Well, it was back in Blind River in 1962When I last saw you alive (Neil Young, tolkning av Sven Bertil)
Kistalight minns Sven Bertil med Neil Youngs Long May You Run. Sven Bertil som på äldre dagar fick en ny ung publik och vidgade sina uttryck, med karaktär, ödmjukhet och mycket omsorg. När han tolkade sina texter nådde han nya dimensioner med sin scenkonst. En gentleman och en värdig artist har gått ur tiden.
Här tolkar han Long may you run som i Kistalights blogg (icke offentlig bit från Kistalight Jukebox) får gälla som en symbol för vår gamla svenska grundskola istället för en skinande Crom Vicky Ford hos Neil Young.
Vila i Frid Sven Bertil och tack för alla fina tolkningar!
Sturebyskolan Light anno 1963
Skollust
Början av sextiotalet – Stockholms södra förorter – Stureby; realskola som blev enhetsskola som blev grundskola. En pedagogisk farkost för klassresenärer framsprunget ur funkisarkitekten Paul Hedqvists ritstift,
Skitenkla planer – elegant! Klassiskt citat av arkitekten.
Rödbrunt tegel, ljus innergård i huvudbyggnadens entré med höga fönster, rektorsexpedition och gallerier längs norra sidan med salar för biologi, fysik, och kemi och klassrum på den södra sidan.
Tilltro, framtidstro och begåvningsreserver, här skulle en ny mix av pedagogik prövas. Mixen var en blandning av linjer.
Kanske man skulle kunna kalla dem folkhems-realen.
Det fanns tre linjer; en yrkesinriktad, en allmän och en gymnasieförberedande linje, kallad g-linjen.
En del av oss hamnade på den senare. Bara några år tidigare hade vi istället hamnat i arbetslivet som springschasar, elektrikerlärlingar eller biträden på NK.
Möjligen, möjligen tillhörde vi begåvningsreserven men mest var vi höghusbarn från Östberga.
Vi som på detta sätt ”bussades” in i de nya skolreformerna passerade varje dag Huddingevägen. Här lämnade vi våra flerfamiljshus och våra föräldrar som hörde hemma i en annan värld än den akademiska skolvärlden.
Här pluggade vi på, genomled långa skoldagar, mobbade och blev mobbade, smygrökte varma vårdagar i diket i kanten av skolgården. Och på torsdagar när det var fiskbullar åt vi istället smöriga vaniljlängder på det närbelägna konditoriet medan kortlapparna idogt dunkades mot konditoriets bordsskivor i intensiva whistpartier.
Och så var det lärarna!
Möjligen, möjligen tillhörde vi begåvningsreserven men mest var vi höghusbarn från Östberga.
Vi som på detta sätt ”bussades” in i de nya skolreformerna passerade varje dag Huddingevägen. Här lämnade vi våra flerfamiljshus och våra föräldrar som hörde hemma i en annan värld än den akademiska skolvärlden.
Här pluggade vi på, genomled långa skoldagar, mobbade och blev mobbade, smygrökte varma vårdagar i diket i kanten av skolgården. Och på torsdagar när det var fiskbullar åt vi istället smöriga vaniljlängder på det närbelägna konditoriet medan kortlapparna idogt dunkades mot konditoriets bordsskivor i intensiva whistpartier.
Och så var det lärarna!
Gympaläraren som lät Kistalight dela in klassen i olika lag i fotboll i årskurs nio och som sedan anförde kompisarna som spelfördelare på mittfältet och serverade mackor (passningar) till de övriga. Alla fick vara med och fick en roll i liret och Kistalight belönades med Berömlig i slutbetyget och fick stipendium vid avslutningen.
Och så var det Fysikläraren med ”Gröna faran”! En lärarkalender som användes vid muntliga förhör och som framförallt spred skräck i de nedre raderna i fysiksalen där de flesta tjejerna satt. Själv lärde jag mig optikens grunder tack vare denna fysikens Caligula.
Vi reagerar olika inför tryck.
Mest gillade jag lärarna som berättade: Ett höghusbarn vid berättandets lägereld, kanske ett uråldrigt behov från jägartiden. Den lilla svensklärarfröken med sina berättelser och författarporträtt. Klassföreståndaren Sven Sörnäs som aldrig missade ett tillfälle till en utvikning om Öland, universitetsstudier eller bullret på Bromma.
Magister Hielm, stavades kanske Hjälm, var outstanding i del alternativa lärandet och berättandets konst. Ofta använde han morgonsamlingen, fanns då ännu på schemat, som möjlighet för en betraktelse. Ibland kunde det vara något lättsmält ur Falstaff Fakir men ändå tänkvärt. Dagen efter det att president Kennedy blev skjuten kom han djupt skakad till skolan och blev genom sin blotta närvaro ett uttryck för humanistiska och liberala värden.
Många bilar har sedan dess passerat Huddingevägen och för en klassresenär inom bildningens område är man ju tacksam för den process och lust till lärande som startades i början av sextiotalet i Stureby i Stockholms södra förorter.
Vi reagerar olika inför tryck.
Mest gillade jag lärarna som berättade: Ett höghusbarn vid berättandets lägereld, kanske ett uråldrigt behov från jägartiden. Den lilla svensklärarfröken med sina berättelser och författarporträtt. Klassföreståndaren Sven Sörnäs som aldrig missade ett tillfälle till en utvikning om Öland, universitetsstudier eller bullret på Bromma.
Magister Hielm, stavades kanske Hjälm, var outstanding i del alternativa lärandet och berättandets konst. Ofta använde han morgonsamlingen, fanns då ännu på schemat, som möjlighet för en betraktelse. Ibland kunde det vara något lättsmält ur Falstaff Fakir men ändå tänkvärt. Dagen efter det att president Kennedy blev skjuten kom han djupt skakad till skolan och blev genom sin blotta närvaro ett uttryck för humanistiska och liberala värden.
