Anniversary Light

I dag firar vi femårsjubileum som blogg på Kistalight.
 Vi firar med en födelsedagsbok, present från dottera Evelina, faktiskt fick vi boken i februari och vi läste ut den redan på sportlovet.
Boken En del av mitt hjärta lämnar jag kvar av Diana Janse är en blandning av reseskildring och självbiografi.
Något som vi gillar skarpt på Kistalight.
Diana Janse reser i öst och väst och från norr till söder i Afghanistan.
Från Kabul till Herat, med delar av sin familj genom Khyberpasset,
 ett svärdshugg genom bergen,
till Pakistan och Islamabad, till talibanernas Kandahar och FN-svenskarnas Mazar-e Sharif i norr.
Diana Janse kan tillsammans med författare som Johanna Hildebrandt och Åsne Seierstad ses som en grupp kvinnor som skriver sig en egen litterär genre. En genre där unga tjejer ger sig ut till riktiga krishärdar i världen där tillvaron är allt annat än säker. Det kan gälla forna kriget i Jugoslavien och här dagens Afghanistan. Bakom sig lämnar de en ombonad tillvaro som de inte känner sig hemma i. Förutom att beskriva koloniala samhällen med patriarkala styren, göra lite nytta, tror Kistalight också att det hos dem finns en drivkraft att lägga en grund för sina författarskap och få utlopp för sitt behov och lust att skriva.
U-land som en spegel för moderniteten!
Bättre främling i ett främmande land än depp hemma vid Hornstull .
Eller Afghanistan som yttersta utposten i en global värld.
- Sviker vi afghanerna överger vi oss själva!

Det finns gott om lästips hos Janse!
Jan Myrdal reste där "Kulturers korsväg", minnesvärt och en förebild för oss som var unga på 60 och 70-tal.
Tyvärr hade Myrdal inte en siffra rätt i sina visioner om Afghanistan skriver Janse.
Ett lästips som återkommer hos Janse är The great game The struggle for empire in central Asia av den brittiske historikern Peter Hopkirk. Där kan man läsa om tidigare koloniala bakslag, 1880-tal och militära slag, och den brittiska kolonialismens tillkortakommanden i trakterna av Kandahar.
Kandahar där talibanerna och opiumodlingarna har sitt centrum i dag och där Bin Laden bodde.
Tänkvärt!
Bruce Chatwins gamla favorit Robert Byrons Vägen till Oxanien citeras när Janse reser runt i västra Afghanistan, mer välordnat där i Irans närhet, än i övriga landet.
Äntligen ett Asien utan mindervärdskomplex skrev Byron i Herat redan 1933.
Med sina reseskisser, lätt impressionistiska och välformulerade, vänder Janse på berättarperspektivet.
- Världens botten är Kabul med sin fattigdom.
I kapitlet med titeln På botten av världens botten gäller dock att här är det när hennes relation med pojkvännen är över så återvänder Janse till Kabul från Stockholm med en trasselsudd till hjärna och ett beckmörkt rum utskuret ur hjärtat.
Kanske hämtar Janse inspiration ur Paul Colliers bok The bottom billion. Ett annat lästips från Janse - en bok om den miljard människor som befinner sig på världens absoluta botten och fattigdom.
Helt bekväm känner sig inte Janse heller bland diplomater och postmoderna nomader med rätt överklassbakgrund i Kabul. På några rader glimmar det till i boken, likt ett kirurgiskt snitt, när hon minns sin ungdom och önskar sig några lyckliga sommarlov på Rivieran istället för att ha kuskat runt i en överfull ford Escort genom Uppland eller hur hon minns moderns förmaningar och varningar för kanyler i rabatterna runt höghuset i Gottsunda.
Numera åker Diana Janse världen runt som medarbetare till Carl Bildt dessutom driver hon bloggen 120 minutes. En caféblogg om var du kan söka dig om du har några timmar över i en främmande stad. Massor av spännande tips där om fika och spännande miljöer som till exempel gamla Jerusalen eller Alma mater, Mamajev Kurgan, moder Ryssland om du söker efter rysliga historiska monument.
- Betyg Fem omvända talibaner av fem.

Hoppas att Diana Janse får tid att skriva fler böcker och att utveckla sitt författarskap.

- Kanske något om spelet bakom kulisserna på UD?!
Andra bloggar om Kista Andra bloggar om litteratur Andra bloggar om författare: Andra bloggar om Afghanistan
© Thommy Sjöberg