Kistalight är på den vandrade Parnidziodynen nära den ryska gränsen med Nida fyrhus i nordväst och med Östersjön i fonden. Sanddynen som har en av Kuriska näsets högsta punkter är en populär utflyktsplats och kan nås via en gångramp eller trappor. Kistalight väljer de branta trapporna tillsammans med två damer från Bergamo i Norditalien, viss träningsvärk i ben och ljumskar efter gårdagens tour mellan Klaipeda hamn, Smiltyne och Nida. Yngre delen av Kistalights redaktion pilar på i förväg upp mot höjderna. Fin utsikt ned mot gamla Nidas rutmönstrade gatunät och stora fiskarvillor.
- Inte så konstigt att de drogs till den här miljön konstnärerna och speciellt de tyska expressionisterna i början av 1900-talet; ljuset, Kuriska lagunens blåa spegel och den fridfulla fiskarbyn!
Det finns en plattform på höjden (53 meter över havet) och en cirka 14 meter hög monolit, ett solur med inristade gamla runor som namnger årets kalender. Uret står i en vinkel till sanddynerna och det går att mäta sandflykten och rörligheten hos dynerna över tid med uret som utgångspunkt. Runt plattformen leder även en naturstig, Silence valley, med fina vyer över Nida, lagunen och med skyltar om flora, fauna och några highlights – två fotografier av dynerna, ett 1960 och ett 2002 - där skillnaden är 40 meter i höjd och visar att man ska gå varligt fram i dynerna.
Varje besökare som rumlar runt i dynerna lär sätta flera ton sand i rörelse!
Sandflykten är geologiskt sett en ung företeelse på Näset. Under 1500 till 1700-talet skövlades skog för timmer och skeppsbyggen och speciellt avverkades det skog under sjuårskriget 1756 – 63. Landskapet låg sedan öppet för väder och vind och under tre årtionden dukade 14 byar under för sanden.
På 1800-talet beslutade Tyska (Preussiska) myndigheter sig för att rädda Kuriska näset. Uppdraget gick till en man av danskt ursprung Sören Björn som började med att bygga en 20 km lång skyddsvall mot och längs Östersjökusten. Andra fortsatte sedan arbetet med vallarna, speciellt skogsmästaren Franz Epha som ägnade 40 år åt projektet och 1904 var programmet med att binda sanden och plantera skog klart. Tekniken att bygga sandvallar gick ut på att sätta upp 70 cm höga pålar i två rader längs kusten och när de fylldes med sand satte man upp nya rader med pålar varefter vallen växte. Sedan planterades speciellt (halophytic) gräs och fram för allt bergspinje vars rottrådar låser sanden och i dag bildar de långa Östersjödynerna längs näset.
Kistalight återvänder till vår tysktalande guidé igen från terassen till Thomas Manns sommarhus där hon läser om Sahara på Kuriska näset från hans föredrag Mein Sommerhaus.
Im Süden liegen die grossen Dünen, ein wirklich sehr merkwürdiges Naturphänomen. / _ _ _ /
Kennen Sie die Dünen bei List auf Sylt? Man muss sie sich verfünfacht denken, man glaubt in der Sahara zu sein. Der Eindruck ist elementarisch und fast beklemmend, weniger wenn man sich auf den Höhen befindet und beide Meere sieht, als in den Tiefen eingeschlossenen Gegenden. Alles ist weglos, nur Sand, Sand und Himmel. Immer wieder überkommt mich hier der Eindruck des Elementarischen, wie ihn sonst nur das Hochgebirge oder die Wüste hervorruft. Die Farbenspracht ist unvergleichlich wenn der Osthimmeldas Feuerwerk des westlichen widerspiegelt. Diese Farbenpracht ist unbeschreiblich. Zarteste Pastellfarben in Blau und Rosa, und der federnde Boden ist geschmückt mit den feinen Wellenlinien, die der Wind hineinzeichnet. Auch auf einer Segelbothfahrt hat man diesen unbeschreiblich schönen Eindrück. / _ _ _ /
Med guidens välljudande läsning kan man konstatera att Mann beskriver just det som inte gick att beskriva. Tyska turistgrupper med guidé finns även vid utsiktsplattformen uppe på Parnidziosdynen. Mest intresse väcker utsikten mot ryska enklaven Kaliningrad. Märkvärdigt stilla framstår Dödens dal där franska krigsfångar internerades efter Fransk/Tyska kriget 1870-71, undrar hur deras öde blev?
