Rötter II Helgalunden

Helgalunden

Någonstans i Stockholm där står en man
Han har gjort hela Slussen till sin hamn

(Sånger från förut Gammal)

I dag fyller vi 15 år som blogg på Kistalight.
Inte dåligt!
Vi firar med en blogg.
För nästan lika länge sedan publicerade vi Rötter, en bit om Sjöbergssläkten från Årstanäs i Österhaninge socken, med hjälp av ett fotografi från Stockholmstidningen den 27 september 1925, där man hyllade en av Sveriges barnrikaste familjer.
Familjen med 20 medlemmar!
Bilden ovan är från kusin Johan Kragsterman.
Liten i formatet men överraskande skarp i konturen!
Nu har barnen Sjöberg blivit stora, flytt från landsbygden, skärgårdshemmanet, och strandat på en kobbe (granithäll) nära Helgalunden på Stockholms Söder.
Tiden är mitten av 1940-talet och det är sommar. Bor man i en liten lägenhet får man trolla när det är dags för kalas och vid fotografering flyttar man gärna utomhus. I mitten står farmor Anna omgiven av ett antal av sina barn med deras respektive, längst fram barnbarnen, alla de som blev en hel drös med kusiner. Platsen är kanske Rosenlundsparken eller möjligen nedanför Tjurberget och Helgalunden, Kistalight tycker sig se ett höghus från Blomsterfonden vid Ringvägen skymta i bakgrunden.
Hur som helst har vi spanat i kvarteren!
Liksom lite med hjälp av våra äldre släktingar kikande över axeln från fotografiet!
Kistalight har genom Katarina kyrkoarkiv, dopattest, upptäckt vår födelseadress, Helgagatan 17, föräldrar Kurt Adolf Sjöberg f 1922 elektriker, ska vara Knut Adolf, och Ulla Gunvor Jansson f 1924. Det noteras även om när föräldrarna har gift sig. I mitt fall drygt fyra månader före födsel, ska egentligen vara född fem månader innan då jag är tre veckor för tidigt född den 4 februari 1948, för andra kunde det vara mer tätt inpå än så, någon lyckas med att gifta sig en månad före nedkomsten och för de som är ogifta blir det en skarp notering. Männens yrke noteras; Knut var elektriker och det är präktig arbetarklass som råder i Katarina församling, rör, fabriks, tygarbetare, mekaniker, chaffis eller postiljon, kvinnornas sysslor noteras ej.

Jag närmar mig Helgalunden via Tjurbergsparken.
Det första som dyker upp är gamla Katarina Realskola. En av Stockholms första byggnader i funkis stil, invigdes i mars 1932 och ritades av arkitekterna David Dahl och Paul Hedqvist. Den senare en arkitekt som gärna skissade på fri hand och möblerade Folkhemmet med skolor ritade med inspiration av funktionalismen. Byggnaden är i en stram funkis stil, tre våningar hög med huvudbyggnaden och skolgården vänd mot söder med aulan i vinkel som är uppburen av pelare. I aulans pelargång finns en känd dricksfontän skapad av Eric Grate. Skolbyggnaden är numera kultur(blå)klassad av Stockholms Stadsmuseum. En period verkade Teaterhögskolan här och i dag huserar Engelska gymnasiet i byggnaderna. Stig Claesson, Slas, har berättat om bekymren med att bära realskolemössa under sina år som elev på skolan. Pappans stolthet över mössan och hur Slas fick gömma den den när han lämnade hemmet på Klippgatan på östra Södermalm för att inte mobbas som en kissedog och rent av få en snyting av grabbarna på väg till skolan.
Inte lätt att vara en arbetarkis från Sofia i den stilrena funkisen i en realskola på Söder!

