Kistalight Adresses

Friday, November 30, 2018

La Vie en Rose A Star is Born - English Version

Kistalight has been at The cinema in Kista shopping mall during the Sunday (patch on the cover and sold out) and was pleasantly surprised by a very sad (sad ... sad story) movie. Here a translation from our swedish blog to all our american friends and english spoken audience. 
Google translation what a translation!
Just enjoy!

Old story from Hollywood has become a living story through fine play by Lady Gaga and Brad Cooper. It's the fourth time that the story is being filmed and in the fate of the destiny, one understands quite quickly, that this will end up really bad!

 The film is currently hyped, has received fine critic for the direction (Brad Cooper), actors play, Lady Gaga, Brad Cooper and several supported actors, the music, also the dialogue praised (script). 
In the great American story, film and literature, there is almost always a tragic dimension! The heroes are sacrificed and goes under. 
Here a country rocker on the decline! 
The storytelling of the film is straightforward - bang on the beetroot! 
We end up directly on stage among rugged guitar riffs, too high tones, tinnitus lurking behind the corner, adrenaline kicks through an enthusiastic audience to handle.
Our hero Jack does not cool down after the show with mineral water or some glass of rose except giving the iron with a bottle. 
Was it a Jack Daniel? 
In the car with his driver on his way to the next show!
Jack asks his companion and driver to turn to a bar for one (last) glass.
In some rugged unknown neighborhoods!
The bar turns out to be a night out with trannies on the stage!
 - It's a modern world! 
On stage, the waitress Ally, who shows on the scene of the Trannies, with a very special interpretation (in French) by Edith Piaf's La Vie en Rose. Jack falls in love with Allys, Lady Gaga, Interpretation!
Kistalight understands that there is a Cinderella tale (or more the fairytale of Ugly Duckling) and when he hears that Ally also writes his own songs, he understands that there is talent here. 
The meeting will not only be a budding love story but also the amazing discovery, the joy and the insight of to have talent.
Who's better at (than a fallen, almost used rock country star) to recognize talent?
Here somewhere I think the movie is getting its strength! 
Lady Gaga and Brad Cooper feel genuine. They have authenticity in their play. Certainly through personal chemistry and lots of good music and their own experiences.
The emotional story, so often told in Hollywood, revives and seems as if it was told for the first time. 
The subtitles in the film are also a reason (funny) about the difference between having talent and being a star. Allys dad who, in his own opinion, had a better vocal voice than Frank Sinatra (Paul Anka had told him that) but did not have Frankie's blue eyes that shone the women from top to toe. 
Who´s really will be a star? 
Ally, Lady Gaga, who has her own personal face, does not seem to be beautiful enough to become an artist but Jack wants to see her real face asking her to remove the eyebrows and see something else.
In a real Hollywood manuscript there is often a road trip, part of the American story, here is the journey to Arizona. The place for Jack's children and youth of course with a motorcycle (biker with blinks for Easy Rider) and in country and western outfit. 
Our hero Jack is sober and Ally sits on the prayer pod. In Arizona, Jack wants to show his roots, his father's farm and grave, but he only finds a wind park. He confrontes his half-brother tour leader and fellow musician with a real cowboyfight. He is told that the farm has disappeared in a storm and a downfall and that he has been informed late back but, of course, was too full to take in the truth. 
Jack who has grown up worthy of a rock'n roll hero; young mother who dies when he is born and a daddy who is 40 years older than the mother and poor farmer, alcoholic and dies when Jack is 13 years old. 
Just no diagnoses are needed to understand Jack's abuse, but his music relieves the pain of life. At Ally, the mother seems to be missing. She lives with her father who is a driver with uniform, has a beautiful vocal voice and surrounds with other similar drivers at home, probably wearing a lot of betting. Certainly loving but hardly a bourgeois and safe environment for Ally. 
In Arizona, the movie's action for Jack turns out to be accomplished in his career and he breaks with his brother. He wants to keep his true feel for the music and does not want to use small gadgets to stop in his ears to protect his ear against tinnitus and preserve the internal ear canal. 
Drinking and drug abuse increases rather than decreases, one can only imagine how he is in the hangover, possibly he is also filled with envy of Ally who has a true Hollywood contract, but she also fights for her integrity (authenticity) towards producers and for their love.  


Kistalight, who rather sees happy ending in a movie (see above, Ally's left-handed hand in his singer / songwriter book and Jack looking for tunes on his guitar in the Pink LA dusk - that´s way the film should end) tells  nothing more about the movie's action.

