleverna.
- Det är inte alltid den rakaste vägen bjuder på de vackraste vyerna.
- Hur kul som helst, här gäller split vision - räcker man till? Det finns något som heter organisation. 30 elever ska söka kunskap, ha material, vara i bibliotek, klassrum och datasalar samtidigt. De senare har ofta enbart 20 platser, påminner om samarbetsövningarna i Livskunskap där 15 elever ska samsas om 10 stolar. Klart att det finns utrymme för turbulens. Här gäller järnkoll eller så får man utveckla en förtroendekultur - vilket fungerar på vårt högstadium.
Eftersom vi rutinerade lärare försöker variera vår undervisning blir det en mix av strategier men ett ledarskap måste vi ha vare sig vi vill eller inte.
I So-ämnet på högstadiet går vi igenom olika synsätt på människan och historien. Kristendomens uppfattning om arvsynden varvas med marxismens tro på människan som en i grunden god varelse. Vilken åsikt du än omfattar som lärare så får du i ditt dagliga värv utstå en kamp med dina elever. Det gäller arbetets organisation och tid.
- Måste vi läsa det här?
- När slutar lektionen?
- Vi har redan två prov den veckan.
- Hur många sidor ska häftet ha?
- Kan vi inte få välja själva vilka som ska vara med i gruppen?
- Är det basket på torsdag?
- Ulf Lundell är hur gammal som helst!
- Beatles gillar min farmor!
Klart att klassrummet och kontakten med eleverna även har sin intimitet. Man frågar inte Maktlystna Magnus om han haft det bra med sina klasser i dag. Det finns en ömtålighet där klasserna blir som en del av lärarens personlighet.
- Kan vi inte då alla vissa dagar ha en Bagdad Bob inom oss - ni vet Saddams gamle informationsminister - när vi försöker leva upp till dolda läroplaner och vara till lags mot orimliga förväntningar?
Intuition och instinkt som drivkraft, dessa hyenor till damer, kan vara bra i början av ens lärargärning men fungerar utbrännande i det långa loppet. Det behövs en pedagogisk teknik att stödja sig på och luta sig emot i "kampen" i korridorer och klassrum.
© Thommy Sjöberg
© Thommy Sjöberg
No comments:
Post a Comment