Just for fun, från Kista till Norra Öland och med Järvafältet, en värld i sig! Essäer och resebitar, gott humör, i en mix av högt och lågt, med en ton av allvar till skratt av indieförfattaren och förläggaren Thommy Sjöberg
I dag summerar vi vårt läsår på Kistalight med Albert Camus som tuff representant för vår läsning.
Visst har vi hunnit med våra nyårslöften när det gäller läsning för 2016!
Först ut var några titlar dragna ur högen för olästa böcker!
Fredrik Sjöberg med Flugfällan, Justine Levy Med en ovärdig dotter, halvläst liggande bok i högen Robert Byron Vägen till Oxanien och till slut årets stora, numera läst, klassiker Albert Camus Främlingen.
Kistalight citerar från den egna bloggen den 14 juli i år om läsningen av boken. Främlingen årets klassiker på Kistalights redaktion är läst (nyårslöfte) och här pratar vi om världslitteratur! Albert Camus Främlingen rankas som nummer ett på franska Le Mondes lista bland århundradets 100 främsta böcker. På en nationaldag kan man gärna passa på och tolka vad som är typiskt för landet. Vad som är en nationalkaraktär!? I Sverige har vi midsommar och små grodorna, vi älskar vår natur, allemansrätten och ordet lagom men vi identifierar oss inte riktigt med några litterära verk i vår litteraturhistoria utom möjligen med Astrid Lindgrens hjältar förstås. I Frankrike plockar man gärna fram sina stora författare och deras verk för vad som är typiskt franskt, från revolutionen och republikens grundare Voltaire och Rousseau, 1800-talets Victor Hugo, Balsac, Zola, Flaubert och under 1900-talet Sartre, Simone de Beauvoir och Albert Camus. Kistalight som ibland hemfaller åt digital läsning läste här om året
How to be a parisian (passande läsning för äldre herre) och jag fann till min förtjusning att en mycket viktig del av tjejernas identitet fanns i deras läsning och där Albert Camus Främlingen rankades mycket högt bland favoritlitteraturen. Kanske franska skolans lärare (Leve republiken) förtjänst?
Främlingen gavs ut 1942 och räknas som en av existentialismens främsta verk. Den är förrädiskt enkel och välskriven. Korta meningar med precisa beskrivningar, nästan som en polisrapport med litterär stringens, men bakom enkelheten vilar bråddjup av existentiell smärta, kriget (ww2), generationer av förtryckande kolonialism mellan fransk algerier och araber. Läs mer om Albert Camus och Främlingen här!
Några anteckningar från februari 2016.
Så blev den läst Robert Byrons Vägen till Oxanien Bruce Chatwins favorit bland reseböcker.
En förebild i reselitteraturens värld alltså!
Robert Byron reste i Persien, tidigt 1930-tal, en arkeologisk amatör bland klassiska tempel och historiska byggnader. Han ritade av och fotograferade den klassiska muslimska arkitekturen och skrev dagboksanteckningar som låg till grund för boken Vägen till Oxanien (dagens norra Afghanistan).
Betraktades av de persiska lokala myndigheterna som en brittisk spion!
Inte så långsökt kanske sett ur deras perspektiv.
Rent av hävdade de persiska lokala dignitärerna att de hade en upphovsmannarätt till byggnadskonsten och utsmyckningarna i landet vilka då Robert Byron inte fick kopiera.
Var de kanske föregångare till diskussioner om upphovsmannarätt och verkshöjd redan i Persien på 1930-talet?
Nåja det fanns även en religiös dimension kring Byrons avbildande!
Robert Byron är en säker iakttagare när det gäller detaljer kring Persiens fornhistoriska bebyggelse och en kunnig byggnadshistoriker som rent av hittar föregångaren (inspirationen) till Hagia Sofia i Ibrahimabad och mysteriet bakom bärande kupoler.
Robert Byron är också en skicklig landskapsskildrare, han tecknar färger, linjer, former med en säker blick och namnger blommor och träd. Dessutom har han humor och berättar festliga anekdoter om människorna han möter dock inte alltid så politisk korrekta.
- et mama disparu
Justine Levys En ovärdig dotter (Mauvaise Fille) läser vi ut i mars. Här några anteckningar om Levys bok och en frånvarande vacker mamma.
Mamma är död - Leve mamma (Jfr Drottningen är...) skulle man kunna säga efter att ha läst En ovärdig dotter.
Det är mamman som är i centrum förstås!
En mycket dysfunktionell och frånvarande mamma!
Här med en dödlig cancer i slutfasen i sitt liv samtidigt som Justine ska bli mor till en liten dotter!
Klart att det blir en dubbelexponering!
Justine Levy hittar en adressbok och kalender efter sin mamma som får berättelsen att glimra av pärlor och fina slutsatser när hon skildrar och karaktäriserar en festlig, nyckfull mamma som aldrig blev riktigt vuxen och tog ansvar för sig själv, sitt barn eller någon annan.
Missbruk och ett antal diagnoser - säkert!
Spännande - javisst!
Friheten sic i uppväxten - med att vara försummad och bortglömd!
Men Justine var inget maskrosbarn!
Vet jag ens hur en mamma älskar, uppfostrar, grälar, tillrättavisar, hjälper till med läxorna, tröstar när man skrapar knäet eller hejar på en vid en idrott man utövar skriver hon.
Det är två fina böcker hon har skrivit Justine Levy om sig själv och sin mamma. Den första Vi ses på Place de La Sorbonne om en mamma som aldrig kommer till deras träff som avtalat på Café LÉcritoire.
Ett litet mästerverk i sin koncisa dialog som vi läste här om året. Här i den andra välskrivna boken En ovärdig dotter glimrar det också av humoristiska (sarkastiska) detaljer kring hur det var att aldrig få den där nödvändiga omsorgen (kärleken) som en närvarande mamma ger.
Visste hon, Justine, ens att den fanns?
Gott Nytt Läsår från Kistalight
Nu roddar vi vidare med länkar till årets läsning!
Dags nu för några nya nyårslöften när det gäller läsning! Först ut får bli Elena Ferrantes Neapel kvartett av böcker. Just nu läser vi del II Hennes Nya Namn - spännande läsning om ... Lina och Elena, deras barn och ungdom, skavande känslor och tonår, fattiga kvarter i Napoli, kriminalitet, avig feminism (utsatthet) och klassresor och vem av dem är egentligen Min fantastiska väninna? Så drar vi en bok ur den halvt olästa högen hemma i bokhyllan i Kista. Blev Pol Pots leende av Peter Fröberg Idling! (Pocketupplaga från 2007) En politisk essä, experimentell prosa, sökande efter identitet, etik och reseskildring från röda khmerernas Kampuchea - en spännande mix av berättarformer för att skildra en komplex historia! Hysch...hysch! Vi brukar visst lova att vi ska läsa något om en vit val också! En klassiker och då läsning i originalutgåva när det gäller språket. American english! Pst.. säg inget till någon om detta gamla läslöfte! Nog med löften nu! Läsning ska vara lustfyllt och improviserat! Okej...okej får bli en klassiker till ur den olästa högen! Blir just nu filmaktuella Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg, klassisk Stockholmsskildring, om kärlek och själens obotliga ensamhet. Boken som har stilens klarhet och säkert något att lära av för en gammal litteraturintresserad och skrivande bloggare?
