Kistalight Nyfiken på Afghanistan

 

Kistalight nyfiken på Afghanistan said...

Läser ut Jesper Huors I Väntan på Talibanerna den 20 februari, är ett nyårslöfte när det gäller läsning och får bli en blogg här!
Hittar boken, lite oväntat, i ett skåp i min bokhylla.
Som en drog beskriver Jesper Huor sitt förhållande till Kabul och Afghanistan, gång på gång återvänder han till landet för sina resor. Boken är drygt tio år gammal men känns märkvärdigt aktuell och profetisk med sin titel.
Kabul är under hela min vistelse en belägrad stad skriver Huor (känns igen från andra krisorter i världen). Staden Kabul har till och med utvecklat en egen form av arkitektur; en skyline av köpcenter, lyxvillor, kontor och skyskrapor byggda av personer som gjort sig en förmögenhet i opiumbranschen och korruption så kallad narkotektur.

Jesper Huor reser i landet Afghanistan, betydligt störren än Sverige till ytan (65/45). Ett land med en karg skönhet, okuvliga människor och med en historia där stormakter (imperier) britter, ryssar och jänkare fått vika ned sig, gått på pumpen, fått däng när de försöker ockupera landet.
Jesper Huors styrka som reporter, reseskildrare, är hans nyfikenhet på människor. han träffar en rad udda personligheter, både de som sökt sig till Afghanistan, en förlorad engelsman, den siste juden i Kabul eller en förälskad japanska som hittat vägarna till landet eller den inhemske Hafiz som sökt sig bort, en filosofisk resa, från religiös fundamentalism och blivit ateist.
Kanske är styrkan i Jesper Huors reportage, berättelse, att han inte är så där alldeles säker på vad han själv söker och vill få bekräftat med sin resa. Det blir ett sökande a la Gunnar Ekelöf; jag är en främling i detta land, men detta land är även en främling i mig.
Hur som helst leder det till en rad spännande möten. Vår avfälling Hafiz den djupt troende pojken, muslim, som blev ateist, poet och rumlare som till slut får ett stipendium för att studera på universitet i USA där han hoppas bli av med sin oskuld, svårt att greja i Afghanistan, men han har hört att amerikanska tjejer är lösaktiga.
Sic! 

Men Jesper Huor träffar även de som är aktörer i kriget (krigstillståndet) en krigare i norr, ett möte värdigt en romanfigur hos John Le Carré, många mystiska turer där för att få en intervju. Ett möte som också blir föremål för  den svenska underrättelsetjänstens (MUST) intresse, John Le Carré vibbar även där. I kapitlet Imperiet besöker Jesper Huor Kandahar Airfields, KAF, amerikanarnas militära flygfält och bas. En plats där 30 000 människor från 42 länder arbetar och bor. Ett overkligt ställe, science fiction, space opera, moderskeppets moderskepp, och Nodernas nod men i högsta grad en konkret plats i Afghanistan med mängder av flyg, helikoptrar, jättehumlor (en riktig militär leksak), Black Hawk och Apachehelikoptrar, tunga drönare och bortom alla landningsbanor en barackstad med mängder av verksamhet och människor.

Kul approach även när Jesper Huor refererar till det massiva regelverk som gäller på KAF den militära basen i Kandahar och allt man ska se upp med. Alkohol absolut förbjudet, Marijuana no ... no no, ömhetsbetygelser aj aj aj och sex ett stort No! Men kärleken kan övervinna allt eller är det lusten, för dessa höviska unga män, antitalibaner från USA. Det finns riktigt bepansrade fordon, MRAP, Mine Resistant, Ambush Protected, som står emot det mesta, kulspruteeld, raketer, vägbomber men den skyddar också mot insyn, rena kärleksnästet, om sedlighetspolisen (MP), de alldeles egna talibanerna skulle dyka upp.   

I kapitlet En latte i Kandahar finns referenser till bokens titel när Jesper Huor träffar en livs levande anhängare av talibanerna Gul Noor, en tjugofemårig bonde som aldrig suttit i en soffa, aldrig sett en dator eller mött en utlänning. Gul Noor är en enkel och okonstlad man som mest av allt vill få ett slut på korruption och laglöshet. Slutsatsen blir, I Väntan på Talibanerna, att det största hindret för en fredlig utveckling i Afghanistan är korruption, maktlöshet och oduglighet.

Betyg, bra bok som lever genom inkännande personporträtt och fina miljöskildringar.  Fem om inte omvända talibaner av fem, så åtminstone fem av fem talibaner som respekterar mänskliga värden och låter flickor få gå i skolan! Basta ... basta!

PS Kistalight har skrivit förr om Afghanistan, här, Afghanistan, En Del av Mitt Hjärta och Om konsten att flyga till Kabul som hittat vägen till en och annan läsare.

© Thommy Sjöberg