Hello Dylanmannen här

Bob Dylan på Kistabibliotek, några kunninga bibliotekarier, har ställt ut Kistalight på spaning där det finns en essä om Bob Dylan och kreativitet. (Bilder Thommy Sjöberg)

Stora samtalsämnet på söndagskvällen är Dylanmännen.

Vad är en Dylanman?

Vilka är dom?

Är Kistalight en Dylanman?

Kan frågan ses som en typisk manlig härskarteknink för att reducera och osynliggöra kvinnliga kritiker av vår egen Bob Mållgan?

Själv tycker jag att mitt intresse för Bob Dylan är sansat, måttligt och balanserat. Kistalight deltar inte på olika chattforum om Bob, väldigt lite i alla fall, följer honom inte på turnéer (NET-Tour) över världen, samlar inte på hans piratkopierade skivor, visserligen har jag alla hans boxar i The Bootlegs series, är ju bara 12 stycken, håller inte på och gör en massa mystiska tolkningar av hans texter, har hoppat över hans kristna period och håller mig främst till tiden för när han skapade ett mästerligt stim av sånger.

Höjdpunkten i hans karriär och den konstnärliga explosionen mellan 1962-66. 

Dessutom gillar jag albumen Blood on the tracks, Oh Mercy och Time out of mind plus att hans år i Woodstock kring 68 är magiska med John Wesley Harding och spelningarna med The Band i The Pink House.

Frågar man min fru som ibland intar värsta Hibbingbon attityden!

Något vajsing är det med karln säger hon apropå hur obekväm han är med media och tystnaden kring Nobelpriset!

Fru Mimmi tycker dessutom att Kistalight närmast är en fanatisk fan, smått besatt av Bob och hans musik.

Sant är i alla fall att jag tycks gå i gång med mitt skrivande så fort Bob får något pris eller liknande!

Det bloggas, twittras och mejlas om karln och Bootlegsserien plockas fram gnissel från munspel och svetslåga till röst i timmar hemma i köket i Kista!

Under söndagskvällen fastslår också Sara Danius i Babel att Bob Dylan har fått Nobelpriset för sin poesi, alltså sina texter, och ingenting annat. Dessutom har hon varit i kontakt med medarbetarna kring Bob Dylan och de säger we are absolutely thrilled about the prize!

Till alla kvinnliga kritiker av Dylanmannen rekommenderar vi att se den fiktiva filmen I'm not there där Bob Dylan tolkas av ett antal olika skådespelare och där den mest geniala tolkningen görs av Cate Blanchett som rockpoeten Jude Quinn från Blonde on blonde perioden. Avsnittet i filmen som har lite Fellinikänsla över sig och Richard Lester klippningar a la Beatlesfilmerna och där Kate Blanchett spelar Bob bättre än vad han själv skulle göra.

Ladys Vote

Nu prövar vi på Kistalight att bädda in några kvinnliga tolkningar av Bob. Vi börjar med en favorit Cat Power och Stuck inside of Mobile with the Memphis blues agan.

Cat sjunger som Dylan - men bättre!

Kistalight som under sin ungdom gick i målarlära och gärna lyssnade på Bob men hellre upplevde Bobs låtar än förstod dem, trodde alltid att Mobile var någon sorts rörlig mackapär som Bob satt fast i - väl så symbolisk tolkning alltså! I dag som vuxen och So-lärare vet vi att Mobile är en stad i Alabama. Möjligen är låtens refrängrader inspirerad av Jack Kerouac och hans maniska hjälte Dean Moriarty som fastnar i en bilkö i Mobile, stötte på en trafikstockning av grälsjuka bilar, som han rundar genom att ta genvägen över en bensinstation i sin vanliga maniska fart, från i På Väg mot New Orleans. Stuck inside ... är en skickligt komponerad text (sång) i nio verser med elva rader i varje vers med djärva bilder och en stark refräng. Well Shakespeare, he´s in the alley/With his pointed shoes and his bells/Speaking to some French girl/Who says she know me well/ - från Blonde on blonde (BOB).
Nästa kvinnliga favorit bland Dylantolkare från den unga generationen får bli Miley Cyrus med You´re gonna make me lonesome when you go från ett hyllningsalbum till Amnesty Internaional 50 år.