Härlig somrig bild från södra Gotland, skulle kunna vara Öland, Kistalight längtar till sommaren.
Igår avslutning för årets Så mycket bättre, inga monsterhits så här långt som Magnus Uggla Min far eller dundrande genombrott som September, Laleh och Maryam Bryant eller för den delen som förra säsongens tokhyllningar av en visans estradör som Sven Bertil Taube. Men massor av fina tolkningar av årets gäng och ett folkligt genombrott för den genomhygglige skönsjungande Magnus Carlsson och den lätt strulige tonåringen, om än 28 år, Josefine Jinder. Kanske ändå ett av de mest modernistiska, indieinspirerade och punkiga omgångarna hittills av Så mycket bättre mycket genom Freddie Wadlings tolkningar av de övriga deltagarn och hans sorgsna bortgång just innan programmet skulle spelas in. Fina tolkningar också av deltagarna av Freddies musik! Möjligen är också programmet på väg att krypa ur sin egen kostym genom att som i år tolka en annan artist som inte är med i gänget, Ted Gärdestad som i år skulle ha fyllt 60 år. Kanontolkningar även där inför Kent Gärdestad (brorsan) som satt texter till Teds ljusa musik även om han (Ted) bar på så mörka sidor.
Hettar till gör det på Dannys dag. Han vill att de bildar ett punkband och ännu bättre att de ska skriva en låt. Bra koncept men plötsligt vimlar det av starka viljor som vet vad som behöver göras. Kistalight känner sig förflyttad till åren på Spånga High och när det var temaveckor och det var dags för det årliga uppträdandet där varje klass skulle göra ett nummer. Oh vilka strider och kval! Ofta fixade det sig, gärna med några viljestarka tjejer som roddade hem det hela till fredag efter middag när det var dags att inta scenen. Process Light, det är vägen som är mödan värd! Rimma för fan! Nu blir jag förbannad! Klart att de grejar det Så mycket bättre gänget! Möjligen var lottningen en smula riggad för vilka olika roller de skulle ha i bandet, Jill på trummor till exempel men visst ordnar sig med både låt och framförande fram emot kvällen när de intar scenen. Det blir gullig punk, Punk Light! Han har en fin röst Tommy. Det är fel, fel, fel, fel! Oh, oh oh! Fel, fel, fel! Allt du lär som barn är fel. Fortfarande dåligt men det gick bra ändå tycker Danny, en av de informella ledarna, i Så mycket bättre gänget. Fyra skönsjungande pipor Magnus, Danny, Tommy, Jill, plus en sårig, punkig tonårskänsla Josefine och så inte mindre vackra, en egensinnig sångerska med kabarekänsla från Paris med själens svarta bråddjup i sin spröda röst Kistalight bäddar in Lisa Ekdahl med Amelia.
Söderkänsla omkring återträffen (Stockholms Södermalm där fyra i gänget är bosatta) med pizzabuffe i vacker våning vid Mosebacke torg och härlig skönsång av Magnus på hemmakrogen Kvarnen vid Björns trädgård - lycka för publiken som råkade vara där och lycka i Kistalights TV-soffa. Betyg fem punkiga saxofoner av fem från Söders höjder! 🎷🎷🎷🎷🎷
Från Stockholms Konserthus, Nobelprisutdelning, Patti Smith framför en av Bob Dylans mästerliga sånger A Hard Rain´s A Gonna Fall från Dylans genombrottsalbum The Freewheelin.
Ett mycket gripande framförande av Patti Smith.
Patti som kom av sig under högtidsstundens allvar bland kungligheter och dignitärer plus en hel del svenska musiker, singer/songwriters, med Dylananknytning, som var inbjudna.
A Hard Rain´s A Gonna Fall är skriven som en som en poetisk protest - en lyrisk krönika i fem verser under Cuba-krisen 1962. Bakom de mörka frågorna finns rädslan för ett kärnvapenkrig. En rädsla en hel amerikansk generation ungdomar vuxit upp med.
I dag känns sången som aktuell med tanke på Den globala uppvärmningen och risken för olyckor med kärnkraftverk som den i Fukishima i Japan. Faktiskt har Bob Dylan uppträtt i Japan med en symfoniorkester och sjungit och spelat just A Hard Rain´s A Gonna Fall. Starka verser och starka refränger.
Oh what did you see, my blueeyded son?/Oh what did you see my darling young one?
Innan har Horace Engdahl hållt ett lysande tal över Bob Dylans sånger och texter (Songbook) som indirekt berättar vad Bob Dylan gjorde i Hibbing under pojkåren (enligt Bob Dylans mamma satt Bob i tolv år i rummet på övervåningen i deras hus på nuvarande adressen Bob Dylan Drive och väntade på att bli författare).
Sällan har Horace Engdahl hållt ett så klart, enkelt och upplysande tal över en pristagare, Kistalight citerar några rader. Men det Bob Dylan gjorde var inte att återvända till grekerna eller provensalerna. I stället försvor han sig med kropp och själ åt 1900-talets amerikanska populärmusik, det som spelades på radiostationer och grammofonskivor för vanligt folk, vita och svarta: kampsånger, country, blues, tidig rock, gospel, underhållningsmusik. (Horace Engdahl)
I stadshuset efter banketten framför den amerikanska ambassadören Azita Raji Bob Dylans tacktal. Ett tal som fångar publiken. Enkelt, konkret även här, med detaljer som får lyssnaren att haja till och också med en resonerande hållning.
Vad är litteratur?
Bob Dylan alluderar Shakespeare.
Kaxigt - javisst! I began to think about William Shakespeare, the great literary figure. I would reckon he thought of himself as a dramatist. The thought that he was writing literature couldn't have entered his head. His words were written for the stage. Meant to be spoken not read. When he was writing Hamlet, I'm sure he was thinking about a lot of different things: "Who're the right actors for these roles?" "How should this be staged?" "Do I really want to set this in Denmark?" His creative vision and ambitions were no doubt at the forefront of his mind, but there were also more mundane matters to consider and deal with. "Is the financing in place?" "Are there enough good seats for my patrons?" "Where am I going to get a human skull?" I would bet that the farthest thing from Shakespeare's mind was the question "Is this literature?"
Ett tal som också väcker en viss munterhet kring detaljerna (Denmark and human skull) och vi tycker oss ana att det här var ett tacktal utöver det vanliga (outside the box) med ett mycket lyssnande auditorium.
Möjligen var Bob Dylan kvällens och eftermiddagens mest närvarande gäst om än frånvarande tror Kistalight med tår i ögonvrån och tänker på två lysande tal och en gripande sång.
Tur säger fru Mimmi i TV-soffan.
Att Bob inte var där.
Lugnast så!