Många bilar har sedan dess passerat Huddingevägen och för en klassresenär inom bildningens område är man ju tacksam för den process och lust till lärande som startades i början av sextiotalet i Stureby i Stockholms södra förorter.
Long may you runAlthough these changes have comeWith your chrome heart shining in the sunLong may you run
© Thommy Sjöberg
Det finns något befriande uppriktigt i John Hatties metaundersökning Synligt lärande från skolans värld och vad som påverkar elevers studieresultat. Från blogg Kistalight 2012.
ReplyDeleteJan Håkansson från Växjö föreläser och SKL har skapat en länk till hans text.
Vi kan börja med allt det som inte är det väsentliga för bra studieresultat: Tekniska hjälpmedel, lärarutbildning, lärares ämneskunskap, klassernas storlek, olika lekprogram och specialmetoder.
Faktiskt kan man ana en släng åt alla teknokratiska lösningar på skolans problem.
Bör då även kunna gälla den svenska skolans digitala dokumentationshysteri.
Därmed inte sagt säger Hattie att alla dessa faktorer är dåliga. De är bra och kan vara viktiga även om de inte är de mest betydelsefulla.
Med John Hatties poäng gäller att följande faktorer har stor betydelse: Att se utmaningar i sina ämnen och ge feedback och ha inflytande där, skapa bra relationer till eleverna, inte samma sak som att man är kompis med dem.
Ha varierade strategier, typ kunna ändra sin lektion i flykten, om den ursprungliga intentionen inte fungerar och ha en repertoar av strategier för sina lektioner.
Förklara undervisningsmaterialet, dvs. läsa av och tolka koderna i vad som ska läsas för eleverna och kunna engagera sig i hur eleverna lär sig.
Kan vara så enkelt som att man helt enkelt frågar eleverna vad som fungerar och vad de tycker!
Vi upplever att det finns massor av trovärdighet i John Hatties forskningsresultat utan att för den skull anse oss vara en pedagogisk stjärna. Kan ändå tillhöra de goda lärarnas, lärare gör skillnad, krets.
Bara nu kommungubbarna inte får ståpäls av Hatties forskningsrapport med insikter om den reducerade betydelsen av klassers storlek, att behörigheten i ämnet inte är avgörande och att diverse lekprogram spelar mindre roll och kör på med ytterligare besparingar.
Fler befriande insikter hos Hattie är att det är inte alltid som det fungerar med klasserna, undervisning handlar om en levande kommunikation, inte diverse digitala dokument som ska hanteras, ibland är man expert och ibland inte.
Ju större undervisningsrepertoar desto större möjlighet till mer sammanhållna resultat.
Hattie fångar komplexiteten i lärarrollen i sin forskningsrapport Visible learning.
En ytterligare faktor som får hög skattning för lärarens betydelse är att sätta etikett. Får i vår tolkning bli att man inte gör skillnad på elever, inte ska klassa dem efter olika diagnoser eller klassificeringar.
Hattie skattar även den professionella utvecklingen som en viktig faktor, utveckling av lärrollen då inte ämneskunskaper, man lär av sitt lärande! Kistalight tolkar detta som en dialektisk process. Undervisning med ett öppet sinne medför att man lär av eleverna vad som fungerar och går hem. En så kallad aha-upplevelse, den där glimten av förståelse i ögonvrån hos eleven som är lika med lärarens belöning! Som en utveckling av lärarrollen kan även även micro-teaching ingå.
Det är mer Piaget än Vygotskij hos Hattie menar dagens föreläsare Jan Håkansson när han tolkar Synligt lärande. Det är den kognitiva utvecklingen som dominerar något vi gärna instämmer i från Kistalight. Vår erfarenhet av skolans värld är att den analoga förmågan (i So) hos eleverna utvecklas under högstadietiden. Att diskutera, föra resonemang, dra slutsatser, analysera och ta ställning går så mycket lättare i årskurs nio än i sjuan. En viktig förmåga för ett högre betyg i So.
Klart det är inte riktigt säkert att det beror på undervisningen!
Undrar om inte Hatties ideala lärarroll även har lite drag av gammal folkbildare över sig. Engagemanget för ämnet och försöka påverka med sina kunskaper, plus se och uppmärksamma alla i sin omgivning.
Integrera istället för att exkludera!
Kistalight om lärarna en gång till ...
ReplyDeleteJag känner stor tacksamhet till mina lärare både småskolans Elsa Karlsson som lät mig läsa hur mycket som helst, folkskolans magister Stolt som uppmuntrade mina talanger i matte och högstadiets Sven Sörnäs som var en estradör och showman i engelska, tyska och franska.
Min lärare på universitet i Analys i matematik och Docenten Carl Reinhold Smedmark, lärare i litteraturvetenskap, som blev så entusiastisk vid en muntlig tenta om Strindberg över ett av mina svar om gubben Hummel i Spöksonaten. Vid diskussion lyfte sedan Carl Reinhold fram poesin i pjäsen och fick mig att både skriva om Strindbergs novellkonst, lärde mig massor om bildspråk där, och läsa en kurs om den moderna romanen.
– En av mina stora läsupplevelser!
Så minns jag min lilla skolfröken från Stureby high, ärtig tyckte vi grabbar, men hon kunde hålla reda på oss streetkids från Ösberga. Vi höll små föredrag, tog del av den svenska litteraturen och skrev små bitar. Hon hade en varierad repertoar i sin undervisning. Ibland läste hon Kistalights alster högt inför klassen.
Yvigt sa hon men du har förstått uppgiften väl!
Kul att minnas!
Sublimt!