Elegant tolkning av Miley Cyrus av Dylans text och sång. Den till synes lätta tonen beskriver en sorgsen känsla med pärlande rim och refräng. Det finns till och med en knivskarp bild hämtat från litteraturhistorien med modernismens föregångare symbolistpoeterna Verlaine och Rimbaud med deras livsfarliga relation: Relationships have all been bad/Mine´ve been like Verlaine and Rimbaud. Någon som är skicklig på ortnamns geografi? Dylan är - se versraderna I´ll look for old Honolulu, San Francisco, Ashtabula... För er som inte vet var Ashtabula ligger så ligger staden vid Eriesjön, en av de stora sjöarna, i delstaten Ohio USA. You´re gonna...från skilsmässoalbumet Blood on the tracks.
Vi väljer ytterligare en ung kvinnlig uttolkare av Bob Dylan. Från Tribute to Bob Dylan K T Tunstal i Tangled up in blue en av de stora berättelserna från skilsmässoalbumet Blood on the tracks.

Hm..hm Kate Tunstal är nog numera en yngre medelålders kvinna - åren går men här fin tolkning av Dylans sårbarhet och rock n roll roadtrip. Mose of the folkrock och en Marcel Proust i dryga fem minuter på vinyl. Visst finns det vackra rader i sången! Then she opened up a book of poems/And handened it to me/Written by an Italian poet/From the thirteenth  century/And every one of them words rang true/And glowed like burnin´coal/Pourin´off of every page/Like it was written in my soul from me to you/Tangled up in blue.
Varför inte förflytta oss till 68? På med dansdojorna, utsvängda brallor, (hade vi polotröja också?) kliva in i discoröken på Shazam vid S:t Eriksgatan i sällskap med narcissistiska unga damer och släppa loss, i någon sorts blandning av twist, rock och discodans,samtidigt som man skulle se cool och oberörd ut eftersom det just inte gick att snacka speciellt mycket i röken och slamret från ölsejdlarna, drinkglasen och discomusiken.
Klart Dylan var med även där. Nu lyssnar vi på desperat ös med Julie Driscoll och Brian Auger & Trinity med Wheels on fire låten från Basement Tapes och Dylans år i Woodstock. Versraderna If your mem´ry serves you well/I was goin´to confiscate your lace/And wrap it up in a sailors knot/And hide it in your case var bara några expressiva bitar i sången där titeln möjligen anspelar på Bob Dylans mytiska motorcykelolycka.


Kvällar när Kistalight hade sin flickvän Carina med sig på Shazam kunde det till och med hända att jag slapp att gå hem ensam. Carina som hade fullt upp med att vara vacker och försökte se ut som en modell från Voque och la alla pengar på mode kunde ibland överraska och då fick Kistalight följa med till det lilla rummet på sjuksköterskeskolan. Där i natten var det mer överraskningar och Kistalight som bara var en Dylanpojke på den tiden skulle kunna berätta mer för alla grinsippor på kulturredaktionerna men vi säger bara att Carina var den enda tjejen i världen som också gärna följde med Kistalight på alla franska vågens filmer. I biomörkret fascinerades vi av Jean luc Godards rökiga berättarröst, filmernas fragmentariska hållning och kände oss spännande franska - kanske var det också något vi sökte? Visst fanns det en början, en mittpunkt och ett slut i filmerna men inte nödvändigtvis i den ordningen. Ungefär som i Dylans låtar och i våra unga liv.
Nu bryter vi mönstret och lyssnar på några killars tolkning av Dylan istället. Ibland i sommarnätterna efter kvällarna på Shazam och överraskningarna kunde det bli Dylanlåtar på sjuksköterskerummet i radion och Kjell Alinges Sommarnatt. Här It takes a lot to laugh and It takes a train to cry i Stephen Stills, Al Kooper och Mike Bloomfields tolkning. Vilken poetisk titel på en glad rocklåt från Highway 61.