But you honored readers probably realize that it will be a very sad a sad story and ending. The young girl next to us in the cinema shook her whole body of cry in the final movie scenes when we sat there with tears in the eye. The sad story becomes a kind of catharsis (purification) for us movie goers.
A Star is Born is a very well-made movie. There are flashes to the predecessors and other American film classics. The house that our rock hero Jack lives in, has been designed by Kris Kristoffersen's architect, and the tough yet soft dialogue that holds ground is recognized from rows of films. Is it inherited by old scriptwriters like Hemingway, Faulkner, or comics like Chandler and James Ellroy who inspire? The movie's subtitles to the love story also deal with what's real, the joy of having talent, the desire to create and the amazing kick it gives to deliver entertainment with lots of great music while the hydra of Hollywood (which eats its children) fools in the background and that life is crazy. - La Vie en Rose!

Kistalight embeded (hosts) the end of one of the songs from the movie Always Remember Us This Way.

Like something in Elton John's style!
Rating A Star is Born: Five newly written genuine ballads of five!

©Thommy Sjöberg

Thursday, November 29, 2018

Impressions Light Twitter

i SvD om Istanbuls store fotograf av ! Ara Güler avled i oktober i år och begravdes under stora hedersbetygelser. minns genom en blogg om Orhan Pamuk. 😎🐢Se

Impressions 5,612
Total engagements 17
Detail expands 9

Profile clicks 3

Hashtag clicks 2

Media engagements 1 

Likes 1



Kistalight has got a lot of impressions the last weeks on Twitter!
There´s a lot of impressions on twitter even if Kistalight don't used to have it!
Sounds poetic!
What does it mean?

It´s about 12 posts from may to november and the top impressions was especially 23 november and landed in 60 154 impressions.
The subjects (all with photographies) are Selma Lagerlöf, The Swedish Academy, Djurberg at The Moderna, Fotball VM in Kista, Tennis X 2, Aspö Island in Blekinge, The Suburbs in Kista and Husby, Andy Warhol Remix 68, Nina Bouraoui writer, Anders Sunna artist and Sapmi, and the one above The Eye of Istanbul Ara Güler.

It’s difficult to dig through Twitter’s help system to find definitions of specific terms, but I happened to find a mention of impressions on a support page about their analytics and how to use it. Specifically, they say Impressions are “times a user is served a Tweet in timeline or search results.”
Impressions: Times a user is served a tweet in timeline or search results 
There are a few things worth noting about this. Remember, whenever you post a tweet, that tweet will show up in the feeds of the people who follow you. However, it will also become available in Twitter search, particularly if you’ve used any keywords of a type people search. It will also show up in feeds for hashtags, though in the faster moving hashtags it might not be visible due to curation. It depends if the people browsing the hashtag view it by “top” or by “latest,” or one of the other filtering options.
/ _ _ _ /
Do Impressions Matter?
The thing about impressions is that they’re kind of inconsequential. You can see them in your own analytics, but no one else can see the impressions a given tweet has gotten. Other forms of engagement, like retweets and likes, are visible to the public. There’s no real reason to inflate impressions since they don’t do anything but skew your engagement rates in your own analytics.

Bäddar in Zaz med Les Passants med fina bilder från Istanbul men Ara Gülers fotografier är bäst!
Om nu någon läsare orkat läsa texten så här långt kan man översätta impressions med den tid en besökare ägnar sig åt texten men är inte riktigt jämförbart med en visning. Hos Kistalight blev det här cirka drygt 5500 impressions per post (kring 64 000 sammanlagt se ovan)  från Selma Lagerlöf till Ara Güler. Kistalight lägger nog helst energin (krutet) på att knåpa ihop sina texter framför att bekymra sig över deras liv på sociala medier.
But of course we love a lot of impressions on Twittter.
©Thommy Sjöberg

