I dag något om krönikor, Bob och ledmotiv

Bob i skrivartagen – i Woodstock omkring 1964 Bild D.R. Gilbert. Kistalight fortsätter sin spaning i olika litterära genrer och jobbar med sina texter. I dag något om krönikor och ledmotiv. 
Igår vimlade vi på restaurang Momma på Söder tillsammans med andra 50-plussare på Dax bloggfest.
Restaurang Momma förresten där det serveras en utmärkt gratinerad hummer på lördagarna. 
Något för Kistalight när det är dags att fira!

Tur att inte Bob fick Nobelpriset!
Vad vi skulle oroa oss i Kista.
Kistalights redaktion i upplösningstillstånd.
Skulle han komma?
I så fall hur skulle han klara prisutdelningen i Konserthuset.
Klart han har ju träffat Kungen förr när han fick Polarpriset.
Grejar Bob en Nobelmiddag i gyllene salen i Stadshuset?
Konversera och dinera med prinsessan Christina!
Han är ju inget matvrak!
Blir det för många glas av de utsökta vinerna?
Skål i KostaBoda!
Nobeltalet!
Hur skulle det gå med Nobeltalet?
Klart han skulle kunna dra en låt istället!
Stämma gitarren och greja ett munspel i rätt tonart.
Varför inte Bob Dylans 115th Dream!

I was riding on the Mayflower
When I thought I spied some land
I yelled for Captain Arab
I have yuh understand
Who came running to the deck
Said, "Boys, forget the whale
Look on over yonder
Cut the engines
Change the sail
Haul on the bowline
We sang that melody
Like all tough sailors do
When they are far away at sea

Klart Bob skulle kunna hålla en föreläsning om kreativitet och skrivande.
Hans fem krönikor i Chronicles handlar ju om skapandets möjligheter på ett mycket spännande sätt. Att Bob Dylan skulle vinna Nobelpriset kan verka långsökt men enligt tidningen New Yorker har oddsen hos Ladbrokes sjunkit genom åren. If they're looking for an American, they could chose Bob Dylan, whose Ladbrokes odds have skyrocketed over the past three years, from 500/1 in 2007 to 25/1 this year.
Do the folks at Ladbrokes know something we don't?
Det roliga, tycker, Kistalight, är att Bob är nominerad av akademier, professorer och litterära sällskap som en kandidat till Nobelpriset.
PS Bob har varit med förr förutom Polarpriset finns bland hans akademiska meriter både hedersdoktorat Princeton och S:t Andrew, Pulitzerpriset och Commandeur i det franska des Arts et des Lettres.