 Mike Bloomfield och Al Kooper som var med tillsammans med Paul Butterfield blues band när Bob blev elektrisk på Newport folkfestival 1965 och som var med på albumen Bring it all back home och Highway 61 revisited när the poet of folksongs blev en modernistisk lyrisk pionjär inom rockmusiken.
Nu tillbaka till ordningen, basta basta!
Kvinnliga uttolkare av Dylan är vad som gäller! Vi väljer Nina Simone med Just like a woman från Blonde on Blonde. Nina som är en riktig krutkärring med karaktär - är säkert bra för både Dylanmän och kvinnliga avundsfulla grinsippor på kulturredaktionerna i vårt avlånga land.


Om Nina Simone är en kvinna med karaktär och resning och hennes tolkning är en hymn, så är troligen låten skriven till Edie Sedgwick, en smula trasig musa för både Bob Dylan och kretsen kring Andy Warhol på hans The Factory och Chelsea hotel i New York. Edie är troligen också tjejen i The Leopard skin pill-box hat och har möjligen också med sin väte superoxiderade blondhet varit inspiratören till albumet Blonde on Blondes namn. But lately I see her ribbons and her bows/Have fallen from her curls.
Två kvinnliga tolkningar av Bob Dylan vi skulle vilja ha med här på bloggen (Visions of Johanna med Marianne Faithful och Make you fell my love med Adele) fungerar inte för de är borttagna från vår spellista Ladys Vote på Kistalight Chanel youtube av någon som inte gillar det fria Internet.
 Vi kör Patti Smith med Changing of the Guards från Street Legal istället. Patti Smith som är aktuell med en fin fotoutställning av sina Polaroid fotografier på Kulturhuset i Stockholm.
Där hon följer poeter och konstnärer i spåren gärna med en bild från den sista vilan. Det berömda fotot med fredsduvan ovan är av Robert Maplethorpe och skapandet av bilden är beskriven i Patti Smiths Just Kids. I sin tolkning av Changing of the guards tar Patti Smith fasta på drivet i texterna, verserna tar liksom fart och sats i varandra. Berättaren i sången är här ännu osynligare än vanligt hos Dylan men en del bekanta versrader a la Bob i slutet på sången, i don´t need your organisation /_ _ _ / but Eden is burning /_ _ _ / Peace will come...
Nu prövar vi i alla fall och bäddar in Adeles tolkning av Bob Dylan Make You fell my love från Time Out of Mind.


  Tänk att Bob Dylan skrivit denna enkla innerliga kärlekssång - mästarens signum? I Adeles originalvideo just nu mer än 109 miljoner visningar. Populärt låtval även i Idoltävlingar där talanger lockar till miljonvisningar.Vilka romantiska rader hos Dylan The storms are raging on the rollin´sea/And on the highway of regret/The winds of changeare blowing wild and free/you ain´t seen nothing like me yet . Romantiska rader som också skapar oväntade metaforer som highway of regret.
Nu till en av Dylans stora skapelser mästerverket A Hard Rain´s A Gonna Fall från genombrottsalbumet The Freewheelin´ Bob Dylan. Vi väljer en tolkning av Brian Ferry från livekonsert i London 2007 med band och körtjejer som skapar ytterligare dimension till texten.