Lust att läsa mer om Bob Dylan, skrivande och kreativitet?
Läs Kistalights essä om Chronicles!
Finns nu även på Smashword.
Bara ladda ner Grabbar och Tjejer!
For Free åtminstone till vidare!
Grattis till en 250-åring säger vi i dag på Kistalight!
Visst har du varit utsatt för påfrestningar genom åren.
Du har genomlevt Stånds, Representations och Tvåkammarriksdagen och införandet av allmän rösträtt.
Gustaf den III:e och hans manipulationer efter enväldet 1772.
Indragningarna av Aftonbladets upplagor under Karl den XIV Johan.
Visst har det blivit bättre genom åren allt från 1809 års grundlagar fram till utvecklandet av Yttrandefrihetsgrundlagen 1991 som tillförsäkrar oss medborgare rätten att uttrycka oss fritt i radio, TV, filmer, video och liknande upptagningar och rätten till anonymitet vid lämnandet av uppgifter (uppgiftslämnande).
Skarpt också att Offentlighetsprincipen fått leva kvar (överlevt) genom åren!
I dag gäller Tryckfrihetsförordningen, TF, som en av Sveriges fyra grundlagar och vi har sedan 1970 Enkammarriksdag.
Visst behövs moderniseringar i det nya digitala medielandskapet men i allt väsentligt gäller även Yttrande och Tryckfrihetsgrundlagen för oss bloggare och andra inom sociala medier.
Vi har länge funderat på att skaffa ett Utgivningsbevis för vår blogg på Kistalight för att visa vår goda vilja och seriösa inställning när det gäller att sprida det tryckta ordet på nätet, våra bilder och en och annan film.
I praktiken är det dock förenat med en hel del byråkrati med utgivningsbevis!
Vid ändringar och användande av texterna ska det alltid dokumenteras och anmälas till Myndigheten för press, radio och TV.
Knepigt för Kistalight som ständigt arbetar med sina texter och använder dem på både blogg, i e-books och traditionella böcker så Utgivningsbevis får vänta.
Visst är det fria ordet hotat i dag!
Att vara journalist är ett av världens farligaste yrken och i vissa länder är de en av de mest förföljda yrkesgrupperna.
I våra moderna demokratiska länder, fram för allt i väst, medietränas politiker, företagare och andra framgångsrika människor hur media ska hanteras.
Att kunna styra mediebilden blir många gånger viktigare än det faktiska resultatet.
Anledning till oro alltså för det fria ordet!
Kistalight tror att ska man ha en värdemätare, en sorts barometer, för hur fritt ditt samhälle är ska du fråga dig vad det går att skämta om.
Vad kan man skämta om hos etablerade media, radio, TV och tidningar?
Finns det något som är absolut förbjudet att skämta om?
När det gäller personer, myndigheter, maktutövare, religion, styrelseskick eller länder!
I så fall varför!
Hot, bara opassande, osmakligt eller är det rent av farligt?
Frågar du dig samma sak på lokal nivå kan du se hur det är på din arbetsplats, i din förening, eventuella organisationer du är medlem i och rent av om du kan skämta med släkt och vänner om det mesta.
Nu har vi ju inte våra grundlagar i Tryck och Yttrandefrihet för att kunna skämta utan för att de behövs, är livsnödvändiga, i ett modernt och demokratiskt samhälle.
High tech, globalisering, digitalisering, klimathot, terror och krig!
Dagens komplexa värld!
Visst här behövs det öppenhet, samtal, kritik och diskussioner, vilja till samarbete om vi ska kunna hantera de problemen (hoten).
Livsnödvändigt då med plats för det fria ordet.
Grattis till vår 250-åring!
Igår Thanksgiving Day!
Barack Obama benådar sin sjunde kalkon, den sista för hans del, och levererar en rad skämt.
Till döttrarnas förtjusning, viss pinsamhet kanske, känns lite som på högstadiet.
A high school feeling!
Lite som när Kistalight prövade sina skämt i katedern.
Skrattar gott själv!
Eleverna skrattar med.
Mest åt skrattet?
Yes we cran!
Tiden flyger iväg med åren!
Skulle kalkonen också göra om den kunde flyga.
Här ett kalkonskämt till nu i Kistalights tappning.
I dagens Sverige med kris i skolorna för undervisning och dåliga resultat för eleverna.
Alarmerande PISA Rapporter!
Är det inte dumt att vara pensionerad lärare.
Kistalight känner sig som en benådad kalkon!
Yes we cran!
Visst kommer vi att sakna Barack Obama i Vita Huset!
Hans lediga avspända ledarstil, hans briljans, och här förmågan att blanda skämt och allvar.
För dagen påminner han om vad man kan vara tacksam för som amerikan, själv kommer han tillsammans med döttrarna, under eftermiddagen att besöka ett hem för krigsveteraner och bjuda dem på nedfrysta skivor av icke benådade kalkoner som förstås blir tillredda enligt kokkonstens alla kalkonregler.
Tacksamhet och glädjen att få ge i skön kombination som också kan ge samma känsla som att få endorfiner efter en idrottsprestation.
Thanksgiving alltså som en helg för reflektion och feel good!
Donald Trumps popularitet verkar stiga i opinionssiffrorna nu när han väl blivit vald.
Många amerikaner vill gärna tro på sin nye president!
Samtidigt bävar många amerikaner för den stundande kalkonmiddagen när familj, släkt och vänner ska dinera och umgås kring icke benådade tillredda kalkoner.
Spänningen mellan Trump och Hillarys väljare som delar det amerikanska samhället ända in på familjenivå.
Familjegräl att vänta eller...
Krönikör i Chicago föreslår en klassiker.
Drick dig igenom eventet!
Gärna några rejäla drinkar före middagen på fastande mage sedan massor av rödvin till kalkonen, liksom marinera dig i din egen bubbla, genom middagen och kvällen.
Humma med när din aggressive farbror till brutalentreprenör föreslår en skål för den nye presidenten!
Sedan när du vaknar dagen efter är du redo för en riktig Black Friday.
Lite sens moral trots allt!
Kistalight är ju en gammal lärare.
Aldrig bra med alkohol som konfliktdämpare.
Kontraproduktiv lösning!
Le istället, ett stort leende genom kvällen, min kurs.
After all!
Då känner du dig (Kistalight) som en benådad kalkon!
Bob Dylan (mannen som alltid överraskar) har börjat med en ny hobby (konstart) på ålderns höst med att svetsa och skapa järngrindar i spännande mönster.
Här under en paus med svetsningen!
Vi visste det på Kistalight.
Klart att Bob Dylan alltid står på barrikaderna.
Hänger med i tiden!
Först ut med att tänka på hemmamarknaden nu i Trumptider!
Vi måste jobba mer grabbar och tjejer för att hänga med i den internationella konkurrensen.
Vi sjunger med i Workingman Blues #2 på redaktionen.