Chronicles Bob Dylan
- Är inte Dylan en krönikör av samtiden i sina klassiska låtar och i sina klassiska album?
- Hur som helst i dagarna debuterar han som krönikeförfattare.
I Chronicles får vi läsare följa Dylan i hans ungdom; När han kommer till New York, Markin up the score och The lost land och från hans tid som familjefar i Woodstock, New morning. Slutligen från hans ungdom i Hibbing, Duluth och Dinkytown i Minneapolis i Minnesota i en krönika som fått den metaforiska titeln River of ice. Den fjärde krönikan som flikas in handlar om inspelningen av Oh Mercy, av en då medelålders och ganska utbränd Dylan.
Ett gemensamt tema för krönikorna är sökandet efter skapandets punkt.
- Hur gick det till?
Var ifrån kommer inspirationen till att skriva rader av texter som på något sätt fångade tidens, 60-talets stämningar, rytm, känslor, möjligheter, förväntningar, lusten till uppror och förändringar.
Kommer över Bob Dylans Chronicles volume one efter en tur från förorten till City i Stockholm. I Kista galleria går det att handla det mesta dock inte några nyutkomna minneskrönikor, Chronicles, av Bob Dylan.
- Shame!
Läser en rad recensioner i svenska tidningar av boken. En som väl fångar tonen hos Dylan är GP:s Johan Dahlbäck. Dahlbäck snuddar vid det som är så påtagligt med Dylans minnesbok: Krönikeformen, grabbigheten, detaljerna och de snabba klippen som en form att fånga stämningar i tiden.
Dylan redogör i krönikan, The lost land, för en omfattande tidningsläsning som ung blivande songwriter på monumentala Public Library i New York. Lustigt nog valde han för sin läsning tiden för inbördeskriget 1861 – 1865. Dylan kände sig mer hemma i en äldre tid, samtidigt som han sökte form och språk, och var vidöppen för det nya i tiden. Kanske blev han här även medveten om rötterna till det amerikanska samhällets villkor, The lost land, långt bortom de patriotiska klyschorna. Motsättningar som i dag känns aktuella i gapet mellan landsbygd och storstad, i kampen mot rasism, antagonismen mellan liberalism och gammaldags moral och mellan Bush och Kerry.
Några av Dylans första försök som songwriter blir topical songs. Sånger som hämtade sina ämnen från tidningsartiklar men som sjöngs på välbekanta melodier. Dylan är en iakttagare. Kreativiteten, skriver han, hämtar sin näring i erfarenhet, observationer och fantasi. Just möjligheten att observera är en nyckel han saknar i sitt diktande när han ofrivilligt blir en generations förebild och superkändis bortom all sans och förnuft kring åren 67 och 68 när han lever i Woodstock. Något han berättar om i krönikan New morning.
I amerikansk tidningspress, även från den tid Dylan läste om på Biblan i hörnet av 42:a gatan och 5:e avenyn i New York, finns i krönikorna en radikal tradition. Här har grabbar med enkel bakgrund och rötterna i etniska kvarter, från storstädernas hamnar och arbetarmiljöer, men med en vilja att uttrycka sig och bli journalister skapat möjligheter att protestera mot missförhållanden, sprida kunskap, fånga stämningar och kanske till slut det viktigaste av allt finna en form för lusten att berätta en historia.
Dylan är i sina krönikor en god iakttagare. Han överraskar som vanligt. Massor av detaljer och det vimlar av personer från folkmusikscenen i New York i början av 60-talet som fångas med träffande karakteristiker. I de två New York krönikorna, Markin´ up the score och The lost land, spetsas miljöskildringarna från Greenwich Village med isiga andedräkter som rök i vinterkvällen, det verkar alltid vara minusgrader och det blåser ständiga kyliga tjutande vindar på gator och torg.
För övrigt verkar det, passande nog, som ett återkommande ledmotiv i Dylans samtliga krönikor i boken blåsa en visslande vind utanför caféer, hem och inspelningsstudios .
Dylan hänger ut cliffhangers när det gäller sitt skapande i krönikan River of ice som skildrar både tiden i Dinkytown Minneapolis och tiden när han rotar sig i Greenwich.
Vi som undrar över hur det gick till vid de magiska ögonblicken när de stora låtarna skrevs vi får vänta.Vänta får också de göra som i första hand är intresserade av den ryktbara motorcykelolyckan, skilsmässan från Sara, förhållandet till Joan Baez, hon finns faktiskt med, eller när han blev elektrisk vid Newport festivalen 1965. Kring det senare, den elektriska Dylan, skulle då Kistalight kunna jaga stan runt i boklådorna för att hitta en bok där Dylan berättar om den föreställningen.
Dylan skildrar detaljerat och med stor omsorg om bakgrunden till sitt skapande.Woody Guthrie, den stora förebilden, som sångare och låtskrivare som fick hans huvud att brinna och som fick honom komma igång med berättandet. En av de första sångerna blir Song to Woody. Texten där har Dylan skrivit. Melodin är från en av Guthries gamla sånger. Något liknande var bakgrunden till Let me die in my footsteps. Vill man lyssna på en hyllning till Woody finns Dylans dikt Last thoughts on Woody Guthrie från Bootlegs series 1991.
Litterära förebilder blev den franska symbolistpoeten Arthur Rimbaud med sina lettres och speciellt Je est une autre. Dylan följde genom flickvännen Suze Rotolo repetitionerna av Brechts och Weills SjörövarJenny och även där hämtades idéer för kommande sånger.
Formen, strukturer, för låtarna inspirerades av Hank Williams versmakande. Av sin producent på Columbia, John Hammond, får Bob en skiva med titeln King of The Delta blues. Sångaren heter Robert Johnson och Dylan tänder direkt när han ser skivans omslag. Johnson är en bluesman med gitarr och munspel som skriver sina egna sånger från amerikanska Södern. Dylan skriver ned och kopierar Johnsons texter för att komma underfund med hemligheten bakom konstruktionen av de sprakande allegorierna, de gammaldags verserna, de fria associationerna, de dräpande sanningarna inlindade i ett hårt skal av abstrakt nonsens som flög genom luften med största lätthet.
Woody, SjörövarJenny, Rimbaud och bluesmannen Robert Johnson är lika med sant, möjligen toppat med några tillsatser gräs och Dylan skriver; att inom några år skulle jag skriva och sjunga sånger som It`s all right Ma, Mr Tambourine man, Hard rains a gonna fall och liknande.
Vi som läsare får inte riktigt ta del av det magiska ögonblick när någon enskild stor sång skapades. Kanske fanns inte heller någon sådan magi. Sångerna bara fanns där när isen smälte i floden och spåren väl var plöjda och uppkörda. Men vi får vara med när Dylan snickrar möblerna till sin egna lilla lya på 161 west 4th street i Greenwich Village och speciellt bordet där många av låtarna blev till. Detta berättar han om i sin krönika River of ice. Blowin´ in the wind t ex lär ha skrivits på några minuter på några servetter på ett café snett emot Gaslight club i Greenwich.


