Årsdagen av Stora Fosterländska Kriget, Remix

Flanör från Lenin till McDonald, Kistalight spanar i S:t Petersburg 

I dag är det helgdag i Ryssland och årsdag för det Stora Fosterländska kriget. Där ryssarna firar segern mot Nazityskland under andra världskriget. Det finns  förväntningar (oro för) Putins tal om kriget i Ukraina. Talet tycks ha varit lågmält utan stora ord, ganska substanslöst, där skulden läggs på västmakterna och NATO i typisk rysk statlig retorik. 

Vi minns egna äventyr från dagen när Putin fortfarande var ung som president i Ryssland och vi försökte orientera oss i den ryska verkligheten med S:t Petersburg som ett fönster mot den väldiga kontinenten.

En ensam kaja sitter på ett granitfundament och blickar ut över finska viken. Från Viborgssidan hänger utsläppen från kärnkraftverken som slöjor. Strandavenyn vid Primorskaya ligger öde och solbelyst. Det är helgdag den 9 maj, årsdagen för firandet av det Stora Fosterländska krigets slut. Vanligt folk vilar och förbereder sig för kvällens festligheter på Nevskiy Prospekt medan alkoholisterna sover ruset av sig i parker och på bakgårdar.

På morgonen har vi besökt den politiska polisens museum. En äldre liten dam, typ sträng lärare för yngre elever, har föreläst om Sovjets politiska historia. Vår lärare kan sitt ämne. Med en liten pekpinne i handen tycks hon kunna tala hur länge som om de olika aktörerna i Tjekans historia. (Tjekan hemliga polisen under Tsaren och Lenins tid.)
Av vår museidams (politruks) kroppsspråk, tal och hållning, förstår vi utan att kunna ett ord ryska att det inte är frågan om en uppgörelse med det förflutna eller med några brott som begåtts i kommunismens namn. Tvärtom är beskrivningen det gamla Sovjets officiella syn på historia och politisk polis. En iakttagelse som dagen efter bekräftas av vår andra guidé Natalya som skämdes över den patriotiska föreläsningen.
 Det fanns både onda och goda människor inom Tjekan säger vår museidam.
Hon har rätt, så var det säkert tänker jag. Modern psykologisk forskning har visat att även goda vanliga hyggliga människor under speciella omständigheter kan begå brott när order uppifrån utfärdats. Psykoanalytikern Ludvig Igra har under en av våra föreläsningar, resan har förberetts med ett antal föreläsningar, berättat om en pluton i Hitlertyskland bestående av medelålders män med vardaglig bakgrund kommande från hyggliga omständigheter, Ordinary men, som beordrades att avrätta judar. Några få brutaliserades, någon vägrade men de flesta gjorde vad de blivit tillsagda att göra utan till synes stora personlighetsförändringar. Naturligtvis är alla våldshandlingar brutaliserande men andelen som är sadister, potentiella psykopater, tycks dock vara konstant i de här sammanhangen.
I Stalins Sovjet måste hur som helst antal bödlar från Tjekan ha varit omfattande med tanke på alla mördade men steget var aldrig långt mellan offren och bödel. Stalintidens avrättade fångar mördades i första hand enskilt av bödlarna inte som i NaziTyskland i läger.

Under den solidariska parollen ”hellre en sned balkong än ett nackskott” följer vi några arkitekter i spåren i Primorskayaområdets bostadsmiljöer och på Vasilyevskiyön. Arkitekt var inget ofarligt yrke i Stalins Sovjet.
Vilket yrke och sysselsättning var det? Vi går vilse och hamnar på halvöns gamla stadsdelar i de så kallade tyska kvarteren. Gatorna och prospekten (de stora avenyerna) bortom turiststråk och officiella kvarter är här svårt nedslitna med stora gropar i skarven mellan Jeltsins och Putins styre.
Med sina småindustrier i stadens centrala delar och med larmet från spårvagnar, trådbussar och lukten från bilar som drivs med av lågoktanig bensin, så påminner S:t Petersburg om Klarakvarteren i Stockholm under femtiotalet.