Kattens stämband i strumafalsett, Dylans skrovliga röst och Mimmi och KL hummar med i refrängerna. / _ _ _ / The buyin' power of the proletariat's gone down Money's gettin' shallow and weak The place I love best is a sweet memory It's a new path that we trod They say low wages are a reality If we want to compete abroad (From Workingman blues #2 Modern Times)
Visst, visst Bob Dylan är ingen marxist eller klasskampsanalytiker!
Risken finns att han kanske till och med har röstat på Trump
och mest gillar att rimma på proletariat för att få få ihop sina verser.
Men ett är säkert Bob är en riktig hejare på amerikansk folkmusik.
Här med influenser från arbetarsånger som hade sin höjdpunkt på 1920 och 30-tal då arbetarrörelsen i USA var levande och dynamisk och det fanns både socialism och kommunism på programmet. En folkrörelse i till exempel de stater, rostbältet, som här om veckan röstade på Trump.
Kul också att Bob knegar på trots att han fyllt 75 bast och fått Nobelpriset!
Ett föredöme för oss 40-talister!
Vad sa de här om året i Svedala, Borg och Reinfeldt back home?
Vi måste vänja oss vid att arbeta allt längre!
Det finns inga pensionspengar längre för juniorer kring 65!
Hm...hm They are Blowing in the wind...
Pensionspengarna alltså!
You can hang back or fight your best on the front line/ Sing a little bit of these workingman's blues
Hoppas Bob filar på sin Nobelföreläsning nu när han inte har tid att komma på Nobelfesten den 10 december och levererar något riktigt fint si så där inom sex månader!
Varför inte om amerikansk folkmusik?
Ovan jättemålningen Vännerna av Georg Baselitz nu på Moderna Museets senaste utställning The Heroes. (Alla bilder Thommy Sjöberg)
Kistalight har varit på Pressvisning på Moderna Museet inför veckans vernissage av Georg Baselitz The Heroes. Vi är omkring 30 personer som samlas med kaffe, kaka och studiematerial vid 10-tiden torsdag förmiddag. Moderna Museets pressvärd Kristin Ek håller i trådarna innan museets intendenter Daniel Birnbaum och Ann-Sofie Noring gör de första presentationerna och berättar om bakgrunden till utställningen. Det är ett 30-tal målningar och 20-tal teckningar. Utställningen är närmast producerad av Städel Museum i Frankfurt am Main i samarbete med Moderna Museet och där curerad av Max Hollein och Eva Mongi-Vollmer som också närvarar vid pressvisningen.
Magnus af Petersen, utställningens svenska kurator, introducerar och berättar om utställningen. Det är en svit målningar från 1965-66, stora i formatet, och otidsenliga för vad som då låg i tiden.
Georg Baselitz är född 1938 i dåvarande Östtyskland, kom att gå på konsthögskolan i ÖstBerlin där han relegerades som socialpolitisk omogen och fick senare i väst några verk beslagtagna av polisen och fick då ett rykte om sig i konstvärlden att vara en romantisk outsider. I väst gick han på VästBerlins konsthögskola i en tid när popkonst och minimalism dominerade och i öst socialrealism. Georg Baselitz med sina kraftfulla expressiva målningar, Heroes, var sin egen rörelse, och blev på sitt sätt famous for the sixties om än inte representativ.
Målningarna speglar trots och uppror, trasiga och sårbara hjältar med små huvuden på alltför stora kroppar i ett till synes krigshärjat landskap allt i en tysk expressiv färgtradition. Det är jordiga råa färger, rött, rosa, brunt, grönt och ockra pålagda i grova drag med skarpa tecknade linjer.
Georg Baselitz har några svenska favoriter bland målare berättar Magnus af Petersen. Det är Evert Lundqvist för sina färger och vardagliga föremål och det är Hill och Josephson. De senare anger väl Baselitz känsla för utanförskap, sårbarhet och också skepsis mot ideologier som möjligen kan kopplas till ett antal målningar på utställningen som kallas för Frakturmålningar. Här är det inte benfrakturer som gestaltas (röntgas) utan hela kroppar som är delade i en nederdel och en överdel och var och en av dem tycks leva sitt eget såriga liv.
Något freudianskt kanske, eller är det bara trasigt eller ska det ses som en politisk kommentar till det sönderdelade Tyskland efter ww2?
Ovan Frakturmålning av Georg Baselitz, tre fält eller band, övre delen med litet ansikte, breda axlar, stor kropp, sönderslitna händer och ett ansikte med sårigt uttryck. Mellandelen trädstam med fragment av grenar, kvistar, en avsliten hand och trädet ser ut att gråta. Nederdelen slutligen trädstam som skymtar bakom långrock som hänger ner, murriga färger och två nakna fötter och en mörk röd rännil.
Baselitz gillar att provocera!
Kanske kan han också ses som en aning postmodern för i utställningen finns en nymålad version av Vännerna ovan. En remix från 2014 med titeln Berliner Zeiten.
Den mer svartvita tonen i remixen har, tycker jag, en mer humoristisk ton än sin föregångare, kroppsspråket är mer spretigt men samtidigt mer försonande än ursprungsmålningen.
Kan tolkas som en kul kommentar till vännerna från 1966!
Sedan skyndar Kistalight vidare med en tur på den permanenta utställningen där vi upptäcker att Robert Maplethorpes fina portätt av Patti Smith med duvorna finns i museets samlingar.
Skarp stilistisk där - romantik i nutida context.
Sedan strosar vi vidare genom museets samlingar som vi alltid gör vid våra besök på Moderna, umgås med favoriterna Pollok, Koenig, Warhol, Rauschenberg och Jasper Johns eller Duchamp - popkonst, action, combines eller Readymades. För att få lite geometrisk struktur och symbolisk färg kollar vi in Malevitj och Mondrian - suprematism och komposition med blått och gult.
Visst har vi alltid ett litet besök and a small chatt med våra verkliga urmodernister Braque, Brancusi, Chagall, Giacometti, Matisse, Munch naturligtvis, Miro, Modigliani, Picasso förstås och de svenska tjejerna Hjerten, Vera Nilsson och Derkert innan vi skyndare vidare för praktiska äventyr i den vackra vinterdagen.
Vilken fin fantastisk samling Moderna Museet har.
Världsklass!
On my way from Moderna Museet a young female student from Seuol catch me. She wants me to taken a couple of photographs of her.
She seems to be very carefully with the photos expression and her position in the pictures so I had to taken a number of pictures with her fine mobilphone.
Cheese, nice and beautiful!
She smiles.
And I got a picture too!
That happens at the bridge to Skeppsholmen in a snowy Stockholm.
When the sun was shining over the guietly bobbing boats, as well as over us people, the buildings in the background at Strandvägen and all the traffic in slowmotion because of the snowchaos.
She Said she was on her way to ArkDes and Moderna and that she studying architecture in Korea.
Her name was Kim Lee Sun and she just stays a few days in Stockholm.
Two more days visit!
At least it all sounds like that, in Kistalights (an old High schoolteachers) ears after listening to a little bit broken english with seren accent.
When I was passing Grand Hotel and the resting Waxholmsboats I wonder what she was thinking about a snowy Stockholm?
