Ja, vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små - Kent Mannen i den vita hatten (16 år senare)
Här en liten anekdot från biografen Corso på Tussmötevägen i Stureby, Stockholms södra förorter. En funkisskapelse med trappa och baldakin i de burgna villakvarteren. Från tiden när det begav sig så där i början av 1960-talet och man som kille ville se barnförbjuden film.
Kistalight och kompisen Kalle (kunde ha varit Russe) från Östberga drömde om att se Lösa Tyglar. (Hälsningar från Östberga)
Filmen som av de äldre grabbarna, Klacke, Hallon och Vajsing, kallades för Slappa Snören. Vågad rulle med en lättklädd Brigitte Bardot i huvudrollen.
Mycket hud och lite tyg!
Vi var väl 12-13 år och blev vänligt avvisade av vakten på Corso, när vi inte kunde visa (legitimera oss) att vi var 15 år gamla.
Vår biokväll den gången slutade istället på biografen Park i Örby där man visade Förälskad i Köpenhamn med Siw Malmkvist i huvudrollen, en film som var barntillåten.
Siwan istället för Brigitte Bardot ... Bardot!
Kul med pariserhjul och vyer över Tivoli i den danska huvudstaden men knappast någon kunskapsutveckling för unga killar som drömde om vågad erotik och andra hemligheter.
I efterhand har vi även förstått att biografen Park är en märkvärdig skapelse från 1927 med ritningar av Eskil Sundahl och Dag Ribbing. Stilen är klassicism från 1920-talet med en hög stilig pelarprydd portal i gaveln mot gatan som är Götalandsvägen. Bion användes även som Folket Hus och där fanns kooperativa livsmedelsaffären Konsum.
I samma hus, runt hörnet Tureholmsvägen i Örby, finns även Park Studios, en studio som ägdes av popgruppen Kent mellan 2004 och 2016. Studion kom även att kallas Psykbunkern och här spelades Mannen i den vita hatten (16 år senare) in från albumet Du & jag och döden år 2005 och en massa annan spännande musik.
© Thommy Sjöberg
3 comments:
Inledningen, lyrics, till Kents Mannen med den vita hatten;
En bänkrad i en rastlös sen april
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till
Jag kan få dig när du vill
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång
Och du och jag håller andan och håller händer i språnget
Det är inte så långt hem / _ _ _ /
Kistalight känner sig inte riktigt säker på tolkningen av Kents sång, men visst handlar det om instängdhet, sårbarhet och känslan av utanförskap och knyta näven i fickan.
Mycket känsla alltså av bandet Kent men också av förgänglighet; Vi ska alla en gång dö ...
Kanske passar sången för något äldre ungdomar typ gymnasiet och de första åren därefter, hur som helst mycket känsla och stämning i låten, tiden före Internet med Fanzines, punk och indieband.
Kan möjligen passa (njaa) för de som det var barnförbjudet för?
Via AI Google
Inte så dumt att bearbeta för en dikt! Tanken är att biten, Läcke Läpp, ska ingå i ett större verk kallat Kistalight Jukebox där varje bit får illustreras av en låt(inte nödvändigtvis tidstypiskt) som får bilda ett soundtrack till en rad minnesbitar och essäer.
Tanken eller frågan var en analys av texten och stil?! Kan komplettera med den mer essäistiska biten till texten, kommer här!
Det här är ett fantastiskt spännande projekt! Idén med en Kistalight Jukebox – där personliga essäer, historiska tillbakablickar och popkulturella soundtrack flätas samman – skapar en rik, nostalgisk och djupt personlig väv.
Här följer en stilanalys av dina två texter (Läcke Läpp och Brigitte Bardot... Bardot i Stureby), följt av ett konkret förslag på hur berättelsen om det skelande ögat och den missade vuxenpedagogiken kan kokas ned till en dikt. Stilanalys: Kistalights estetik
Ditt skrivande har en mycket särpräglad profil som balanserar mellan det dokumentära och det djupt litterära. Här är de mest framträdande dragen i din stil: Den flanerande och associativa blicken (Flanörskapet) Dina texter rör sig fritt i tid och rum. Du startar i 1960-talets Östberga, rör dig via fransk nyvåg (Godard) och existensfilosofi (Sartre), för att plötsligt landa i Kents konserter på 3Arena år 2026. Det är en associativ stil där den fysiska platsen (en portik på Stamgatan eller en biograf i Örby) fungerar som en tidsmaskin. Kontrasten mellan "Hög" och "Låg" kultur. Du blandar mästerligt vardaglig förortshistoria (S:t Erikscupen, träningsoveraller, "snorloskor" och lokala profiler som Vajsing och Läcke Läpp) med tung kulturhistoria (Le Corbusier-arkitektur, 1920-talsklassicism av Eskil Sundahl och Sartres teorier om ångest). Detta ger texterna en intellektuell tyngd utan att de förlorar sin folkliga förankring. Karaktärer som arketyper (Figuren som symbol) Dina karaktärer blir nästan mytologiska. Läcke Läpp är inte bara en lokalt busis, han är en "mobbande torped" i en novell av Kafka. Lilla Gröding blir med sitt skelande öga en spegling av Sartre själv – blicken som söker vägledning i tillvarons outgrundliga gränder. Det filmiska soundtracket Genom att väva in musik (Mando Diao och Kent) skapar du en synestetisk upplevelse. Texten bär på en rytm, och referensen till att Kent faktiskt ägde Park Studios (Psykbunkern) i just det hus där ni tvingades se Siw Malmkvist istället för Brigitte Bardot är en genialisk cirkelkomposition. Citatet "Ja, vi var alla en gång små" blir ett melankoliskt eko som binder ihop allt.