På en tvärgata från Sredniy Prospekt dyker vi in i en port, stickprov, för våra bostadsstudier. I en illa underhållen trappuppgång slår en lukt av mögel emot oss. Troligen härrör lukten från översvämningar från Finska viken som då och då drabbar stadsdelen. Lukten av slam och gyttja sätter sig kvar i trappor och källarutrymmen.
Utmed Sredniy Prospekt kommer en vindpust i värmen med en doft av hägg till tonerna från en fiol. En ung kvinna klädd i linne och jeans tränar en klassisk bit i ett öppet fönster lutande sig mot fönsterbågarnas kors. Här strömmar bildning emot oss i de slitna kvarteren och vi inser att vi är i S:t Petersburg – Ryssland och att sommaren inte är långt borta.
Utanför Mc Donalds vid Sredniy Prospekt ramlar jag ned i en grop på trottoaren när jag kisar mot en långbent excentriskt klädd fotomodell som under fotoblixtar kliver in i en BMW modell exklusiv.
När jag kravlat upp ur gropen så prövar jag en Big Mac and Company. Med hamburgermenyn som index förstår vi att det är något billigare i S:t Petersburg än i Stockholm: Cirka tjugosju svenska kronor får man betala för en slik meny.
Sedan dyker vi ned i tunnelbanan, station Vasileostrovskaya för vidare studier och beskådar de vackra stationerna byggda under femtiotalet med Leninbyster, proletära berättelser om arbetarklassens hjältar i gipsstuckatur och pampiga kristallkronor.
På paraden ser vi hela den brokiga flora som S:t Petersburg politiska liv består av i dag.
Här paraderar stolta veteraner, och disciplinerade soldater. Flottister, mindre disciplinerade, och militära musikkårer blandas med unga snaggade nationalbolsjeviker klädda i gröna bombarjackor och kängor. Stalinanhängare bär på skyltar med porträtt på den gamle diktatorn. Brokigheten ger prov på stämningar i dagens ryska samhälle med ekon från sovjettiden. Dock försvinner mycket av de unga bolsjevikernas aggressiva och nationalistiska talkörer och slagord a la Lenin i den allmänna feststämningen bland alla glada deltagare.
När fyrverkeriet över Neva klingat ut i den ljusa majkvällen står jag vid Nevskiy Prospekt och ser på de hemvändande människorna. En flod av människor som aldrig tycks ta slut passerar på väg ut till S:t Petersburgs betongförorter. Förorter som får de svenska miljonprogrammen att blekna och mer likna kolonistugeområden.

Jag tänker på Lenin och hur han inspirerades av massornas kraft i S:t Petersburg när han och kommunistpartiet tog makten 1917. En makt och kraft han så grymt manipulerade med i det tomrum som fanns efter tsarens fall och februarirevolutionens misslyckande. En revolution som mer påminner om en elitistisk statskupp, ledd av en ideologi, än en revolution av massorna.
Ryssland så utsatt av 1900-talets historia; krig och terror, är ändå ett stort land inte bara geografiskt, utan med mängder av människor och med massor av möjlig kraft, talang och kunskapstradition. Vilket ger hopp, så där någonstans mellan Lenin och Mc Donald!

Vattenspeglingar från ett fönster
Från vårt ofantliga hotell Pribaltyskaja på Vasilyevskiyön kan man nere vid strandpromenaden se en liten prick omgärdad av trädplanteringar där en och annan kaja slagit sig till ro i träden. Pricken rymmer en servering och ett charmigt café. Till det lilla caféet tog vi vår tillflykt efter dagar med studiebesök.
Vem vill häcka på en gammal betongkoloss till sovjethotell?
Efter studiebesöken på Eremitaget, monument för politiska offer, begravningsplatsen Levashova, Yosovopalatset, Peter Paulfästningen, politiska polisens museum, besök i skola vid torget med det ominösa namnet Proletariatets Diktatur, Dostojevskijs museum och inte minst deltagandet, nåja observerandet, av årsdagen för freden den 9 maj på Nevskiy Prospekt, kändes det bra att få diskutera sina intryck.
När de ljusa majkvällarna speglades sig i Finska viken åt vi vitlöksdoftande små rätter och drack öl på det lilla caféet. Här pratade vi om det goda livet och hur man ska förhålla sig till historien och kommunismen.
Allt medan vi underhölls av en zigensk trio som spelade ryska melankoliska sånger. Melodislingor som blev allt vildare och sorgsnare när kvällen övergick i ljus natt.
Bakom caféets breda fönsterperspektiv såg vi hur vågornas svall från Östersjön bröts mot ljusreflexerna från S:t Petersburg och bildade en ljus strimma som ett ankare ut mot Kronstadt i Finska viken.

© Thommy Sjöberg