Wednesday, November 21, 2018

La Vie en Rose - A Star is Born

Kistalight har varit på Kista bio under söndagen (lapp på luckan och utsålt) och blivit glatt överraskad av en mycket sorgsen (sad... sad story) film. Gammal story från Hollywood har blivit en levande berättelse genom fint spel av Lady Gaga och Brad Cooper.
Det är fjärde gången som berättelsen filmas och i den ödesbestämda historien förstår man ganska snabbt att det här kommer att sluta riktigt illa!
Filmen är just nu hypad, har fått fin-fin kritik för sin regi (Brad Cooper) sina skådespelarinsatser,Lady Gaga, Brad Cooper och flera skådisar i biroller, också dialogen prisas (manus).
I den stora  amerikanska berättelsen, film och litteratur, finns det nästan alltid en tragisk dimension!
Hjältarna offras och går under.
Här en countryrockare på dekis!
Berättartonen i filmen är rakt på - pang på rödbetan!
Vi hamnar direkt på scenen bland ruffiga gitarriff, allt för höga toner, tinnitus lurar bakom hörnet, adrenalinkickar genom en entusiastisk publik som ska hanteras.
Vår hjälte Jack varvar inte direkt ned efter showen med mineralvatten eller några glas rosé utan ger järnet med tömd flaska.
Var det med en Jack Daniel?
I bil med sin chaufför på väg till nästa spelning!
Ber Jack sin ledsagare och chaufför att svänga av till en bar för ett (sista) glas.
I några ruffiga okända kvarter!
Baren visar sig ha transkväll med uppträdanden (it's a modern world)!
På scen även servitrisen Ally som showar på tranornas scen med en alldeles särdeles tolkning (på originalspråket franska) av Edith Piafs La Vie en Rose.
Jack faller pladask för Allys, Lady Gagas, tolkning!
Han förstår att här finns en Askungesaga (eller mer den Fula Ankungen) att berätta och när han får höra att Ally också skriver egna sånger förstår han att här finns det talang.
Mötet blir inte bara en spirande kärlekshistoria utan också den fantastiska upptäckten, glädjen och insikten att ha talang.
Vem är väl bättre på (än en fallen nästan förbrukad rock country star) att känna igen talang?
Här någonstans tror jag filmen hämtar sin styrka!
Lady Gaga och Brad Cooper känns äkta. De har autenticitet i sitt spel. Säkert genom personkemi och massor av bra musik och de egna erfarenheterna.
Den känslomässiga storyn, så ofta berättad i Hollywood, får nytt liv och verkar som om den var berättad för första gången.
Undertexten i filmen är också ett resonemang (roligt) om skillnaden mellan att ha talang och att vara en stjärna.
Vem blir egentligen stjärna?
Allys pappa som enligt egen utsago hade en bättre sångröst än Frank Sinatra (Paul Anka hade sagt det) men inte hade Frankies blå ögon som tjusade kvinnorna från topp till tå (from the bottom to the heart). Ally, Lady Gaga som har ett alldeles eget personligt ansikte tycker sig inte vara vacker nog för att bli artist men Jack vill se hennes äkta ansikte och ber henne ta bort de påklistrade ögonbrynen och ser något annat.
I ett riktigt Hollywoodmanus finns ofta en road tripp, en del av den amerikanska berättelsen, här går färden till Arizona. Platsen för Jacks barn och ungdom givetvis med en motorcykel (biker med blinkningar till Easy Rider) och i country and western outfit. Vår hjälte Jack är nykter och Ally sitter på bönpallen. I Arizona vill Jack visa sina rötter, sin faders farm och grav, men han hittar bara en vindkraftpark. Han konfronterar sin halvbror turnéledare och medmusikant med en riktig cowboyfight. Han får höra att farmen är försvunnen i en storm och ett skyfall och att han blivit informerad sen långt tillbaka men förstås varit för full för att ta in sanningen. Jack som har en uppväxt värdig en rock´n roll hjälte; ung mamma som dör när han föds och en pappa som är si så där 40 år äldre än mamman och fattig farmare, alkoholist och dör när Jack är 13 år. Det behövs just inga diagnoser för att förstå Jacks missbruk men hans musik lindrar livssmärtan. Hos Ally verkar också mamman saknas. Hon bor hos sin far som är chaufför med uniform, har en vacker sångröst och omger sig med andra liknande chaufförer i hemmet, troligen ägnar sig de åt en hel del spel och vadslagning.
Visserligen kärleksfullt men knappast en borgerlig och trygg miljö för Ally.
I Arizona vänder filmens handling för Jack går det utför i karriären och han bryter med sin bror. Han vill behålla sin äkta känsla för musiken och vill inte använda små mojänger att stoppa i öronen för att skydda sin hörsel mot tinnitus och bevara de inre hörselgångarna. Drickandet och drogmissbruket snarare ökar än minskar, man kan ju bara ana hur han mår i bakruset, möjligen är han även fylld av avund mot Ally som fått ett riktigt Hollywoodkontrakt men även hon kämpar för sin integritet (äkthet) mot producenter och för deras kärlek.
Kistalight som hellre ser lyckliga slut i en film (se ovan Ally plitande med vänster hand i sin singer/songwriter book och Jack som söker melodier på sin gitarr i den rosa LA skymningen - så borde det sluta) berättar nu inte mer om handlingen i filmen. Men ni ärade läsare anar säkert att det blir en mycket sorglig a sad sad story och avslutning. Den unga tjejen bredvid oss i biosalongen skakade i hela kroppen av gråt i filmens slutscener när vi satt där med tår i ögonvrån. Den sorgliga storyn blir en sorts katharsis (rening) för oss biobesökare.
A Star is Born är en mycket välgjord film. Där finns blinkningar till föregångarna och andra amerikanska filmklassiker. Huset som vår rockhjälte Jack bor i har en gång i tiden ritats av Kris Kristoffersens arkitekt och den tuffa men samtidigt mjuka dialogen som rymmer avgrunder känns igen från rader av filmer.
Är det arvet efter gamla manusförfattare som Hemingway, Faulkner, eller deckare som Chandler och James Ellroy som inspirerar?
Filmens undertexter till kärlekshistorien handlar även om vad som är äkta, glädjen att ha talang, lusten att skapa och den fantastiska kicken det ger att leverera underhållning med massor av bra musik samtidigt som hydran Hollywood (som äter sina barn) lurar i bakgrunden och att livet är skört.
 - La Vie en Rose!

