Kistalight Adresses

Saturday, March 24, 2012

Hattie hii Light blues

   
Om klassers storlek och om vad som är viktigt i undervisningen - lärare spelar roll!

Hatie hii och Hattie hoo, Kistalight har varit på föreläsning i veckan på Åsö gymnasium tillsammans med företrädesvis ett hundratal andra grundskolelärare. Men visst såg vi några burriga rektorshuvuden bland publiken - sådana som vi vet förmår att ge en hint om vad en skola i världsklass är och kan tolka den något gåtfulla Vision 2030 som gäller för Stockholms stads skolor!
  Det finns något befriande uppriktigt i John Hatties metaundersökning Synligt lärande från skolans värld (speciellt då från den engelskspråkliga världen) och vad som påverkar elevers studieresultat.
 Jan Håkansson från Växjö föreläser och SKL har skapat en länk till hans text.
Vi kan börja med allt det som inte är det väsentliga för bra studieresultat: Tekniska hjälpmedel, lärarutbildning (de flesta har ändå en sorts basnivå), lärares ämneskunskap aj..aj se basnivå även där, klassernas storlek – ännu mer aj..aj, olika (lek)program och specialmetoder.
Faktiskt kan man ana en släng åt alla, ha..ha, teknokratiska lösningar på skolans problem.
Bör då också kunna gälla den svenska skolans digitala dokumentationshysteri.
Därmed inte sagt säger Hattie att alla dessa faktorer är dåliga. De är bra och kan vara viktiga även om de inte är de mest betydelsefulla.
 Om vi nu har fattat galoppen rätt med John Hatties poäng gäller att följande faktorer har stor betydelse: Att se utmaningar i sina ämnen och ge feedback och ha inflytande där, skapa bra relationer till eleverna - inte samma sak som att man är kompis med dem.
Ha varierade strategier – typ kunna ändra sin lektion i flykten (med språng) om den ursprungliga intentionen inte fungerar och ha en repertoar av strategier för sina lektioner.
Förklara undervisningsmaterialet – dvs. läsa av och tolka koderna i vad som ska läsas för eleverna och kunna engagera sig i hur eleverna lär sig.
Kan vara så enkelt som att man helt enkelt frågar eleverna vad som fungerar och vad dom tycker!
Kistalight med sin erfarenhet av undervisning och skolan, går mot guldklocka trots att den kommunala hydran gör allt för att pressa musten ur vår pedagogiska gärning, i dag jobbar vi 110 procent, en extraklass i So, med fullmatade klasser 30 elever eller mer trots vår mogna ålder och får kämpa på.
Vi tycker (upplever) att det finns massor av trovärdighet i John Hatties forskningsresultat utan att för den skull anse oss vara någon pedagogisk stjärna. Kan ändå tillhöra de goda lärarnas,  ”lärare gör skillnad”, krets.
Bara nu  kommungubbarna inte får ståpäls av Hatties forskningsrapport med insikter om den reducerade betydelsen av klassers storlek, att ämnesbehörigheten inte är avgörande och att diverse lekprogram spelar mindre roll och kör på med ytterligare besparingar.
Fler befriande insikter hos Hattie är att det är inte alltid som det fungerar med klasserna, undervisning handlar om en levande kommunikation inte diverse digitala dokument som ska hanteras, "ibland är man expert och ibland inte".
Ju större undervisningsrepertoar eller koreografi desto större möjlighet till mer sammanhållna resultat.
 Hattie fångar komplexiteten i lärarrollen i sin forskningsrapport Visible learning.
En ytterligare faktor som får hög skattning för lärarens betydelse är etiketteringen. Får i vår tolkning bli att man inte gör skillnad på elever, inte ska klassa dem efter olika diagnoser eller klassificeringar.
Hattie skattar även den professionella utvecklingen som en viktig faktor, utveckling av lärrollen då inte ämneskunskaper - man lär av sitt lärande! Kistalight tolkar detta som en dialektisk process. Undervisning med ett öppet sinne medför att man lär av eleverna vad som fungerar och går hem.
en så kallad aha-upplevelse, den där glimten av förståelse i ögonvrån hos eleven som är lika med lärarens belöning! Som en utveckling av lärarrollen kan även även micro-teaching ingå.
 Det är mer Piaget än Vygotskij hos Hattie menar dagens föreläsare Jan Håkansson vår svenske uttolkare av Synligt lärande. Det är den kognitiva utvecklingen som dominerar något vi gärna instämmer i från Kistalight. Vår erfarenhet av skolans värld är att den analoga förmågan (i So) hos eleverna utvecklas under högstadietiden. Att diskutera, föra resonemang, dra slutsatser, analysera och ta ställning går så mycket lättare i årskurs nio än i sjuan - viktig förmåga för ett högre betyg i So.
- Klart det är inte riktigt säkert att det beror på undervisningen!
 Undrar om inte Hatties ideala lärarroll även har lite av gammal folkbildare över sig. Engagemanget för ämnet och försöka påverka med sina kunskaper, se och uppmärksamma alla i sin omgivning.
- Integrera istället för att exkludera!

  Det har varit mycket när det gäller skolans värld den senaste veckan. Vi har skrivit omdömen för 150 elever som ska ha fem unika poster dokumenterade plus tre klick om målen – bör bli 750 kommentarer plus 450 klick.
 Någon som vill vara tidsstudieman där?
 Vi har läst, fick tips om den, Johan Kants skolblogg och En lärarskildring (brev) som genererar mängder av läsarkommentarer och är en tänkbar skildring av skolans värld. Läser man brevet tillsammans med Thomas Perssons krönika Dela med dig av framgångarna riktad till oss i skolans värld finns det milt sagt anledning till funderingar kring skolan.
 - En klyfta (avgrund) mellan överhet och verkstadsgolv!
Det finns även mängder av analyser av vad det är som har gått snett i svensk skolutveckling - tänkbar debattartikel, en av de senaste,  är - läs gärna den Hans Bergströms 68-vinden blåste... DN 24 mars!
 Kistalight som inte vill slukas, ätas upp, av allt för mycket negativ energi tar sig istället en riktig funderar och kulturpromenad på sitt gamla Söder.