Utsikt mot enklaven Kalingrad med The Gliders dune och Valley of Death Bild Thommy Sjöberg
I söder finns The Gliders dune högsta punkten på Kuriska näset, 68 meter över havet. I Nida grundades även en skola för Gliders (1933), bör väl vara ungefär skärmseglare. Kistalight har i skrivande stund inte tillgång till bibliotek eller internet så vi kan kolla upp fakta. Hur som helst utropar vi på Kistalight dessa Gliders till Nidas och Kuriska näsets egna poetiska utövare. Där fanns världsrekordhållaren Ferdinand Schulz som 1927 gled en sträcka av drygt 60 km (60,2) och Alfred Gysas från Litauen som höll sig uppe i luften som en Albatross i 26 timmar och 30 minuter.
Undrar om han tog en tupplur då och då när han surfade under den uppåtsträvande termiken från näsets sanddyner? Hur som helst hann han se både soluppgången över Kuriska sjöns blåa spegel och se solskivan sjunka, like an orange, i Östersjön bort mot svenska kusten och Öland.
Glidarna, deras skola och verksamhet hör hemma i tidsperioden mellan första och andra världskriget, och de hade sin storhetsperiod under 1930-talet om detta kan man läsa i Klaipeda and the Curonian Spit guidé en bok av Nijole Strakauskaite.
Kistalight som gillar att cykla, hojar tillbaka till sitt hotel Nidus beläget mitt på näset mellan Nida och Östersjön.
Hotell Nidus var ett "pang" där kommunistpartiets elit från rådsrepublikens Litauen och från Sovjet vilade ut (föra arbetarklassens sak är inga lätta grejer) när det begav sig under den gamla Sovjettiden.
- Läser vi i en guidébok när vi kommer hem!
Visst är stället vitkalkat som en medelhavsbungalow men invändigt är det en ganska murrig inredning med dova färger.
- Faktiskt överraskande konservativt!
Var månne stället buggat när det begav sig?
- Kanske var det här som Jean Paul Sartre och Simone Beauvoir tog in, under Bresjnevs vingar, när de besökte näset på 1960-talet?
- Like to go by bike!
Parkerar min racer bland alla nyrika Litauer, Letter, Vitryssar och Polacker och deras statusbilar som Audi, BMW eller Wolkswagen. Tjejerna i receptionen fnissar glatt över oss svenskar som kommer med cykelväskor och lättare ryggsäck som bagage.
När vi cyklar hemåt de dryga fem milen till Smiltyne och Klaipeda så möter vi henne på cykelvägen cirka hundra meter framför oss - en älgko, någonstans mellan Nida och den lilla fiskarbyn Preila nära Vecekrugo dynen - graciös i den solbelysta skimrande tallskogen. Cool, majestätisk, till synes oberörd glider hon fram, på skogens egen catwalk, utan att göra sig någon brådska.
Kanske är det hon som är Kuriska näsets verkliga Queen? - En leading lady!
Hon äger skulle mina elever säga!
PS Svårt med namnen kring orter, företeelser och personer kring Kuriska näset. Namngivningen finns på litauiska, ryska och tyska och ibland engelska. De flesta skyltarna är på litauiska och tyska. Kistalight har använt följande källor!
Källor
Estonia Latvia & Lithuania Lonely planet
Klaipeda and the Curonian Spit Nijole Strakauskaite
Klaipeda pocket June 2010 - May 2011
Thomas Mann Mein Sommerhaus 1931 föredrag Rotary Club München
Wikipedia Nida och Klaipeda på sparat USB - sporadisk tillgång till Internet under sommaren
Tidningsartiklar DN Fjärran från världens larm Ove Säverman 23 juni 2011 Tre somrar vid havet Per Landin 12 och 16 juli 1995
Andra bloggar om Kista Andra bloggar om sommarplågor Andra bloggar om Kuriska näset Andra bloggar om Nida Andra bloggar om Litauen
©Thommy Sjöberg
Hotell Nidus beläget mitt emellan Nida och Östersjön var ett "pang" där kommunistpartiets elit från rådsrepublikens Litauen och från Sovjet vilade ut när det begav sig under den gamla Sovjettiden läser vi i en guidébok när vi kommer hem.
ReplyDeleteVisst utvändigt är stället vitkalkat som en medelhavsbungalow men invändigt en ganska murrig inredning med dova färger - överraskande konservativt faktiskt!
Var månne stället buggat när det begav sig?
Eller var det här som Jean Paul Sartre och Simone Beauvoir tog in när de besökte näset på 1960-talet?
Låter så bra det där om gamla kommunister på Nidus att det skriver vi in i texten ovan!
ReplyDeleteGliders bör även kunna vara segelflygare helt enkelt!
ReplyDeleteÄven om jag inte såg några startbanor, fält, där man kunde dra upp planen.
Startbanor kunde kanske även vara hårt packade sandstränder där?!
Ungefär som Römös stränder på ostfrisiska öarna där tidvattnet packar sanden så hårt,
att den fungerar fin-fint för landseglare!