Kistalight bäddar som avslutning in en av låtarna från filmen Always Remember Us This Way.
Här lite i Elton John stil!
Betyg A Star is Born: Fem nyskrivna äkta ballader av fem!

©Thommy Sjöberg

Saturday, November 10, 2018

Istanbuls store fotograf Ara Güler

Ara Güler Light

Fin Under strecket i dag i SvD om Istanbuls store fotograf Ara Güler av Orhan Pamuk! Ara Güler avled i oktober i år och begravdes under stora hedersbetygelser. Kistalight minns (hyllar) genom en gammal blogg om Orhan Pamuk.
Vi läser om delar av Orhan Pamuks bok om Istanbul för att hitta fram till Ara Güler The Eye of Istanbul! (Blir ändå mest en blogg om Orhan Pamuk)

Att läsa en stor författare som Pamuk och hans memoarbok är också att få ta del av en mycket välskriven berättelse om Istanbul.
Frågan är om det inte är staden som är huvudpersonen?
Läsaren får se hur bilden av staden vuxit fram genom utländska författares ögon.
Författare som Gustav Flaubert, Theo Gautier och Pierre Loti (som ingen läser i dag)!
Hur deras inflytande har påverkat bilden av staden genom deras romaner, essäer och brev från den sena Osmanska perioden.
Orhan Pamuk lyfter också fram fyra klassiska krönikörer och flanörer från Istanbuls tidningsvärld. Skribenter som har haft stor betydelse för honom som författare och skildrare av Istanbuls myllrande labyrinter.
De fyra krönikörerna är tidstypiska flanörer, som sitter på café (Meyhane) och är goda iakttagare av Istanbuls särart:
De historiska miljöerna, ruiner, gravvårdar, palats, moskéer och minareter!
De fyra, Yahya Kemal som benämns som den fete poeten, populärhistorikern R E Kocu, À S Hisar med sina Bosporenmemoarer och romanförfattaren À H Tanpinar som säkert inte så många känner till i dag.
De var alla melankoliker, loners och tidstypiska skildrare av ett imperium (Osmanska riket) i förfall. Bakom deras iakttagelser anar man hur en ny sekulär och stark nationalistisk stat växer fram - Turkiet och den speciella känsla, melankoli, som fanns där och som Orhan Pamuk kallar hüsün. Melankolin hämtar också näring i den speciella brytning av känslor som finns mellan öst och väst, Europa och Asien, och mellan Orientens anda och den i Istanbul odlade, bland intellektuella, vurmen för den franska kulturen.
En annan kolumnist, Ahmet Rasim, som Orhan Pamuk hyllar och som troligen är förebild till den mystiske krönikören Celâl i hans Den Svarta Boken.
Ahmet Rasim räknas som en av Istanbuls stora författare med sin humor, skrivglädje och kärlek till livet så lyckades han balansera sorgen efter svunna storhetstider och Sultanens censur. Han fann en egen ton som staden Istanbuls specielle krönikör, tid och miljöskildrare och han blev en feuilletoniste i stadens stora tidningar.
Frågan är om inte Orhan Pamuk också just balanserar sitt författarskap mellan det fria uttrycket (ordet) och den turkiska identiteten, den speciella lagtext, som finns i den turkiska författningen som säger att det är ett brott mot staten att kritisera eller förlöjliga det turkiska!
Ändå skräder inte Orhan Pamuk orden när det gäller de pogromer som drabbade greker och armenier under några dagar (6 och 7) september 1955 i Istanbul och för gott gjorde slut på den mångkulturella generositet som hade rått under århundraden i Istanbul. Pamuk har även offentligt kritiserat (nämnt) folkmorden mot armenier och kurder under första världskriget som genomfördes av de nationalistiska ungturkarna vilket officiellt förnekats av den Turkiska staten.
Hüsun vid Galatabron - bild Ara Güler
Orhan Pamuks bok Istanbul Minnen av en stad är en briljant och kunnig litterär skildring av Istanbul. De briljanta essäerna om staden varvas med de egna minnena och uppväxten i en sekulär övre medelklassfamilj. Den lille Orhan curlas av sin pappa i sina litterära intressen när fadern skjutsar honom på lördagarna i sin stora Packard från Beyoglu över Galatabron till  Bokbasaren i närheten av Den Stora Basaren på andra sidan Gyllene Hornet för att söka efter modernistiska europeiska författare.

