Giacometti Light

Kistalight fyller tolv år som blogg i dag. Hip...Hip Hurra... 😎🎈💐 Bild Thommy Sjöberg Grande Figure Moderna Museet Alberto Giacometti 1949

Vi firar med en blogg.
Inspirerade av en inbjudan  från Moderna Museet i Stockholm genom Facebook.
Det handlar om en föreläsning i serien Din och min samling med Alberto Giacometti och hans skulptur Grand Figure i centrum.
Föreläsningen har fokus på relationen mellan Sartre och Giacometti.
I en artikel från 1948 fastslår Sartre att Giacomettis konst är det konstnärliga uttrycket för existentialismen.

Citat inbjudan
 Karin Malmquist reflekterar över varför Sartre tyckte att Giacometti var den konstnär som i estetisk form bäst fångade atmosfären i samhället efter andra världskriget.

Karin Malmquist berättar om Sartres essä och något om Giacomettis konstnärliga metod.
Han försöker och försöker men lyckas aldrig enligt egen utsago.
Skulle möjligen kunna ses som en existentialistisk metod någonstans mellan varat och intet.
Sedan berättar Karin M om Giacommettis väg till konsten, född i Schweiz 1901, pappan var målare (impressionist) och själv gick han i konstskola i Geneve innan han som alla konstnärer på den tiden sökte sig till Paris 1921. Där studerade han skulptur på Grande Chaumeire Academy, skaffade sig en liten ateljé på 25 kvadrat som han behöll i alla år för både arbete och fest, deltog i Paris kulturliv (avantgarde) och träffade Flora Mayo som han sammanlevde med fram till 1929 och ofta anlitade som modell.
Alberto Giacommetti studerade abstrakt och primitiv konst, även kubism. Han kom i början av 30-talet under inflytande av Surrealismen och Andre Breton och hans grupp innan han återvände till skulpturen och arbetar med levande modell. Materialet var lera och Giacometti skalar ned sina figurer, försöker och försöker, går i närkamp med materialet, blir gärna långdragna figurer (ofta kvinnor) och det blir en sorts rymd kring skulpturerna efter gjutning.
Sartres existentialistiska varat och intet?
Bakom Sartres text från 1948 i utställningskatalogen till... Giacomettos utställning i New York fanns det ett behov att finna ett uttryck för traumat efter ww2.

Ett försök att börja om och Sartre fann att Giacomettis trådsmala skulpturer, speciellt Man Pointing från 1947, uttrycker naket en människa rakt upp och ned.

Det blir till att börja från scratch, konturerna är rörliga i den svala figuren, halvvägs mellan intet och att vara, enligt Sartre.

Alberto Giacometti i sin Parisateljé - Bild Christer Strömholm

Roligast och mest levande är Karin Malmquist när hon berättar om Alberto Giacommetti och hans konstnärsliv, hans artistiska metod (försöker och försöker) modellerna - älskarinnan och hans brorsa Diego, den lilla ateljén och visst var han kompis med Sartre.
Knepigare blir det för Karin M att knyta ihop Sartres filosofi med Giacomettis konst. 

Seendet förändras under skildringen säger hon. De stående figurerna fångar en blick och ofta är männen i rörelse medan kvinnorna är stilla stående.

Från Existentialismen är en humanism 1946 Jean Paul Sartre. 

 Något tillverkas - först tillverkning sedan existens. Gud vet hur han skapar en människa. Det blir en essens, först existerar människan, människan är ingenting - hon bara är sedan blir hon vad hon gör sig till. En start för att ta ansvar och människan skapar sin egen existens,refererar Karin Malmquist.

Riktigt intressant blir det också när Karin Malmquist berättar om hur Giacometti kan uppfattas i dag. Karin Malmquist har intervjuat två tjejer i årskurs åtta om hur de uppfattar Giacomettis skulptur Grande Figure ovan.
 Tjejerna tittar länge på figuren.
De säger:
Avsmalnad och anorexia!

Svält i världen!
Stora fötter som klampar runt och förstör miljön.

Människorna.
Kanske är vi då tillbaka till nollpunkten, börja om från scratch, till Sartres ångest, människans ensamhet, vår frihet att välja och Giacomettis,

Jag försöker och försöker...
Varför inte ta lite hjälp av brasiliansk humor funk för att tolka Sartres syn på den riktiga friheten!

A propria liberdade!

© Thommy Sjöberg