Utrustad med två kulspetspennor från Lärar Fortbildning AB och några karameller invirade i plast som färdkost. Varför inte säger vi kvista förbi och morsa på de gamla polarna Stig och Lennart som lyckades så väl i sin konstnärliga gärning!
Men vilket pris fick de betala?

  Katarina Bangata söders egen aveny, Vi syns vid målet, Greta Garbos park och Nytorget. I dag är hela caffe Latte gänget på plats med sina barnvagnar i parken - i min ungdom häckade Söder bohemian, A-laget, här. Bild Love Sjöberg

 Snett bakom Malongen ligger Katarina södra skola. Där gick Knutte, min farsa till päron, i folkskolan. Knutte var ingen pluggis ändå tillhörde han en av de första som gick åtta år i folkskola. Knutte var en lirare. Han spelade hem massor av bucklor i pingis och älskade att fröjda på lördagarna. Efter folkskolan blev han springschas och så småningom lärde han sig till lysmask, elektriker, och startade en liten El-firma.
 I min ungdom, nästan barndom, åkte jag stan runt med min farsa och installerade pop-corn maskiner, fixade det mesta inom el och la om likström till trefas växelström. Ofta var jag också, när jag tänker efter, mest med hans anställda gubbar Kurre Knopp och Ludde Propp.
 Aldrig en tråkig stund - roligt mest för jämnan! Redan då började jag samla på anekdoter och lärde känna Stockholm.
Du Knutte säger jag i dag och tittar upp mot Söders himmel!
Tänk att det kunde gå så här!
Jag blev lärare!
En skolfux med akademisk lärarexamen!
 Du Charlie, han kallade mig alltid det, någon måste bli lärare också!
Hänga över böcker och vara en bokmal!
Inte min melodi!
Kunde man få en snyting för här på gamla Söder!
Kissedoggar du vet!
 - Ska vi ha något att läska oss med?

 Jag känner stor tacksamhet till mina lärare både småskolans Elsa Karlsson som lät mig läsa hur mycket som helst, folkskolans magister Stolt som uppmuntrade mina talanger i matte och högstadiets Sven Sörnäs som var en estradör och showman i engelska, tyska och franska.
 Min lärare på universitet i Analys i matematik och Docenten Carl Reinhold Smedmark, lärare i litteraturvetenskap, som blev så entusiastisk vid en muntlig tenta om Strindberg över ett av mina svar om gubben Hummel i Spöksonaten. Vid diskussion lyfte sedan Carl Reinhold fram poesin i pjäsen och fick mig att både skriva om Strindbergs novellkonst, lärde mig massor om bildspråk där, och läsa en kurs om den moderna romanen.
 – En av mina stora läsupplevelser!
 Så minns jag min lilla skolfröken från Stureby high, ärtig tyckte vi grabbar, men hon kunde hålla reda på oss streetkids från Ösberga. Vi höll små föredrag, tog del av den svenska litteraturen och skrev små bitar. Hon hade en varierad repertoar i sin undervisning. Ibland läste hon Kistalights alster högt inför klassen.
Yvigt sa hon men du har förstått uppgiften väl!
 Kul att minnas!
- Sublimt!

PS Vi har skrivit förr här om omdömen på Kistalight bland annat en bit som återfinns i goes Ryan
i kapitlet Pisa Light. En annan bit återfinner vi i Omdömen på rad i Skola 24.  Grejen är att det aldrig blir någon arbetsro kring omdömesskrivandet - ständigt nya direktiv. Är det månne ett uttryck för att det fungerar dåligt och att det är måttlig respons från elever och föräldrar. Dagens föreläsare Jan Håkansson ställer sig öppet skeptisk till värdet av det digitala omdömesskrivande. Möjligen säger han att man kan ge IUP en en chans och se vad den kan ge på sikt.
Andra bloggar   om Kista  Andra bloggar om litteratur    Andra bloggar om klassresor  Andra bloggar om författare: Andra bloggar om Stockholm 
 © Thommy Sjöberg

3 comments:

  1. Klart att man måste ta ämneskunskaper på allvar men om vi på Kistalight har förstått Hattie rätt utgår han ifrån att alla lärare har en baskunskap i sin lärarexamen och att det är därför inte ämneskunskapen är avgörande för en skicklig lärare.
    Viktigare blir då att han, hon, utvecklar en lärkunskap - pedagogiska idéer och strategier för sin undervisning!

    ReplyDelete
  2. Gammal östbergakompis berättar!

    Du Gröding lärarna där på 60-talet kunde vara riktigt grymma t ex på realskolan Handels vid Eriksdal!
    Rena monstren!

    ReplyDelete
  3. Kistalight deltog under 90-talet i en artikelserie i DN under vinjetten Skolhat/Skollust med Kerstin Vinterhed som redaktör.
    Syftet var att läsarna skulle skicka in minnesbitar från sin skoltid.
    Resultatet blev om vi minns rätt, en översvallande mängd, i alla fall många som mindes sin skoltid mer med skolhat än med skollust. Klart det kanske är lättare att hata med stor intensitet än att ge uttryck för skollust!
    - Inte bara Ingemar Bergman som minns sin Caligula alltså!

    ReplyDelete