Bruno K Öijer 3th time around

Så här långt utanför baslinjen! Bruno K Öijer på Dramaten - en poesins tennislirare! Armar, händer, fingrar som memorerar versernas rytmik och ton - en poet spinner sitt nät. Gesten, den lätt knutna näven och utropet när en dikt avslutas.
Där satt den!
Magi och tät deklamation av Bruno K igår inför ett fullsatt Dramaten! Vid några tillfällen lättar han på den intensiva lyriska tätheten med lite mellansnack.
Han berättar om 70-talet.
Ett decennium då det var riktigt kul!
Därför minns han nästan ingenting från den tiden!
Ofta hängde han med en något äldre kvinna, säkert 35 år gammal, vars främsta förtjänst var hennes varma goda hjärta!

Den enda

vet inte hur
men jag hamnade på en tillställning
som skulle ta upp vår tids mörka sidor
kvällen inleddes med ett brandtal
om att mänskligheten
kan delas upp i två hälfter
dom som har och dom som inte har
men det som börjat lovande
blev till en seg och tröttsam kväll
som slutade med att alla slog sej för bröstet
och såg världen genom ett glas mousserande vin
den enda som lyckades fånga mitt intresse
var en vacker men något sliten kvinna
jag glömmer inte
hennes erotiska nästan viskande röst
när hon drog mej intill sej och berättade
att hon hade ett självlysande hjärta
som lyste så starkt
att hon kunde stå utomhus om natten
och vägleda rymdfarkoster
                                                               Från Och natten viskade Annabel Lee Bruno K. Öijer

På Kistalight har vi alltid varit ett fan av Bruno K. Öijer.
 I vår ungdom har vi rent av träffat honom!
Mysko tillställning! (Kan funka som kommentar till Bruno K Öijers dikt ovan!)
Så här gick det till!
Någon gång på 70-talet, jag och ungdomskompisen Leffe K är ute och svirar i Gamla Stan, hamnar på uteservering typ något kvarter bortom Börshuset.
Där; detaljerna är något dimmiga, finns massor av stolar och bord, nästan alla gäster har gått hem.
Det är i en timme när inga mödrar önskar att deras söner och döttrar ska vara ute på Stan!
Av någon anledning, diffust varför, sitter jag och kompisen Leffe K och en något bedagad äldre dam (typ nästan 40 år förgänglighet) i en stor bohemchic hatt, hel del smink, tunn schal slängd över axeln, en lågmäld ung Bruno K och den vildsinte Congaspelaren och musicalartisten wild Bill vid ett cafébord.
 Vår musician och hippie, wild Bill, hade till och med medverkat i Hair under flower power-åren och var gift med en begåvad skådespelerska.
Wild Bill smörar för Bruno K.
Fantastiskt det där att du delar ut ditt litterära pris som 1-kronor i tunnelbanan säger han!

Leffe K och jag nickar instämmande osäkert varför eftersom vi är arbetargrabbar och tycker att alla sekiner, inkomster så väl som stipendier, ska man vara sparsam och varsam med!
Bruno K. säger ingenting, hm…hm, men tycks vara gullig mot damen i sin stora hippiehatt.
Wild Bill fattar agg mot damen i den hippa hatten!
Dunkelt varför?
Wild Bill tuggar fradga, kastar okvädinsord mot damen i den stora hippiehatten!
Hennes ögon tåras och sminket rinner!
Jag och min ungdomskompis Leffe K säger ingenting, Bruno K. säger hm…hm och den äldre damen med hippiehatten gråter.
Sminket och mascaran droppar!
Plötsligt börjar wild Bill, vår congakille, kasta stolar omkring sig samtidigt som han något senare skjuter bordet framför sig.
Oklart varför men stolarna far genom luften och damen med bohemhatten skriker och vi, Leffe K och jag, får bråttom hem.
Detta skedde som sagt i sen timme när inga mödrar önskar att deras söner ska vara ute på Stan tillsammans med vilda congaspelare, anarkistiska poeter och för hårt sminkade äldre damer i stora chica hippiehattar.
Ett scenario som kan skapa tumult hos unga herrar!
Än i dag undrar jag över dessa stolar!
Varför for dom genom luften?
Egentligen!

Andra bloggar om tennis: Andra bloggar om Kista: Andra bloggar om Bruno K. Öijer
©Thommy Sjöberg