Kistalight har varit på Pressvisning på Moderna,vernissage för Vännerna, smuttat på sällskapsvinet Fümees Blanches och läst utställningens katalog.
Vårens stora utställning är Concrete Matters. Där merparten av målningarna är från Coleccion Patricia Phelps de Cisneros samling och verken kommer efter vårens utställning att doneras till MOMA i New York.
Det handlar om modernismens intåg i Sydamerika och speciellt konkretismen som när det begav sig uppmärksammades med utställningar och manifest i urbana intellektuella miljöer i Montevideo i Uruguay, Buenos Aires i Argentina, Caracas i Venezuela, Sao Paolo och Rio de Janeiro i Brasilien.
Det är Paris och Europas modernism som flyttat ut i världen och kommit till den sydamerikanska kontinenten... men ändå inte... något händer på vägen!
En egen ton, en egen kontext si så så där ett par tusen mil från den europeiska kontinenten.
Revolution, manifest men kanske mer poesi!
Konkret konst var från början ett Manifest myntat i Paris 1930 av den Nederländske konstnären Theo van Doesburg där även den svenske konstnären Otto G Carlslund medverkade. Gruppen kom att kallas Art Concrete-gruppen. Ambitionen var att hitta ett nytt formspråk. Plangeometriska former sågs som universella och man skulle vara konkret. Verkligheten och naturen kan avbildas med en linje, en färg och en yta.
Under visningen av utställningen med curator Matilda Olof-Ors följer vi konstverken i kronologisk ordning (nästan)... Tidsspannet sträcker sig från mellankrigstiden Montevideo 1935 till Sao Paolo och Rio de Janeiros 1950 och 60-tal.
Språnget över Atlanten medförde inte bara att man lämnade Europa utan konstnärerna ville också krångla sig ur ramen från förebilder som Kandinsky, Paul Klee, Piet Mondrian, Malevitj och tidigare kubisterna. Rhod Rothfuss ovan är ett exempel på detta vilket han också skriver en essä om i utställningens katalog, Ramen; ett problem i dagens bildkonst.
En rolig levande essä i katalogen är Söderns skola av Joaquin Torres-Garcia från Uruguay som vänder upp och ner på den sydamerikanska kontinenten för söder är egentligen vårt norr. Torres-Garcias text har litterära kvaliteter, Kistalight kommer att tänka på vår svenske författare Ivar Lo-Johansson och hans betraktelser, ur Asfalt, om funkis och Stockholmsutställningen 1930.
"Dagens konstnär, som gärna kommer till vår hamn(och inte för dess pittoreska kvaliteter), hälsar den stora atlantångaren, betraktar kranarna, det staplade godset och mannen som arbetar där. Om han så vill ser han inte ens solens pittoreska ton eller dess speglingar i vattnet. Han ser ångarens enorma skorsten , stegarna, repen, vinscherna, kabinfönstren och fartygets enorma kropp. Han ser hangarerna, bokstäverna, numren och andra signaler, och lokomotivet som kör förbi. Allt är idealistiskt för honom, eftersom han betraktar former, inte saker, och deras arkitektur.
Vad menas med allt detta? Jo, att den romantiska perioden är över och att man står inför formens doriska period. Och han vet inte ens i vilket land han är. Han befinner sig faktiskt i det universella, utan att veta om det. Därför är han mer uruguyansk än någonsin, 1900-talets uruguyan. Från detta skapande går en väg, och konstnären kommer att ta den vägen. Han kommer att skapa med form och ton. Inte förrän då kommer han att måla och inse att det han gjort innan var litteratur. Från Söderns skola av Joaquin Torres-Garcia och utställningskatalogen Concrete Matters av Moderna Museet vackert formgiven av Stefania Malmsten.
Bland alla geometriska figurer; rektanglar, kvadrater, trianglar, ellipser, spiraler, serpentiner, trådar och nätverk och behovet att ta sig ur ramen (gäller också användandet av olika material) hos konstnärerna så har även utställningen en speciell arkitektur säger vår eminente curator Matilda Olof-Ors. Former som varieras, konkava och konvexa linjer på utställningens mellanväggar, som ackompanjerar konstverken blir då en del av att curera Concrete Matters.