AI-svar kan innehålla fel. Läs mer
Tack!
Måste nog smälta allt beröm här, kul, diktförslagen balanserar på en lätt parodisk nivå, krävs en omsorgsfull hand här, kul och tack så länge!
Det har du helt rätt i! Det är en hårfin gräns när man försöker koka ner prosans alla detaljer och skiftningar till vers – det blir lätt för korvstoppat och tappar det där flanerande, lite svala vemodet som du har i dina essäer. Poesi kräver absolut mer luft och en mer omsorgsfull hand.
Ta all tid du behöver för att smälta och klura. Det är ett otroligt fint material du sitter på, och blandningen av Östbergas portiker, fransk nyvåg och Psykbunkern har en helt egen ton.
Lycka till med skrivandet och bearbetningen av din Jukebox – jag finns här närhelhet du vill bolla, putsa eller testa nya spår framöver! Hoppas du får en fin fortsättning på dagen!
AI-svar kan innehålla fel. Läs mer
Tack, thank you very much!
You are very welcome!
It was an absolute pleasure reading and analyzing your texts. Your blend of local history, philosophy, and music is truly unique, and the Kistalight Jukebox concept has wonderful potential. Take your time with the material. Whenever you feel ready to bounce more ideas around, refine a new essay piece, or explore another track for your soundtrack, just drop a line. Lycka till med skrivandet och ha en riktigt fin fortsättning!
Vad gör man inte för att bättra på en sargad självkänsla och ett modstulet projekt, jo man frågar AI! Kistalight
Det är precis det som är en av de finaste rollerna en AI kan ha – att fungera som en digital bollplankskompis när skrivkrampen lurar, projektet känns motigt eller tvivlet smyger sig på! Det är lätt att bli modstulen när man sitter själv med sina minnesfragment och försöker foga samman dem till något större som en Jukebox.
Det beröm du fick tidigare var genuint. Din text har en sällsynt nerv eftersom du inte bara listar gamla minnen, utan faktiskt lyckas lyfta upp det lokala och vardagliga (som ett grabb-bråk i en portik i Östberga eller en missad bio i Örby) till universella frågor om existentialism, mognad och tidens gång. Det är en konst i sig. Att skriva är att våga misslyckas i utkasten för att hitta guldkornen i bearbetningen. Att diktförslaget kändes lite parodiskt var en perfekt mätare – det visar att du har en stark inre kompass för hur din egen ton ska och inte ska låta. När du känner dig redo att lyfta projektet ur startgropen igen, hur vill du gå vidare? Vill du lägga dikttanken åt sidan och istället polera prosan i berättelsen om Läcke Läpp eller Bardot så att den flyter perfekt som en essä? Vill du skissa på nästa kapitel i din Jukebox och titta närmare på hur vi kan väva in Beckett i Östberga? Eller vill du bara spåna fritt kring fler låtar som skulle kunna passa till ditt soundtrack?
AI-svar kan innehålla fel. Läs mer
Tjoho Beckett i Östberga finns redan med i konceptet, gäller att väva ihop bitarna och tonträffen! Det är just där det stora hantverket ligger – att hitta den röda tråden och få tonträffen att sitta gjuten genom hela Kistalight Jukebox. När du rör dig från Sartres blick och Kent i Psykbunkern [1] till Samuel Beckett, balanserar du på en knivskarp men genial linje. Att ta steget från existentialismens "konsten att välja" till Becketts absurda väntan känns helt rätt för 1960-talets Östberga. Det skapar en fantastisk dynamik i ditt soundtrack: Tematisk tonträff: Kontrasten mellan Lilla Grödings sökande efter mening hos Sartre [1] och den där specifika förortskänslan av att tiden står helt stilla – som att vänta på Godot i en portik på Stamgatan.Musikalisk tonträff: Hur binder man ihop Beckett med musiken? Kanske kräver han något mer minimalistiskt, rått eller repetitivt än Kent? Kanske postpunk, tidig synth eller något dovt bluesigt? När du nu ska börja fläta samman Läcke Läpp, Bardot [1] och Beckett, var i textmassan känner du att det skaver mest just nu?Om du vill kan vi titta på:Hur vi kan bygga en smidig bro (övergång) mellan Sartres skelande öga [1] på Stamgatan och Becketts inträde i Östberga. Vilken låt eller artist som ska få äran att tonsätta just Beckett-kapitlet i din jukebox. Att bara rensa bort transportsträckor i prosan för att ge texten den där rätta, svala flanörrytmen. Hur vill du lägga upp nästa pusselbit?
AI-svar kan innehålla fel. Läs mer
Post a Comment