Ljuset över Stora Alvaret

Bild: Stora Alvaret Per Ekström 

Är på väg runt Stora Alvaret under några sommardagar. Stora Alvaret är mer målarnas landskap än diktarnas. Linné skrev om det under sin Ölandsresa 1741 dock inte imponerad och i Karlfeldts Stagneliusdikter finns det med som en ljus fond till dikterna. 

Nej här är det målarna som gäller och vem har inte fångat Det Stora Alvaret och dess ljus bättre än solmålaren Per Ekström. Hans favoritmotiv var översvämningar under vår och höst. Tiden då Segerstads malm svämmade över och bildade en egen Ocean av dis, vattenspeglingar och solskimmer.

En mer nutida, ej så känd, alvars målare är Sven Svensson som även han fångat den speciella atmosfären; äppelträd i blom, Segerstads gamla malm i ruiner, färgerna, ljuset och en specialitet; sin böjda horisontlinje över alvaret.

Något av allt detta upplever jag när jag är på väg på cykel kring Det Stora Alvaret under några sommardagar i juni.

  Vart tog vägen ”vägen”? 

Redan i starten vid Böda västra kustreservat dök den upp den gula skylten med Ölandsleden:

Svart cykel mot gul botten. 

Under några sommardagar, med frikort från familjen, cyklar jag Öland runt. Skylten med Ölandsleden blir som en god vän, ibland är vi följeslagare och ibland skiljs våra vägar åt med fullt förtroende inför fortsatt gott samarbete.

Kartan har jag i bakfickan – med min kännedom om Öland är jag inte alls så noggrann som de unga tyska cykelturisterna som jag ser på vandrarhemmet med cykelkartor i ställ på cykelstyret för turer med militär precision. 

Sällskap av leden hade jag utmed steniga kalkstensbranter norr om Sandvik. De måleriska diset mot Borgholms slottsruin vid Bruddesta och Äleklinta. Alldeles utmärkt fungerade kompanjonskapet vid Mörbylångadalen. Där det blåste sned sydvästlig hård motvind och där flaggor och vimplar stod som raka vindflöjelstreck när jag cyklade nedre kustvägen. Yppig bördighet här, fälten ligger som färgmättade ockragula kubistiska rektanglar avklarnat mot Stora Alvarets cikoriablå himmelskupa. Och luften är stinn av ladugårdsdofter. Fascinerande ljus var det utmed den gamla banvallen mellan Skärlöv och Penåsa; en stege mot Alvarshimlen. 

Fantastiskt fina cykelvägar med svalka från hassel, lind och ek; det rika lövträdsbeståndet i Mittlandsskogen, upplevde jag under en het sommardag. Här skulle man haft en italiensk racercykel. Olandsleden är en varierad led med intressanta variationer. Här har ledens skapare gjort ett fint arbete.

Tack för det och som en solvända lyser Ölandsleden under några sommardagar med den svarta cykeln mot gul botten.

Möjligen brast jag i koncentrationen för en stund, ingen militär precision där, kanske var jag inte tillräckligt fokuserad och visst hade jag cyklat alldeles för många mil under dagen, men någonstans strax norr om Räpplinge på väg mot Borgholm när asfalten blev grusväg och vägen tog slut bakom, som jag tror ett svinhus.

Undrar jag vart vägen tog ”vägen”?

Ölandsleden alltså? 

Back>< Just for fun 

© Thommy Sjöberg