Reminiscenser från ett läsår, så var det även om det just i dag, när detta loggas in, har varit en stor dag med fina tal och alldeles speciella avsked när sommaren äntligen visar sig med milda pustar, blå himmel och fjäderlätta moln över Kista.
I dag, läs reminiscens, ligger Kista Science Tower halvt insvept i dimma och endast de röda varningslamporna för flyget lyser upp diset kring skrapan. Höstterminens avslutning häromdagen, korta dagar, luften har gått ur mig efter en som vanligt intensiv termin; med undervisning, föräldramöten, utvecklingssamtal, konferenser, arbetslagsmöten, skriva protokoll, hundratals e-mail, skapa grupper i nya programmet Historik, projekt, temaveckor, nya ämnen som Livskunskap, förbereda lektioner, läxförhör, prov, rättningar, bedöma 120 häften, ig-varningar i tre exemplar, skriva omdömen i PODB, studiedagar om skolans mål och kursplaner, genomgångar av kriterier, biovisningar, intriger som jag knappt har uppfattat, kamp om utrymme i kollegiet, betyg, julmust - pepparkakor och utdelning av betygen och var jag inte med i något lärarjippo där på scenen i aulan under
avslutningsdagen.
Gitarrockare utan ström - Undertecknad på scen.
- Puh, pinsamt och tomrum.
- Har jag inte lite ont i halsen och bär jag inte på en infektion som säkert bryter ut på annan dag jul när även det intensiva julfirandet med familjen är över. Vandrar genom Kistagallerian, gör som den gode poeten Ekelöf; ser mig om räknar mina segrar/ så få/ ser nederlagen/ så många, melankolisk, lågtryck på känslans barometer efter alla dessa möten.
- Är det inte hon? Flickan som säljer u-båtsmackor på Sandys. Vad hette hon nu, tjejen som gick ut nian i våras. Ah strunt samma - men vad glad jag blir över att se en gammal elev. Känslorna fylls på och de pedagogiska funderingarna börjar snurra. Högsta betyget i So hade hon ju – måtte hon nu inte fastna här på Sandys som snabbmatsförsäljare. Ett öde som drabbar många duktiga tjejer med invandrarbakgrund när de får ställa upp för familjen.
- Jag är mina betyg skulle hon kunna ha sagt om sin högstadietid. Till skillnad mot många av sina jämnåriga invandrarkillar såg hon en möjlighet till frigörelse och utveckling med sina studier.
– Bara hon även fortsätter med gymnasiet.
Invandrarkillarna regredierar, går bakåt på högstadiet, ofta tar förortsslangen vid – denna i och för sig kreativa rotvälska, de får fullt upp med respekt, macho och attityd och ser inte samma möjligheter som tjejerna.
– Jag är min mobil eller något annat tekniskt attiralj skulle de kunna säga.
Tur ändå att jag blir så glad över att se en gammal elev.
- Det finns hopp!
- Tillbaka till skolprojektet.
Back>< to be continued
Copyright: LarsThommy
No comments:
Post a Comment