Agassi som tillhör den exklusiva gruppen av spelare inom tennisen som vunnit alla fyra Grand Slam, final och slutspel i ATP, dessutom OS-Guld i Atlanta och flera Davis Cup segrar med USA.
Läser första kapitlet om den lilla pojken Agassis kamp med Draken, ett bollmonster, maskin, som hans pappa skapat för att träna sonen, minst 2500 tillslag per dag på den egna banan på deras tomt i utkanten av LAS Vegas.
Den amerikanska drömmen ska förverkligas genom barnet!
Kistalight förstår direkt att här har vi fröet till en stor berättelse, en liten pojkes kamp med demoner och pappan, hade passat utmärkt som en inledning för en roman, men blir här en spännande start för en litterärt skriven självbiografi. Han berättar om sin farmor med en vårta på näsan, hon kan berätta allt om pappans barn och ungdom, en dedikerad idrottsman, boxare som deltagit i OS för Iran, multikulti bakgrund (assyrier - Iran) hetlevrad personlighet som ofta hamnar i gruff, tennisfan som strängar racketar åt kända tennisspelare på hotellet där han jobbar, MGM, Connors, Nastase och Borg. Finns en underbar bild på Borg och Agassi (8 år gammal) där de spelat tennis, Borg som gärna bollar med den lille killen.
Agassi berättar om sin dysfunktionella familj, det finns värme, den goda timida mamman som gärna lägger pussel, köksbordet fullt med dessa och pappans strängade racketar, äldre brodern och systern som också utsatts för pappans monster till bollmaskin, syrran bryr sig inte om pappans diktatorfasoner som tenniscoach och brorsan intar en sorglös hållning, varför de kallas losers och oduglingar, bägge är dock habila tennislirare, klart farsans tjat biter och gnager på deras självkänsla, men lille Agassi ska i alla fall bli en världsstjärna i den iranska storfamiljen.
Kanske har ändå Agassi en viss talang, geni enligt fadern som påstår att han redan som baby, sex månader gammal, följer en match i bordtennis på TV, man kan se hur han ler och följer bollarnas rytm på bildskärmen allt enligt fadern.
Under träningspassen när bollmaskinens, drakens, intensitet blir för stor med bombardemang av bollar kan han använda kanten på sitt racket, ramträff, så far bollen över banans stängsel ut i öknen, blir några minuters vila när pappan ska fixa bollen.
Wow, för en sådan bollkänsla, dropshot med kanten, i Las Vegas öken.
När pappan tycker att Agassi har lärt sig allt som han kan lära ut och hans ranking är hög i delstaten Nevada och västra USA:s ungdomsklassser skickas Agassi till tennisakademi i Florida för special och elitsatsning för ungdomar, den berömda Akademin grundad av Nick Bollettieri som driver internat med tuff tennisträning. Ett internat i Brandanon med träning, skola, hushåll och rektor Nick (bekymrar sig mest för sin solbränna) som sågas totalt av Agassi. Han finner sig inte tillrätta, längtar hem, hamnar i konflikt med andra elever, lärare och hushåll. Akademin och Bollettieri behöver en ungdomsstjärna som Agassi som reklam för sin verksamhet, han erbjuds friplats, vilket inte fadern kan motstå.
Akademin ersätter monstret, Draken, som slavdrivare och fängelse. I en kompromiss får Agassi studera på distans (sköts av mamman) och börja delta i olika professionella tävlingar. Agassi är känslig för lukter och intryck, träningsanläggningarna är risiga och luktar (stinker) gamla apelsinskal, med närheten till fruktodlingar och maten (köket) är ingen höjdare. Skildringen intar nya litterära nivåer, i en engelsk rysar berättartradition, här när det gäller internatskolor med berättande som Dickens (svart humor), Orwell (klass-skillnader) eller Rushdie (koloniala orättvisor).
När Agassin börjar delta i tennisturneringar för seniorer får självbiografin drag av pikareskroman, kul och tokiga händelser uppstår, i Itaparica Brasilien vinner han sin första turneringsseger (blir så småningom sextio), tjusiga modeller i bikini, solkräm, mycket hud och lite textil, vid prisutdelningen. Vilket ska firas med häftigt bilinköp (Corvette) hemma i Vegas, bara 17 år gammal måste pappsen vara med, den hetlevrade pappan råkar i häftigt gräl med bilförsäljaren om en kuvertavgift, kaffepengar i sammanhanget.
Hur står du ut frågar han mamman?
Än har han inte blivit ihjälslagen eller slagit ihjäl någon, så det lär gå bra den här gången med svarar hon.
Tänk om jag bara hade hälften av pappas vrede och något av min mammas lugn och goda sätt, vad det skulle gynna min tennis tänker Agassi.
I den svåraste av racketsporter och i den mest ensamma av alla bollspel, tävla och lira single i tennis, ska den unge Agassi orientera sig. En tonåring som ska orientera sig i en extrem tävlingsinrilktad värld, och inte vet vem han är, klart att det uppstår situationer, han intar en rebellisk hållning, färgglada kläder, långt hår och ring i örat, inte direkt tennisens koder. Bildar sitt eget team som bra mycket liknar en ny familj, brorsan allt i allo, den rike ungdomskompisen Parry som är bra på juridik och ekonomi, Gil gymtränaren en cool fadersfigur, Brad som försöker göra en taktiker av Andre, flickvänner (tvåårscykler) ungdomskärleken Wendi och Broke Shields som han delar ödet med att vara barnstjärna. Agassi deltar i en reklamkampanj där han råkar säga att Bilden är allt vilket han inte är bekväm med.