I could have asked her!
It was a beautiful day!
Du vann om än knappt den viktiga premiären i primärvalen i USA för att bli nominerad till presidentkandidat av demokraterna.
Lite mysko det där att en lite äldre herre, typ 75 år, Bernie Sanders med socialdemokratiska värderingar får så många röster.
Tycks ha varit, kul i och för sig, många yngre väljare som röstar på honom.
Han som socialist borde betraktas som nästan kommunist där i Iowas oändliga (prärierymder) jordbruksområden.
Men du Hillary kunde du inte unna dig och ta det lite lugnare!
Inte hetsa runt med massa hårda hätska kampanjer!
Du är ju svensk folkpensionär med råge!
Dra dig tillbaka för ett behagligare liv.
Du skulle säkert kunna få en professur på något Ivy league universitet på östkusten eller varför inte på Stanford eller kanske UCLA i Californien.
Föreläsa i Internationell politik, umgås med dina studenter, ha varit en som varit med i världens politik bland kollegerna och visst, få tid att umgås med barnbarnen och wild Bill.
Varför inte skriva tunga bestsellers om din tid i storpolitiken?
Är det hetluften och energin i politiken som drar?
Att bli den första kvinnliga historiska amerikanska presidenten?
Vad är drivkraften bakom tunga politiker brukade Kistalight fråga sina elever när det begav sig.
Tre möjligheter (drivkrafter) såg vi där.
Är det makten, möjligheten att tjäna pengar eller är det längtan efter kärlek som drar?
Nja... knappast kärlek då ska man säkert välja ett annat jobb!
Är det möjligheten att tjäna storkovan?
Visserligen tjänar en president bra men the big money finns säkert någon annanstans.
Återstår makten!
Och kanske här en sjuhelsikes lust till revansch på gubbarna!
Heja Hillary kan behövas lite GirlPower over there och i Vita huset!
Well Shakespeare, he is in the alley
With his pointed shoes and his bells
Speaking to some French girl
Who says she knows me well
Stuck inside Mobile...
Bob Dylan har brutit tystnaden och säger att han kommer till Stockholm för att ta emot Nobelpriset om det går.
Vad är väl 12 dagars tystnad i ett Homeriskt perspektiv?
Sara Danius svenska akademins egen litteraturprinsessa och specialpedagog, grejar att hålla ordning på sin klass (ledamöterna) och närma sig en mycket privat vinnare på ett fint sätt. Hon har pratat (breaking through) med vår bard och mött en lågmäld och humoristisk person som känner sig hedrad över priset.
I dag firar vi detta med en liten text (utdrag från) Tarantula som möjligen kan ses som ett humoristisk syn på nomineringar. Tarantula är ett havererat romanprojekt som blev en rad roliga absurda noveller där Bob Dylan leker med ord, meningar och texter lite i samma anda som John Lennon gjorde i In his Own Write och A Spaniard in The Works. Möjligen är Dylans skrivande här också influerat av Jack Keouaks idé om ett automatiserat flöde; tankar, känslor, bilder och associationer skulle sättas på pränt i den följd det dök upp i författarens medvetande utan allt för mycket korrigering, struktur och ordning som kunde hämma det konstnärliga uttrycket. Dylan som vid den här tiden, mitten av sextiotalet, fortfarande drömde om att bli författare och skriva den stora amerikanska romanen hade svårt att komma till avslut med Tarantula och kom till insikt att han var låtskrivare och att Like A Rolling Stone fick bli hans bidrag till den stora amerikanska romanen.
Här Dylans text (a small piece) från Tarantula!
En pust av inget till förloraren
tjosan , inte mycket som hänt. sjöng på vegetarianmötet
min nya sång mot kött alla
gilla den utom rörmokaren under
scenen, det var en liten tös,
nykläckt student; som jag tror
var ordförande för Ta inte död på
korna-sektionen av föreningen. hon försökte
skuffa ihop mej med en av rörmokarna.
blev lite rörigt, men ni
känner ju mej, det gilla jag inte
alls. jag säjer "hörru stumpan, jag sjunger
förej & så, men försök bara inte
köra med mej, hajaru?" jag har hört att
dom inte tänker bjuda in mej nån mer gång
för dom gilla inte att jag la an
på klubbmästarens tant, på det stora hela
klarar jag mej trots allt. har en ny sång
mot cigarettändare. ett tändsticks-
bolag erbjöd mejgratis tändstickor under resten
av livet, plus min bild på alla
askar, men du känner ju mej, det ska
fan så mycket mer till för att köpa mej -
vi ses när det blir dags för nominering
din medrebell
tiger junior
Bob Dylan på Kistabibliotek, några kunninga bibliotekarier, har ställt ut Kistalight på spaning där det finns en essä om Bob Dylan och kreativitet. (Bilder Thommy Sjöberg)
Stora samtalsämnet på söndagskvällen är Dylanmännen.
Kan frågan ses som en typisk manlig härskarteknink för att reducera och osynliggöra kvinnliga kritiker av vår egen Bob Mållgan?
Själv tycker jag att mitt intresse för Bob Dylan är sansat, måttligt och balanserat. Kistalight deltar inte på olika chattforum om Bob, väldigt lite i alla fall, följer honom inte på turnéer (NET-Tour) över världen, samlar inte på hans piratkopierade skivor, visserligen har jag alla hans boxar i The Bootlegs series, är ju bara 12 stycken, håller inte på och gör en massa mystiska tolkningar av hans texter, har hoppat över hans kristna period och håller mig främst till tiden för när han skapade ett mästerligt stim av sånger.
Höjdpunkten i hans karriär och den konstnärliga explosionen mellan 1962-66.
Dessutom gillar jag albumen Blood on the tracks, Oh Mercy och Time out of mind plus att hans år i Woodstock kring 68 är magiska med John Wesley Harding och spelningarna med The Band i The Pink House.
Frågar man min fru som ibland intar värsta Hibbingbon attityden!
Något vajsing är det med karln säger hon apropå hur obekväm han är med media och tystnaden kring Nobelpriset!
Fru Mimmi tycker dessutom att Kistalight närmast är en fanatisk fan, smått besatt av Bob och hans musik.
Sant är i alla fall att jag tycks gå i gång med mitt skrivande så fort Bob får något pris eller liknande!
Det bloggas, twittras och mejlas om karln och Bootlegsserien plockas fram gnissel från munspel och svetslåga till röst i timmar hemma i köket i Kista!
Under söndagskvällen fastslår också Sara Danius i Babel att Bob Dylan har fått Nobelpriset för sin poesi, alltså sina texter, och ingenting annat. Dessutom har hon varit i kontakt med medarbetarna kring Bob Dylan och de säger we are absolutely thrilled about the prize!
Till alla kvinnliga kritiker av Dylanmannen rekommenderar vi att se den fiktiva filmen I'm not there där Bob Dylan tolkas av ett antal olika skådespelare och där den mest geniala tolkningen görs av Cate Blanchett som rockpoeten Jude Quinn från Blonde on blonde perioden. Avsnittet i filmen som har lite Fellinikänsla över sig och Richard Lester klippningar a la Beatlesfilmerna och där Kate Blanchett spelar Bob bättre än vad han själv skulle göra.