Trots Orhan Pamuks briljans kan det vara intressant att notera vad som inte finns med i hans minnen av en stad!
Viss polemik där!
Kistalight saknar några av de riktigt stora författarna från Istanbul som Yasar Kemal, några av hans romaner utspelar sig i Istanbul, eller en lyriker som Nazim Hikmet med fantastiska diktsviter om staden. Nazim Hikmet som mest fick tillbringa sin tid i fängelser eller leva i landsflykt också en folkets poet som Orhan Veli saknas hos Pamuk, den senare något av en Istanbuls egen Cornelis Vreeswijk. Kanske hörde de senare hemma för mycket på vänsterkanten för Orhan Pamuks smak, kanske dominerade inte känslan av hüsün för staden Istanbul hos dem även om den fanns där.
Möjligen hade de också mer livskraft och var mer överlevare än flanörerna och melankolikerna?
Sedan var det aldrig hälsosamt att förknippas med vänstern med tanke på den turkiska militären.
- Den officiella censuren fanns där - se den turkiska identiteten liksom den informella självpåtagna censuren.
En svartvit plåtande fotograf Ara Güler, vän till Orhan Pamuk, finns rikligt representerad i memoarboken. Ovan från Gyllene Hornet med (bör vara) Süleymaniyemoskén.
Ara Gülers fotografier är en av höjdpunkterna i Orhan Pamuks bok om Istanbul  och en av memoarernas stora förtjänster.
Ara Güler är en världsfotograf som står nära i uttrycket till både hüsün och livskraftiga porträtt av arbetande människor, miljöer och visar mycket av den kraft och energi men även nöd som finns i staden Istanbul.
På det sättet står han närmare vänsterförfattarna ovan än de melankoliska flanörerna!
Mindre farligt med bilder än med litterära texter i turkiska författningsdomstolar?
Hur som helst Orhan Pamuk verkar i dag hellre bo i New York där han undervisar i litteratur och ägnar sig åt sitt författarskap än att han lever i sitt kära gamla Beyoglu och flanerar i Galatakvarteren.
Ett sätt att komma vidare med författarskapet och få arbetsro?
Vill man välja två världsstäder (megapolis) för ett besök i dag, så är Istanbul och New York oöverträffade städer med sina vattenspeglar och stadssilhuetter men också för sin vitalitet och energi när det gäller kultur, tillväxt och ekonomi men Istanbul har sin historia av svunna epoker och förlorade imperier vilket knappast New York kan matcha.
 Möjligen tillhör New York ett sjunkande imperium och en fallen stormakt men än har man långt till Istanbuls hüsun.

PS  Vi avslutar med lite mer Istanbul nostalgi i Ara Gülers anda!
och bäddar in Ilhan Ersahins Wonderland featuring Jane Birkin med Fathers and Daughters (Pour Peres et les filles).
Istanbul i november passar perfekt för poetiska själar med dragning åt det melankoliska hållet!
Hüsun, dimma, dis och regn, Bosporens blå blänk, Gyllene Hornet och Marmarasjön med lastfartygens mistlurar, färjor som pilar av och an mellan Eminönu och Üsküdar och de små fiskebåtarna som drar sina nät på rulle.
Moskéer, minareter, böneutrop, historiska palats, ruiner och alla stadens människor som skyndar fram genom stadens labyrinter för sina arbeten, mystiska möten, i glädje, sorg och just i dag  stannar hela staden upp (9:05 -makterna) för att hylla staten Turkiets grundare Kemal Atatürk med en tyst minut för att minnas hans dödsdag (80 year anniversary)  från den 10 november 1938.


Ilhan Ersahin Wonderland featuring Jane Birkin Father and Daughters spellista från Kistalight Vi syns i Istanbul. Se Kistalight Channel Youtube!
  
©Thommy Sjöberg