Väster om skolan ligger kvarteret Metern här går går vi in genom en portal och kommer till en storgård för HSB bostadsrättsföreningen Metern som uppfördes 1926 med mindre lägenheter för skötsamma arbetare med lägre inkomst. Gården andas idyll med inväxt grönska a la trädgård och omsorg om byggnader. Den gamla numreringen för Helgagatan finns kvar, första porten är nummer 15 och hjärtat börjar picka hos Kistalight, här är det nära till 17, är jag möjligen född inom HSB-gemenskapen?
När jag var ung bodde jag i gamla Östberga, Hälsningar från Östberga, och i dag bor jag sedan mer än 40 år i Kista i HSB, se Heja Sverige!
Bara att gå ett varv runt gården så hittar jag nog min adress, går motsols ett, tre, fem och så vidare, men gårdens portar slutar vid 15!
Söker du någon och kan jag hjälpa dig säger äldre vänlig farbror vid den måleriska porten vid entrén.
Jag är ordförande här sedan antal år tillbaka och vet en del om kvarteret.
Kistalight berättar att han är född här i kvarteren kring Helgalunden och letar efter port nummer 17, är lite nyfiken så här på gamla dagar över mina Rötter.
Med all rätt säger vår vänlige ordförande men i dag har hela kvarteret Metern adressen Helgagatan 36 men i porten därborta bodde en av skaparna av de i dag kulturmärkta byggnaden.
Nummer sjutton har jag inte koll på.
Metern anses dock i dag vara av kulturhistoriskt värde och har begåvats med en blå skylt av Samfundet S:t Erik säger vår vänlige ordförande.

Kistalight som börjar få slut på batteriet (krutet) i sin mobil skyndar vidare längs Helgagatan. Googlesökningen på nr 17 pekar envist bort mot den charmiga portalen mellan Helgagatan och Hallandsgatan.
Trevlig ung dam frågar om jag söker en tandläkare!
Nej jag söker ett nummer säger Kistalight!
För säkerhets skull lägger jag till att jag letar efter var jag är född, ska vara Helgagatan 17.
Har du googlat säger vår unga dam?
Visst men min mobil är död.
Här är nummer 17 säger vår unga dam som tillhör den unga generationen och är flink med de digitala grejerna och pilen på Google Street View pekar envist på portalen.
Visst ... visst säger jag men det stämmer inte!
Är du säker på att du inte söker en tandläkare då säger vår trevlige unga dam?

Kistalight smiter in på gården vid Helgalunden där pilen från Google Street View envist pekar, grinden står öppen, räknar nummer längs längan; ett, tre, fem ... elva, dock inte sjutton, men nu är grinden stängd.
Ska man klättra över ett staket?
Ingen bra idé för en old one, kille, äldre-äldre, riskis-riskis i covidtider, som söker sina rötter!
Får hjälp av en byggnadsarbetare från Baltikum som hjälper mig med portkoden.
Do you have the code for the entrance!
I´m looking for my roots here in the quartier and now looking for the way out!
Yes ... yes no problem here is the code ... !

Verkar bli en kulen dag!
Vad göra?
Söka sig till kulturen och besöka Garbos hus i hörnan av Blekingegatan och Tjurbergsgatan där det finns en bronsskulptur av konstnären Julia Eble av den Gudomliga. Huset där Greta Garbo bodde är i dag rivet men de nya husen i korsningen kallas i folkmun för Garbohusen. Medan vi begrundar Gretas öde, ett av Söders mest kända Maskrosbarn, berömd i stora världen, men gåtfull och skygg efter sin filmkarriär, så har hon fascinerat människor och lockat till tolkningar i litteratur och konst.

Med stöd av Greta tar jag nya tag och kvistar uppför Blekingegatan upp emot Helgalunden igen och Allhelgonakyrkan denna idylliska nationalromantiska träkyrka invigd i april 1918 och i dag populär kyrka för dop, vigslar, konserter och Allhelgonamässan. Vid parken svänger jag vänster och vips, hokus pokus, har jag hittat Helgagatan 15 - 17, eminenta Google Maps har visat fel och anger  Helgagatan som Helgalunden.
Visst tickar hjärtat lite extra framför porten nummer 17!
Här bodde min farmor i många år, på sin 60-årsdag, 11 mars 1938, blev hon intervjuad av DN i en artikel med rubriken Att vara mor till 23 barn då har hon bara sex barn kvar i hemmet. Det var i slutfasen av 30-tals depressionen. De har jobb och en av sönerna utbildar sig till ingenjör på aftonskola vilket gör hela familjen väldigt stolta. Tio år senare fanns det även barnbarn, minst ett, undertecknad i hemmet. Av alla hennes barn, mina farbröder och fastrar, 20 av dem blev kyrkobokförda vid födseln, några dog unga, men många blev äldre och flera blev riktigt gamla och visst var de duktiga och en del av det spirande Folkhemmet.