Ladys Vote
Nu prövar vi på Kistalight att bädda in några kvinnliga tolkningar av Bob. Vi börjar med en favorit Cat Power och Stuck inside of Mobile with the Memphis blues agan.
Cat sjunger som Dylan - men bättre!
Kistalight som under sin ungdom gick i målarlära och gärna lyssnade på Bob men hellre upplevde Bobs låtar än förstod dem, trodde alltid att Mobile var någon sorts rörlig mackapär som Bob satt fast i - väl så symbolisk tolkning alltså! I dag som vuxen och So-lärare vet vi att Mobile är en stad i Alabama. Möjligen är låtens refrängrader inspirerad av Jack Kerouac och hans maniska hjälte Dean Moriarty som fastnar i en bilkö i Mobile, stötte på en trafikstockning av grälsjuka bilar, som han rundar genom att ta genvägen över en bensinstation i sin vanliga maniska fart, från i På Väg mot New Orleans. Stuck inside ... är en skickligt komponerad text (sång) i nio verser med elva rader i varje vers med djärva bilder och en stark refräng. Well Shakespeare, he´s in the alley/With his pointed shoes and his bells/Speaking to some French girl/Who says she know me well/ - från Blonde on blonde (BOB).
Nästa kvinnliga favorit bland Dylantolkare från den unga generationen får bli Miley Cyrus med You´re gonna make me lonesome when you go från ett hyllningsalbum till Amnesty Internaional 50 år.
Elegant tolkning av Miley Cyrus av Dylans text och sång. Den till synes lätta tonen beskriver en sorgsen känsla med pärlande rim och refräng. Det finns till och med en knivskarp bild hämtat från litteraturhistorien med modernismens föregångare symbolistpoeterna Verlaine och Rimbaud med deras livsfarliga relation: Relationships have all been bad/Mine´ve been like Verlaine and Rimbaud. Någon som är skicklig på ortnamns geografi? Dylan är - se versraderna I´ll look for old Honolulu, San Francisco, Ashtabula... För er som inte vet var Ashtabula ligger så ligger staden vid Eriesjön, en av de stora sjöarna, i delstaten Ohio USA. You´re gonna...från skilsmässoalbumet Blood on the tracks.
Vi väljer ytterligare en ung kvinnlig uttolkare av Bob Dylan. Från Tribute to Bob Dylan K T Tunstal i Tangled up in blue en av de stora berättelserna från skilsmässoalbumet Blood on the tracks.
Hm..hm Kate Tunstal är nog numera en yngre medelålders kvinna - åren går men här fin tolkning av Dylans sårbarhet och rock n roll roadtrip. Mose of the folkrock och en Marcel Proust i dryga fem minuter på vinyl. Visst finns det vackra rader i sången! Then she opened up a book of poems/And handened it to me/Written by an Italian poet/From the thirteenth century/And every one of them words rang true/And glowed like burnin´coal/Pourin´off of every page/Like it was written in my soul from me to you/Tangled up in blue.
Varför inte förflytta oss till 68? På med dansdojorna, utsvängda brallor, (hade vi polotröja också?) kliva in i discoröken på Shazam vid S:t Eriksgatan i sällskap med narcissistiska unga damer och släppa loss, i någon sorts blandning av twist, rock och discodans,samtidigt som man skulle se cool och oberörd ut eftersom det just inte gick att snacka speciellt mycket i röken och slamret från ölsejdlarna, drinkglasen och discomusiken.
Klart Dylan var med även där. Nu lyssnar vi på desperat ös med Julie Driscoll och Brian Auger & Trinity med Wheels on fire låten från Basement Tapes och Dylans år i Woodstock. Versraderna If your mem´ry serves you well/I was goin´to confiscate your lace/And wrap it up in a sailors knot/And hide it in your case var bara några expressiva bitar i sången där titeln möjligen anspelar på Bob Dylans mytiska motorcykelolycka.
Kvällar när Kistalight hade sin flickvän Carina med sig på Shazam kunde det till och med hända att jag slapp att gå hem ensam. Carina som hade fullt upp med att vara vacker och försökte se ut som en modell från Voque och la alla pengar på mode kunde ibland överraska och då fick Kistalight följa med till det lilla rummet på sjuksköterskeskolan. Där i natten var det mer överraskningar och Kistalight som bara var en Dylanpojke på den tiden skulle kunna berätta mer för alla grinsippor på kulturredaktionerna men vi säger bara att Carina var den enda tjejen i världen som också gärna följde med Kistalight på alla franska vågens filmer. I biomörkret fascinerades vi av Jean luc Godards rökiga berättarröst, filmernas fragmentariska hållning och kände oss spännande franska - kanske var det också något vi sökte? Visst fanns det en början, en mittpunkt och ett slut i filmerna men inte nödvändigtvis i den ordningen. Ungefär som i Dylans låtar och i våra unga liv.
Nu bryter vi mönstret och lyssnar på några killars tolkning av Dylan istället. Ibland i sommarnätterna efter kvällarna på Shazam och överraskningarna kunde det bli Dylanlåtar på sjuksköterskerummet i radion och Kjell Alinges Sommarnatt. Här It takes a lot to laugh and It takes a train to cry i Stephen Stills, Al Kooper och Mike Bloomfields tolkning. Vilken poetisk titel på en glad rocklåt från Highway 61.
Mike Bloomfield och Al Kooper som var med tillsammans med Paul Butterfield blues band när Bob blev elektrisk på Newport folkfestival 1965 och som var med på albumen Bring it all back home och Highway 61 revisited när the poet of folksongs blev en modernistisk lyrisk pionjär inom rockmusiken.
Nu tillbaka till ordningen, basta basta!
Kvinnliga uttolkare av Dylan är vad som gäller! Vi väljer Nina Simone med Just like a woman från Blonde on Blonde. Nina som är en riktig krutkärring med karaktär - är säkert bra för både Dylanmän och kvinnliga avundsfulla grinsippor på kulturredaktionerna i vårt avlånga land.
Om Nina Simone är en kvinna med karaktär och resning och hennes tolkning är en hymn, så är troligen låten skriven till Edie Sedgwick, en smula trasig musa för både Bob Dylan och kretsen kring Andy Warhol på hans The Factory och Chelsea hotel i New York. Edie är troligen också tjejen i The Leopard skin pill-box hat och har möjligen också med sin väte superoxiderade blondhet varit inspiratören till albumet Blonde on Blondes namn. But lately I see her ribbons and her bows/Have fallen from her curls.
Två kvinnliga tolkningar av Bob Dylan vi skulle vilja ha med här på bloggen (Visions of Johanna med Marianne Faithful och Make you fell my love med Adele) fungerar inte för de är borttagna från vår spellista Ladys Vote på Kistalight Chanel youtube av någon som inte gillar det fria Internet.