A Hard Rain´s A Gonna Fall är skriven som en som en poetisk protest - en lyrisk krönika i fem verser till Cuba-krisen 1962. Bakom de mörka frågorna finns rädslan för ett kärnvapenkrig. En rädsla en hel amerikansk generation ungdomar vuxit upp med. I dag känns sången som aktuell med tanke på Den globala uppvärmningen och risken för olyckor med kärnkraftverk som den i Fukishima i Japan. Faktiskt har Bob Dylan uppträtt i Japan med en symfoniorkester och sjungit och spelat just A Hard Rain´s A Gonna Fall. Starka verser och starka refränger Oh what did you see, my blueeyded son?/Oh what did you see my darling young one?
Nu alla grinsippor på kulturredaktionerna i vårt avlånga land gör vi som Bob med vår spellista och slutar med All Along the Watchtower från albumet John wesley Harding med två riktiga män.
Kara...karlar som gärna lirar gitarr för er.
Okej inte så mycket tända ljus och vitt vin med skaldjur kanske!
Men vi säger bara energin, glädjen och Dylans djärva bilder i sången!

Bruce Springsteen och Neil Young spettar på med sina gitarrer i en av 60-talets stora generationssånger (soundtrack of the sixties) There are many here among us who feel that life is but a joke/But you and I we´ve been through that, and this is not our fate/So let us not talk falseley now, the hour is getting late.
Okej...ok!
Visst...visst alla grinsippor på kulturredaktionerna i vårt avlånga land.
Det är klart att gossarna Bruce och Neil och deras spettiga grabbiga gitarrduell kan liknas vid en _ _  _ _ mätning (här kör vi ett enkelt ordquiz) läsaren (grinsippan) får själv fylla i de bokstäver som saknas!
Kistalight har trots allt en viss nivå på sin kultursida.
Kära kultursippor en dag som denna när allas vår Bob får Nobelpriset och till er som är mest pang på rödbettan!
Just i dag kan ni väl visa lite empati och låta Dylan mannen först få slå an några ackord på sin gitarr, blåsa några toner i sin harmonica och att han får göra några djärva texttolkningar av några odödliga verser.
Och om förstås ni har ett meeting just i dag och innan ni  _ _ _ _ _ _  _ (enkel ordquiz igen) med er man och fan av Dylan! Kick your shoes off, do not fear/Bring that bottle over here/Ill be your baby tonight./Love is just a four letter word från John Wesley Harding respektive Bringing it all back home.
En riktig spellista med Bob Dylan sånger ska naturligtvis ha ett outtake! Vi väljet You´re gonna make me lonesome en gång till! Nu direkt till Highschool i Hibbing och aulan där. Lägg märke till den påkostade inredningen, känslan av teaterscen och vaudeville hall faktiskt är aulan listad som ett historiskt minnesmärke och på sin tid bekostat av gruvindustrin vid Mesabifälten. Njut även av höstbilder från Bob Dylan Drive och hans föräldrahem i Hibbing där Bob satt 12 år i ett rum på övervåningen och väntade på att bli författare! Musikstudente Iris Kolodji kreerar en mycket gullig och väl sjungen tolkning tolkning av Dylans sång direkt från Hibbing Highschool. Visst skulle man kunna tro att det är Sara som Bob sjunger till på sitt skilsmässoalbum. Inte då! Här heter musan Ellen Bernstein och hon är inte som många andra kvinnor kring Bob Dylan den tysta typen utan har berättat öppenhjärtligt om deras relation.