En favorit hos Matilda Olof-Ors är Lygia Clark och hennes bichos. En sorts ledande aluminiumskivor, 70 st, som är formbara om man rör vid dem och blir då föränderliga som konstverk.
I Buenos Aires 1940-tal försökte man krångla sig ur konstens ramar med hjälp av både marxistisk dialektik och dadaism! Katalogens texter från den tiden har en ton av både brandtal och politiskt manifest. Den dadaistiska gruppen Madis manifest har en mer lekfull och experimentell inriktning.
En som bokstavligen krånglar sig ur ramen och det gamla Europa är Gego som med sitt judiska ursprung lyckas fly från nazismen i Tyskland och bosätter sig i Venezuela. Hon är utbildad arkitekt och grundar i det nya landet en snickerifirma och blir så småningom konstnär med nyskapande vävliknande ståltrådsliknande installationer så kallade Reticularea. Gego har skrivit en av katalogens starkare texter Reflektioner kring mitt ursprung och möten i mitt liv om flykten från nazityskland.
Lättast att tänka utanför boxen, krångla sig ur ramen, tycks dock den brasilianska konkretismen ha haft med Rupturamanifestet (manifest med konstnärlig form och värde), Grupo Frente och Neokonkret manifest Rio de Janeiro, 1959,av Ferreira Gullar. I det senare manifestet finns även påverkan av fenomenologi via den franske existentialisten Maurice Merleau-Ponty, den kanske mest begåvade av alla franska existentialister efter ww2. Den leende filosofen som älskade att dansa jive på existentialistklubbarna i Saint Germain des Pres i Paris och skrev lättast av dem alla. Kistalight vet för vi läste At the existentialist Café av Sarah Bakevell At the existentialist Café av Sarah Bakevell förra sommaren med undertexten Freedom Being & Apricot Cocktails. Titeln anger den lätta tonen men ändå lärda anslaget i boken. En läsning som vi är mycket stolta över. Övergången till bossa nova, neokonkretism och utsmyckningen av det offentliga rummet i 1950-talets Rio de Janeiro är kanske inte så avlägsen från Maurice Merleau.Pontys fenomenologi.
Det låg liksom i tiden.
Kistalight kommer att skynda för att besöka Moderna Museet igen för att Concrete Matters för att se om vi upptäcker nya grejer kring utställningen!
Betyg för utställningen Fem konstverk (med färggranna kuber, trianglar, ellipser och serpentiner) av fem som hittat ut från ramen!
Litteratur
Concrete Matters Utställningskatalog Matilda Olof-Ors mfl
Tid & Plats Rio de Janeiro 1956 - 1964 P V Filho & A Gunnarsson
Sarah Bakevell At The Existentialist Café
Henrik Brandao Fantasiön
Ivar Lo JohanssonAsfalt
Thommy Sjöberg ABC... Kistalight
Vi avslutar med Cornelis klassiska Deidres Samba.
En av Cornelis vackraste visor!
Kan vara ett konkret exempel på kulturutbyte mellan Sverige och Brasilien!
Cornelis har lånat, stulit (välj själv) melodin från en av Rio De Janeiros stora musikmakare... brasilianske sångaren Chico Buarque.
Stora konstnärer stjäl medelmåttiga lånar!
En yrvaken svensk kanske skulle säga:
Tänk att Cornelis fina visa Deidres Samba har hittat vägen ända till Rio de Janeiro!
Populär är den också!
Alla kan texten och sjunger med!
© Thommy Sjöberg
Så här i #Metoo tider kanske man ska vara lite försiktig med att hylla Deidres samba!
ReplyDeleteTrots allt handlar det om att försköna prostitution?
Visst...visst skriver även Cornelius om att leva här och nu, tro på sig själv, höja livskänslan, hitta glädjen i musik och fånga dagen i en mycket vacker stad i tropikerna trots enkla förhållanden.
Men vad gör man med ett innehåll som inte är riktigt PK?
Kistalight gillar i alla fall låten.
Jag är bra...jag är bra...