Vi kör Patti Smith med Changing of the Guards från Street Legal istället. Patti Smith som är aktuell med en fin fotoutställning av sina Polaroid fotografier på Kulturhuset i Stockholm.
Där hon följer poeter och konstnärer i spåren gärna med en bild från den sista vilan. Det berömda fotot med fredsduvan ovan är av Robert Maplethorpe och skapandet av bilden är beskriven i Patti Smiths Just Kids. I sin tolkning av Changing of the guards tar Patti Smith fasta på drivet i texterna, verserna tar liksom fart och sats i varandra. Berättaren i sången är här ännu osynligare än vanligt hos Dylan men en del bekanta versrader a la Bob i slutet på sången, i don´t need your organisation /_ _ _ / but Eden is burning /_ _ _ / Peace will come...
Nu prövar vi i alla fall och bäddar in Adeles tolkning av Bob Dylan Make You fell my love från Time Out of Mind.
Tänk att Bob Dylan skrivit denna enkla innerliga kärlekssång - mästarens signum? I Adeles originalvideo just nu mer än 109 miljoner visningar. Populärt låtval även i Idoltävlingar där talanger lockar till miljonvisningar.Vilka romantiska rader hos Dylan The storms are raging on the rollin´sea/And on the highway of regret/The winds of changeare blowing wild and free/you ain´t seen nothing like me yet
. Romantiska rader som också skapar oväntade metaforer som highway of regret.
Nu till en av Dylans stora skapelser mästerverket A Hard Rain´s A Gonna Fall från genombrottsalbumet The Freewheelin´ Bob Dylan. Vi väljer en tolkning av Brian Ferry från livekonsert i London 2007 med band och körtjejer som skapar ytterligare dimension till texten.
A Hard Rain´s A Gonna Fall är skriven som en som en poetisk protest - en lyrisk krönika i fem verser till Cuba-krisen 1962. Bakom de mörka frågorna finns rädslan för ett kärnvapenkrig. En rädsla en hel amerikansk generation ungdomar vuxit upp med. I dag känns sången som aktuell med tanke på Den globala uppvärmningen och risken för olyckor med kärnkraftverk som den i Fukishima i Japan. Faktiskt har Bob Dylan uppträtt i Japan med en symfoniorkester och sjungit och spelat just A Hard Rain´s A Gonna Fall. Starka verser och starka refränger Oh what did you see, my blueeyded son?/Oh what did you see my darling young one?
Nu alla grinsippor på kulturredaktionerna i vårt avlånga land gör vi som Bob med vår spellista och slutar med All Along the Watchtower från albumet John wesley Harding med två riktiga män.
Kara...karlar som gärna lirar gitarr för er.
Okej inte så mycket tända ljus och vitt vin med skaldjur kanske!
Men vi säger bara energin, glädjen och Dylans djärva bilder i sången!
Bruce Springsteen och Neil Young spettar på med sina gitarrer i en av 60-talets stora generationssånger (soundtrack of the sixties) There are many here among us who feel that life is but a joke/But you and I we´ve been through that, and this is not our fate/So let us not talk falseley now, the hour is getting late.
Okej...ok!
Visst...visst alla grinsippor på kulturredaktionerna i vårt avlånga land.
Det är klart att gossarna Bruce och Neil och deras spettiga grabbiga gitarrduell kan liknas vid en _ _ _ _ mätning (här kör vi ett enkelt ordquiz) läsaren (grinsippan) får själv fylla i de bokstäver som saknas!
Kistalight har trots allt en viss nivå på sin kultursida.
Kära kultursippor en dag som denna när allas vår Bob får Nobelpriset och till er som är mest pang på rödbettan!
Just i dag kan ni väl visa lite empati och låta Dylan mannen först få slå an några ackord på sin gitarr, blåsa några toner i sin harmonica och att han får göra några djärva texttolkningar av några odödliga verser.
Och om förstås ni har ett meeting just i dag och innan ni _ _ _ _ _ _ _ (enkel ordquiz igen) med er man och fan av Dylan! Kick your shoes off, do not fear/Bring that bottle over here/Ill be your baby tonight./Love is just a four letter word från John Wesley Harding respektive Bringing it all back home.
En riktig spellista med Bob Dylan sånger ska naturligtvis ha ett outtake! Vi väljet You´re gonna make me lonesome en gång till! Nu direkt till Highschool i Hibbing och aulan där. Lägg märke till den påkostade inredningen, känslan av teaterscen och vaudeville hall faktiskt är aulan listad som ett historiskt minnesmärke och på sin tid bekostat av gruvindustrin vid Mesabifälten. Njut även av höstbilder från Bob Dylan Drive och hans föräldrahem i Hibbing där Bob satt 12 år i ett rum på övervåningen och väntade på att bli författare! Musikstudente Iris Kolodji kreerar en mycket gullig och väl sjungen tolkning tolkning av Dylans sång direkt från Hibbing Highschool. Visst skulle man kunna tro att det är Sara som Bob sjunger till på sitt skilsmässoalbum. Inte då! Här heter musan Ellen Bernstein och hon är inte som många andra kvinnor kring Bob Dylan den tysta typen utan har berättat öppenhjärtligt om deras relation.
I aulan hade också Bob syn första mytomspunna (elektriska) spelning. Ett uppträdande inför skolans elever och lärare som förde sådant oväsen att skolans rektor drog ut sladdarna till förstärkarna. Ett trauma och en urscen i Bobmytologin? Kanske en upplevelse som måste övervinnas och läkas. Se senare när Bob blev elektrisk med Paul Butterfields Bluesband vid Newport Folk Festival 1965 när folk buade och Pete Seger ville hugga av elsladdarna med en yxa eller när han tjoade Play it fucking load till the Band vid Judasskriket i Manchester Trade Hall i maj 1966. /Ooonce uuupon a time you dressed so fineee från Bootlegsseries volym 4. En legendarisk spelning som också inleder Martin Scorseses Film No Direktion Home.
Här på Kistalight skulle vi gärna vilja ha med någon av Bobs egna tolkningar av sina sånger för att visa vilken intensiv sångare han är, vilka stämningar han kan bygga upp och just hur han hör hemma i en amerikansk tradtion av folksånger och dans på festplatser, krogar och dansbanor. Varför inte till exempel bland hillybillies i Appalacherna även om Dylan var en judisk kille från medelklassen. Här rekommenderar vi Tell Me ett outtake från Infidels men eftersom vi inte hittar den på nätet får det bli en nästan okänd cover av Rossi Internationell istället. Ett framträdande som säkert har lite The Band influenser! Enkel sång men visst glimrar det i verserna. Tell me - what´s in back of them pretty brown eyes/Tell me - behind what door your treasure lies.
Visst finns Tell Me på nätet med Bob!
Upptäcker vi men då under pseudonymen Elston Gunn. Lyssna på den ljusa rösten och intensiteten - på med dansdojorna, sväng loss på en festplats bland hillybillies någonstans på den amerikanska vischan.