Här kring Helgalunden, informellt charmigt kvarter där stadsplan anpassat sig efter naturliga förutsättningar.

Organisk (naturlig) framväxt efter Tjurberget och Ringvägens sträckning!

I dag en softis hipster idyll, symboliseras det av Funkis, storgårdskvarteret Metern i HSB regi, populär nationalromantisk träbyggnad Allhelgonakyrkan och maskrosbarnet Greta Garbo som blev en världsstjärna inom filmen.

Vi bäddar in Gammal (unga generationen) som sjunger sånger från förut

Urbana Rummet på Söder, bland Swingpjattar och Ligister

Vem går över ett torg en lördag kväll
Vem går hem med den rätte och vem får en smäll 

(Bob Hund i tolkning av Markus Kronegård)

Man ska inte idyllisera gamla tider.
Stockholm var i slutet av 1940-talet en tydligt segregerad stad, och Södermalm var en tätbefolkad stadsdel och på många sätt en stad i staden, av Stockholms drygt 700 000 invånare bodde runt 143 000 invånare på Söder. Stadsdelen kännetecknades av trångboddhet och att barn och ungdomar lekte och umgicks på gator, gårdar och torg. Götgatan var stadsdelens pulsåder med kaféer, restauranger och det fanns mystiska källarklubbar där det var populärt att spela bordtennis.
I mars 1948 drabbade arbetarklassens Södermalm av överraskande upplopp och kravaller. Bland swingpjattar och ligister kring Götgatan, Katarina Bangata och Medborgarplatsen samlades tusentals ungdomar när caféer och biografer under påskhelgen inte var öppna som vanligt. Upprinnelsen lär ha varit att ett gäng på femton grabbar från Nacka lär ha muckat gräl med Söder-grabbar på långfredagen den 26 mars.
En av grabbarna i Södergänget omhändertas av polisen vilket väcker förbittring hos de andra och leder till ett fritagningsförsök. Polisen känner sig hotad och kallar in förstärkning; lilla och stora piketen och 8 radiobilar. Det ursprungliga bråket genomgår en nivåskillnad och en folkmassa på upp emot tusen personer samlas och några kastar sten mot polisbilarna ivrigt uppmuntrade av andra och även fönster på en buss krossas. När det hela började lugna ner sig vid midnatt kunde noteras att man antecknat fem gossar i åldern mellan 16 och 21 år för att vägra att lyda polisens befallningar i hörnan Götgatan och Katarina Bangata.
Polisen mer en enskilda poliser var inte poppis på Gamla Söder. Vanligast var att kalla de bylingar, fascistlakejer, nassesvin, djävla gestapo, politrukkommunister eller också något överraskande bonnjävel. Det senare var ju något som gällde för de flesta på Söder. Visst var nästan alla inflyttade från vischan åtminstone deras föräldrar.
Påskafton blir en lugn kväll på Söder, mindre intermezzo, ung man omhändertas på Götgatan i hörnan av Medborgarplatsen för att han spelar pajas, trots tillsägelser fortsätter hans sitt skådespel och det samlas ett trettiotal personer runt honom vilket stoppar upp trafiken.
Påskdagen, folksamlingar kring Göta Lejon och Skånegatan, spänt läge, skrän, visslande och viss stenkastning, konstapel blir kallad för bög och Katarinapolisen förstärks med fyra ridande poliser, åtta radiobilar och två piketer. Chock mot folksamlingen i hörnan av Götgatan och Katarina Bangata; dragna sablar och ridande polis lugnt vid midnatt, sju män omhändertagna.
Annandag påsk stora folksamlingar när kvällsbions nioföreställningar är över, tidningarna rapporterar på mellan tre och åttatusen personer, folksamlingar som tätnar kring Medborgarplatsen, Götgatan och Folkungagatan. Polisen har nu infört en mer systematisk taktik, man rensar helt enkelt gatorna med sablar, batonger, piskor från ridande polis och med polisbilar. Det är ett avsevärt våld som nyttjas, enkla invändningar som att ta det lilla lugna eller jag står bara här och äter korv föranleder ingripanden.
Kvällarna efter påskhelgen fortsätter oroligheterna och upploppen även swingpjattar, ligister och maskrosbarn jobbar på dagarna och har tid för slika ting först efter arbetstid.
Nu har kravallerna blivit publika.
Rent av lite karneval?
DN rapporterar i mitten av veckan om 10 000 åskådare runt och omkring Medborgarplatsen, korvgubbarna laddar med extra körvar och gör goda affärer, pastor från Katarina manar om lugn, folk som samlas omkring honom bildar en folkmassa som ridande polisen spränger, känd och respekterad ungdomsledare försöker uppmärksamma polisen på ryska smällare, får batongslag över ögat och får uppsöka SÖS.
Poliserna kallas, under rop, för busar, svin och bonddjävlar och det kastas ölflaskor.
Polismästaren ändrar taktik (militärt?) spärrar helt enkelt av det urbana rummet i en rektangel (med sidorna Högbergs, Västgöta, Östgöta och Skånegatan) under torsdag och fredag veckan efter påsk i kvarteren runt Medborgarplatsen sedan tycks oroligheterna klinga av och upphöra.