Förlorade finaler i Grandslam blir till slut en något överraskande vinst i Wimbledon 1992 mot Goran Ivanicevic och plötsligt är han en av de stora, segern sötma är inte lika långvarig som ältandet av en finalförlust. Han ringer pappan som inte förmår få fram ett ord men han anar hur tagen han är och han är avståndsförälskad i Steffi Graff men ingen dans på balen det året. Festligt nog vinner han i en hårig tupe, han och brorsan kämpar med håravfall, men bilden är allt, inte dumt av en tennisens riddare att vinna The Queen of Tournaments, Wimbledon i tupe!
En nedgångsperiod under 1990-talet, tjejerna Wendi och Brooke överger honom, onödiga förluster på tennisbanan, sjunker i ranking, prövar metaamfetamin (liknar själmedicinering), blir misstänkt för doping, säger sig hata tennis.
Ett hat som bra mycket kan liknas vid en litterär metafor för en trasig självkänsla.
Kan vara ett sätt att tolka den svåra känslan, av författaren JR Moehringer (spökskrivare) och Agassis vän i den välskrivna självbiografin.
Agassi besöker pappan efter en finalförlust mot antagonisten Pete Sampras, pappan som ligger på sjukhus efter en hjärtoperation och har svårt att tala finner på råd, skriver på en lapp.
Spela på hans backhand och slå hårdare cross på volley!
Nog är han sin pappas son trots allt, visst kan han känna vrede, när han känner sig vilsen i Brookes värld av filminspelningar åker han hem till Vegas slår sönder sina troféer i lägenheten och är liksom förlorad i sina ömtåliga känslor.
För att vara en spelare som hatar tennis är Agassi en lirare som älskar att tala om sitt jobb. Han rent av fyller sida upp och sida ner med matchsituationer, tennisens alla slag, sina fina servereturer, avgörande i Wimbledonvinsten. Han funderar över sina egna svackor och olika motståndares som handlar om tennisens oförutsägbarhet, gåta och storhet. Det fina med skildringarna är att de visar på att idrottens ofta högstämda retorik kring spel och känslor har en vardag som är bra mycket krassare. Det finns en skillnad mellan ideal och verklighet.
Hur hanterar man sin egen trasselsudd till själ i en värld av mentala spel och härskarteknik?
Där en ung människa formas av sina erfarenheter och där han, hon, hen inte är en färdig karaktär från början.
Agassi finner på råd, träffar Nelson Mandela, grundar en skola i Las Vegas, kommer på att det är stort att ha något större än sin egen tennis att spela för, är uthållig och vinner Franska Öppna och blir en av de unika spelarna i tennisens historia som vunnit alla fyra stora turneringarna i Grand Slam.
André Agassis självbiografi Öppen blir liksom en god roman med ett lyckligt slut, han får sin (etablerar kontakt och med stor uppvaktning) drömtjej Steffi Graf (Stephanie), gifter sig får två söta små barn, grundar en skola där han återerövrar sin barn och ungdom genom att hjälpa kids i utsatta områden och slutar tävlingsspela efter svåra ryggproblem.
Visst verkar de ha giftastycke Stephanie och André, samma despotiska (galna) pappor när det gäller deras tenniskarriärer, från barn och ungdom ständig träning och kontroll. De verkar båda två ha en mycket privat sida, framtvingat av deras deras liv som tenniskändisar? Kuriosa, bägge går liksom på tå när de går runt på tennisbanan, André har ett enormt sinne för detaljer, tillgång för en tennisspelare? Båda har samma favorit film, Shadowlands om konsten att öppna upp sig efter att ha levt ett känslomässigt slutet liv, handlar om författaren C S Levis liv och hans sena kärlekshistoria med poeten Joy Davidson.
Till slut sker det som både Agassi och Steffi Graf fruktar, deras pappor ska träffas. Peter Graf besöker Las Vegas, det är inte nöjesgatan The Strip han vill se eller den berömda Hooverdammen, nej det är Agassis pappa Emmanuels bollmaskin Draken som han har hört talas om. Sagt och gjort maskinen förevisas av en mycket stolt pappa, André får vara bollmottagare, hastigheten skruvas upp och André får svårt att hänga med, pappa Peter Graf vill visa sin dotters berömda skurna backhandsslice som hon vunnit så många game med! Ett skitslag anser Pappa Agassi som vill visa sin dubbelfattade backhand som han lär ut och snart är de dedikerade gamla idrottspapporna igång ... och André Agassi får rent av bryta in och sära hetssporrarna åt, bollmaskinen får vila, det smakar bra med något att dricka när han kommer hem till Steffi efter papporna möte.
Undrar om det finns någon vetenskaplig undersökning eller lärd essä om dedikerade (galna) pappor eller för den delen mammor och deras betydelse i idrottens värld för att skapa en världsstjärna?
Betyg fem sylvassa returer på uppstuds av fem 🥎🎾😎
© Thommy Sjöberg
No comments:
Post a Comment