I aulan hade också Bob syn första mytomspunna (elektriska) spelning. Ett uppträdande inför skolans elever och lärare som förde sådant oväsen att skolans rektor drog ut sladdarna till förstärkarna. Ett trauma och en urscen i Bobmytologin? Kanske en upplevelse som måste övervinnas och  läkas. Se senare när Bob blev elektrisk med Paul Butterfields Bluesband vid Newport Folk Festival 1965 när folk buade och Pete Seger ville hugga av elsladdarna med en yxa eller när han tjoade Play it fucking load till the Band vid Judasskriket i Manchester Trade Hall i maj 1966. /Ooonce uuupon a time you dressed so fineee från Bootlegsseries volym 4. En legendarisk spelning som också inleder Martin Scorseses Film No Direktion Home.
Här på Kistalight skulle vi gärna vilja ha med någon av Bobs egna tolkningar av sina sånger för att visa vilken intensiv sångare han är, vilka stämningar han kan bygga upp och just hur han hör hemma i en amerikansk tradtion av folksånger och dans på festplatser, krogar och dansbanor. Varför inte till exempel bland hillybillies i Appalacherna även om Dylan var en judisk kille från medelklassen. Här rekommenderar vi Tell Me ett outtake från Infidels men eftersom vi inte hittar den på nätet får det bli en nästan okänd cover av Rossi  Internationell istället. Ett framträdande som säkert har lite The Band influenser! Enkel sång men visst glimrar det i verserna. Tell me - what´s in back of them pretty brown eyes/Tell me - behind what door your treasure lies.
Visst finns Tell Me på nätet med Bob!
Upptäcker vi men då under pseudonymen Elston Gunn. Lyssna på den ljusa rösten och intensiteten - på med dansdojorna, sväng loss på en festplats bland hillybillies någonstans på den amerikanska vischan.


Vad lär vi då oss av de här genomlyssningarna?
Vi är trots allt lärare!
Är det ett soundtrack för vår ungdom!
En sak vet vi att Bob Dylan måste ha fiskat uppströms i de litterära bäckarna (ådrorna) i den amerikanska verklighetens flodfåra! Det ena stimmet låtar efter det andra håvar han in till sin sångbok och det blir inte mycket kvar för de andra, de singer/songwriters som sitter nedströms och filar på sina texter och drömmer om att skriva de stora texterna om vår tid.
Bob Dylan the man with the flow in his rhyme!
Han är en mästare på refränger och hans verser är genomarbetade med litterära strukturer och rim.
Frågan är ändå om inte storheten i hans sånger ligger i att berättelserna (poemen) tar fart, får de där extra dimensionerna genom musiken och hans underskattade sångröst (gäller ej hans sångröst i dag) med sin märkliga intensitet.
Det är nästan omöjligt att välja en tio i topp lista och 20 sånger räcker inte heller riktigt till! Vi försöker ändå och blandar kärlekssånger (oftast längtan efter kärlek) och de stora allegoriska sångerna och kör så långt de räcker.
The Soundtrackof Bob Dylan
Tomorrow is A Long Time, A hard Rain´s A-Gonna Fall, Don´t Think Twice It¨s All Right, The Times They Are A Changin´, Boots of Spanish Leather, Chimes of Freedoom, Love Minus Zero/No Limit, Mr Tambourine Man, Gates of Eden, It´s Allrigt Ma, Like A Rolling Stone, Highway 61, Desolation Row (Dylans Union Speech), Visions of Johanna, Stuck Inside of Mobile, Sad Eyed Lady of the Lowlands, All Along the Watchtower, This Wheels on Fire, Tangled Up in Blue, You Gonna Make Me Lonesome, If you see her Say Hello.
Hoppsan blev 21 sånger så här långt och då har vi bara hunnit till albumet Blood on the Tracks och dessutom hoppat över några jätte hits.
Vad göra?
Kistalight har förstås inte hängt med i de kristna perioderna och några andra äldre album men vi gör några nedslag till! Hurricane, One More Cup of Coffe, Sara, Changing of the Guards, Every Grain of Sand, Dark Eyes, Man in the Long Black Coat, Not Dark Yet, Make You Fell My Love och Mississippi. Sista inbäddningen får bli Sheryl Crow med Mississippi som Bob Dylan skrev för henne på hennes album Globe Sessions.