Källa till bland swingpjattar, ligister och ungdomskravaller är Den Bråkiga Staden av Martin Ericsson och Andres Brink Pinto Stockholmia Förlag

När upploppen och kravallerna var över var det svårt för det etablerade samhället, vuxenvärlden, att förstå vad som egentligen hade hänt. Det fanns inga politiska krav, ingen hungersnöd eller andra påtagliga missnöjen. Politiskt låg stadsdelens ungdomar åt det socialdemokratiska hållet, kommunisterna dåvarande SKP hade vissa framgångar efter ww2 men möttes med misstro under kalla kriget, Pragkuppen i Tjeckoslovakien, och de tidigare Moskvarättegångarna och Hitlers och Stalins pakt före andra världskriget gjorde inte saken bättre för kommunisternas status.
Tror du man är ding i bollen, har tjing i kolan eller dum i huvut och håller på SKP?
Hos kisarna och bönorna på Söder fanns det alltid en sund skepsis mot hyckleri och förljugenhet och nazipartiet hade aldrig heller några framgångar i stadsdelen, möjligen bland läroverksungdomen.
Alldeles säkert fanns en djup misstro mot polisen, bylingen en avgrund, polisen representerade överheten och klassamhället, dessutom lade de sig i när ungdomarna samlades i grupper på gator, torg och parker och ville skingra dem.
I en vidare mening handlade det (upproren) om rätten till det urbana rummet!
Vem bestämmer över en livsstil som mest består i av att hänga på stan, vara egensinnig swingpjatt, cool i snacket, hantera klyket, leverera en snabb replik och ännu vara ung, hålla sig borta från trångboddhet, matos, morsans tjat och kanske farsans alkoholism.
Det var långt ifrån curling, fritids, dagis eller skolans utvecklingssamtal.
Det fanns helt enkelt inte!
Viss ungdomsverksamhet fanns i söndagsskoleverksamhet där till exempel PAF, Per Anders Fogelström var lärare och Stig Claesson, Slas, elev. Bägge försvarade ungdomarna i kravallerna, även idrotten fångade en del av ungdomarna.
Hammarby IF var stora i ishockey under de här åren, svenska mästare ett flertal gånger (8 SM) där lirare som Plutten, Hogge, Mackan, Svenne Berka, Stickan eller Kurre-Kjellis Biffen var profiler i laget. Lirare som unga hade rekryterats från Sofia och Katarina folkskolors skollag. Lirare som även vid den här tiden spelade i Tre Kronor och det svenska landslaget i ishockey.
Den unge Nacka; Vi syns vid målet, Skoglund spelade vid den här tiden fortfarande i Bajen. Annan idrottsverksamhet var de mystiska källarklubbarna där det spelades pingis av traktens gamänger.

Hur som helst kul att vara född på gamla genuina Söder och kunnat hämta styrka i min farmors hus:
Redan efter några månader blev det kravaller och snart flyttade jag med min lilla mamma som hade smilgropar, lätt för skratt och som var en snygging, tyckte i alla fall Masten och Arne, mina äldre kusiner, som gärna hälsade på hos den nyblivna mamman och hos min glada pappa, Knutte som hade bollsinne, var en pingislirare av rang på mystiska källarklubbar och kunde skruva den som Grive.
Sedan flyttade vi tillsammans till Kniv-Söder vid Hornstull nära Bergsunds Strand.

Där vi försökte leva familjeliv!
Men det är som man säger en helt annan historia.

© Thommy Sjöberg