Vad lär vi då oss av de här genomlyssningarna?
Vi är trots allt lärare!
Är det ett soundtrack för vår ungdom!
En sak vet vi att Bob Dylan måste ha fiskat uppströms i de litterära bäckarna (ådrorna) i den amerikanska verklighetens flodfåra! Det ena stimmet låtar efter det andra håvar han in till sin sångbok och det blir inte mycket kvar för de andra, de singer/songwriters som sitter nedströms och filar på sina texter och drömmer om att skriva de stora texterna om vår tid.
Bob Dylan the man with the flow in his rhyme!
Han är en mästare på refränger och hans verser är genomarbetade med litterära strukturer och rim.
Frågan är ändå om inte storheten i hans sånger ligger i att berättelserna (poemen) tar fart, får de där extra dimensionerna genom musiken och hans underskattade sångröst (gäller ej hans sångröst i dag) med sin märkliga intensitet.
Det är nästan omöjligt att välja en tio i topp lista och 20 sånger räcker inte heller riktigt till! Vi försöker ändå och blandar kärlekssånger (oftast längtan efter kärlek) och de stora allegoriska sångerna och kör så långt de räcker. The Soundtrackof Bob Dylan
Tomorrow is A Long Time, A hard Rain´s A-Gonna Fall, Don´t Think Twice It¨s All Right, The Times They Are A Changin´, Boots of Spanish Leather, Chimes of Freedoom, Love Minus Zero/No Limit, Mr Tambourine Man, Gates of Eden, It´s Allrigt Ma, Like A Rolling Stone, Highway 61, Desolation Row (Dylans Union Speech), Visions of Johanna, Stuck Inside of Mobile, Sad Eyed Lady of the Lowlands, All Along the Watchtower, This Wheels on Fire, Tangled Up in Blue, You Gonna Make Me Lonesome, If you see her Say Hello.
Hoppsan blev 21 sånger så här långt och då har vi bara hunnit till albumet Blood on the Tracks och dessutom hoppat över några jätte hits.
Vad göra?
Kistalight har förstås inte hängt med i de kristna perioderna och några andra äldre album men vi gör några nedslag till! Hurricane, One More Cup of Coffe, Sara, Changing of the Guards, Every Grain of Sand, Dark Eyes, Man in the Long Black Coat, Not Dark Yet, Make You Fell My Love och Mississippi. Sista inbäddningen får bli Sheryl Crow med Mississippi som Bob Dylan skrev för henne på hennes album Globe Sessions.
All my power of expression and thoughts so sublime/Could never do you justice in reason or rhyme/Only one thing I did wrong/Stayed in Mississippi a day too long.
Hans liv hör förstås ihop med sångerna!
Här blir det knepigare!
Han är inte precis en hyvens kis, the good guy next door, utan traskar sina egna (för omgivningen obekväma) ej upptrampade stigar. Säkert kan man knåpa till några diagnoser för hans del, droger, allt för många turnéer, för många utbrända relationer och ibland en alldeles förfärande hjärtlöshet. Han kreerar ett antal roller för sina berättelser, några av dem når en mytomans dimensioner. Den nuvarande rollen som barden som åker runt i världen och sjunger sina sånger för en trogen publik är antagligen den roll han spelat längst av alla samtidigt som han är entreprenör i miljardklass (dollar) med sin egen sångbok.
Gåtfullt, fascinerande och otroligt men turnéerna, NET-Tour, rullar vidare Like a Rolling Stone.
Inser man om man bara läser några av alla de böcker som skrivits om hans liv och musik.
Kistalight ser sig också tvungen att inta en hållning, en värdegrund, i förhållande till Bob-figuren även om vi älskar en bohemisk borgerlig livsstil (BoBo) så tycker vi att gott beteende ryms inom ramarna för att man ska vara hel och ren, från kavaj till (nästan) putsade skor, ha ett artigt sätt - men man behöver inte kyssa kvinnor på handen, man ska inte ljuga (för mycket), inte använda droger (mer än den vanliga alkoholen) vara schyst och inte hjärtlös!
Vi på Kistalight fortsätter att hålla oss till Bob Dylans ungdomsperiod fram till si så där 68, The Soundtrack för vår ungdom, sedan har vi förhoppningsvis mognat, men några senare nedslag kan det bli i mästarens sångbok.
Kistalight är nog ingen riktig Dylanman men vi blev väldigt (otroligt) glada när han tilldelades Nobelpriset!
Ingen samtida populär musiker, sångare eller låtskrivare har det skrivits så många böcker om som Bob Dylan.
Det bästa sättet att uppleva och förstå Bob Dylan är ändå att lyssna på hans musik och sånger.
Låtar och musik som är större (överglänser) både människan Bob Dylan, många av hans uttolkare, förståsigpåare, kritiker och säkert överlever vår samtid.
Visst står sig texterna alldeles självmant på egna Nobelben.
Grattis Bob till Nobelpriset!
En fanfar på ett ostämt munspel för detta!
Här är några exempel från bokhyllan hemma hos Kistalight.
Bibliografi Några verk av Bob Dylan
Dylan Bob. Alla album och CD-skivor från Bob Dylan till Fallen Angels. New York Columbia records 2016.
_____. Chronicles: Volume One. London UK: Simon &; Shuster 2004.
_____. Sångtexter, 1961 - 2001. Stockholm: Prisma 2004.
_____. Tarantula, Lund: Bakhåll 1999.
Några verk om Bob Dylan
Dalton David. Det är inte mig ni söker. Falun: Ica Bokförlag AB 2013.
Detering Heinrich. Bob Dylan. Uddevalla: Daidalos 2008.
Jacobsson Mats. Dylan i 60-talet. Riga: ellerströms förlag 2004.
Kramer Daniel. Bob Dylan. New York: Citadel Press 1968.
Lahger Håkan, Dylan En Kärlekshistoria. Finland: Nordstedts 2011.
Marcus Greil. Like A Rolling Stone. London: Faber and Faber 2006. Sjöberg Thommy. Chronicles. Kista: Blogg Kistalight 2005.
Sounes Howard. Dylan Biografin. Stockholm: Nordstedts Förlag 2001.
DVD Några Konserter och Filmer om Bob Dylan
Haynes Todd, regi. I´m Not There, DVD. Killer Films, 2007.
Lerner Murray, regi. The Other Side of The Mirror, DVD. MLF Film, 2007.
Pennebaker D.A, regi. Don´t Look Back. 1965 Tour Deluxe Edition, DVD. New Video Group, 2007.
Scorsese Martin, regi. No Direction Home, DVD. Paramount 2005.
Dags nu för några nya nyårslöften när det gäller läsning! Först ut får bli Elena Ferrantes Neapel kvartett av böcker. Just nu läser vi del II Hennes Nya Namn - spännande läsning om ... Lina och Elena, deras barn och ungdom, skavande känslor och tonår, fattiga kvarter i Napoli, kriminalitet, avig feminism (utsatthet) och klassresor och vem av dem är egentligen Min fantastiska väninna?
© Thommy Sjöberg