All my power of expression and thoughts so sublime/Could never do you justice in reason or rhyme/Only one thing I did wrong/Stayed in Mississippi a day too long.
 Hans liv hör förstås ihop med sångerna!
Här blir det knepigare!
Han är inte precis en hyvens kis, the good guy next door, utan traskar sina egna (för omgivningen obekväma) ej upptrampade stigar. Säkert kan man knåpa till några diagnoser för hans del, droger, allt för många turnéer, för många utbrända relationer och ibland en alldeles förfärande hjärtlöshet. Han kreerar ett antal roller för sina berättelser, några av dem når en mytomans dimensioner. Den nuvarande rollen som barden som åker runt i världen och sjunger sina sånger för en trogen publik är antagligen den roll han spelat längst av alla samtidigt som han är entreprenör  i miljardklass (dollar) med sin egen sångbok.

Gåtfullt, fascinerande och otroligt men turnéerna, NET-Tour,  rullar vidare Like a Rolling Stone.
Inser man om man bara läser några av alla de böcker som skrivits om hans liv och musik.
Kistalight ser sig också tvungen att inta en hållning, en värdegrund, i förhållande till Bob-figuren även om vi älskar en bohemisk borgerlig livsstil (BoBo) så tycker vi att gott beteende ryms inom ramarna för att man ska vara hel och ren, från kavaj till (nästan) putsade skor, ha ett artigt sätt - men man behöver inte kyssa kvinnor på handen, man ska inte ljuga (för mycket), inte använda droger (mer än den vanliga alkoholen) vara schyst och inte hjärtlös!
Vi på Kistalight fortsätter att hålla oss till Bob Dylans ungdomsperiod fram till si så där 68, The Soundtrack för vår ungdom, sedan har vi förhoppningsvis mognat, men några senare nedslag kan det bli i mästarens sångbok.
Kistalight är nog ingen riktig Dylanman men vi blev väldigt (otroligt) glada när han tilldelades Nobelpriset!
Ingen samtida populär musiker, sångare eller låtskrivare har det skrivits så många böcker om som Bob Dylan.
Det bästa sättet att uppleva och förstå Bob Dylan är ändå att lyssna på hans musik och sånger.
Låtar och musik som är större (överglänser) både människan Bob Dylan, många av hans uttolkare, förståsigpåare, kritiker och säkert överlever vår samtid.
Visst står sig texterna alldeles självmant på egna Nobelben.
Grattis Bob till Nobelpriset!
En fanfar på ett ostämt munspel för detta!
Här är några exempel från bokhyllan hemma hos Kistalight.

Bibliografi
Några verk av Bob Dylan
Dylan Bob. Alla album och CD-skivor från Bob Dylan till Fallen Angels. New York Columbia records 2016.
_____. Chronicles: Volume One. London UK: Simon &; Shuster 2004.
_____. Sångtexter, 1961 - 2001. Stockholm: Prisma 2004.
_____. Tarantula, Lund: Bakhåll 1999.

Några verk om Bob Dylan
Dalton David. Det är inte mig ni söker. Falun: Ica Bokförlag AB 2013.
Detering Heinrich. Bob Dylan. Uddevalla: Daidalos 2008.
Jacobsson Mats. Dylan i 60-talet. Riga: ellerströms förlag 2004.
Kramer Daniel. Bob Dylan. New York: Citadel Press  1968.
Lahger Håkan, Dylan En Kärlekshistoria. Finland: Nordstedts 2011.
Marcus Greil. Like A Rolling Stone. London: Faber and Faber 2006.
Sjöberg Thommy. Chronicles. Kista: Blogg Kistalight 2005.
Sounes Howard. Dylan Biografin. Stockholm: Nordstedts Förlag 2001.

DVD Några Konserter och Filmer om Bob Dylan
Haynes Todd, regi. I´m Not There, DVD. Killer Films, 2007.
Lerner Murray, regi. The Other Side of The Mirror, DVD. MLF Film, 2007.
Pennebaker D.A, regi. Don´t Look Back. 1965 Tour Deluxe Edition, DVD. New Video Group, 2007.
Scorsese Martin, regi. No Direction Home, DVD. Paramount 2005.

  © Thommy Sjöberg