I krönikan från senare delen av 80-talet om inspelningen av Oh Mercy ramas miljön in av ett ångande New Orleáns. Berättandet är här mer lågmält, med ett lugnare tempo, detaljerna radas inte på varandra och vi får möta en Dylan som berättar öppet hur han är på väg att bli utbränd och som funderar på att börja syssla med ekonomi. Han har alltför länge, skriver han, förlitat sig på sin intuition och sin instinkt, båda dessa gamar till damer, skriver Dylan har fått hans skaparförmåga att sina och torrlagt hans kreativitet.
I Locarno Schweiz på Piazza Grande under en turné, när det blåser åtminstone kuling, berättar Dylan att han är på väg att tappa rösten och känner sig sjuk och slut.
Efter några repetitioner med The Deads, f.d. Grateful Dead, i San Rafael flyr han från övningarna ut på Front street och börjar gå, kvarter efter kvarter, tills han hör musik. En jazzorkester spelar på en liten bar. Musiken är enkla jazzballader som Gloomy Sunday och Time on my hands och han tycker att sångaren i det lilla jazzbandet öppnar ett fönster till hans själ. Musiken går rakt in och Dylan ser att det finns en teknik han kan använda för att kunna komma vidare som artist. Vandringen längs Front Street och cafébesöket har en stämning av ensamhet och utanförskap varvat med goda iakttagelser som känns igen i en sång som Highlands från Time out of mind. En sång som låg framför Dylan och som kom att innebära en nytändning. Man missar en dimension om man ser Dylans Chronicles som renodlade memoarer vilket både recensenter, förläggare och översättare tycks vilja göra.

Visserligen kan man säga att Dylan på idrottsmannens vis markerar poängen och kollar läget i den inledande krönikan när han besöker gamle tungviktsvärldsmästarens Dempseys bar på 58:e gatan i hörnan av Broadway.

- Du ser för lätt ut för att bli en tungvikstchamp säger Dempsey till den unge Dylan.
- Han är inte en boxare Jack säger följeslagaren den legendariske musikförläggaren Lou Levy.
- Han är songwriter Jack och jag ska förlägga hans musik.

Dylans krönikor hämtar inte bara inspiration i hans tidningsläsning, topical songs och från hans klassiska sånger som en kommentar till samtiden. Ser man till titlarna i boken finns även det gammaltestamentliga draget från krönikeböckerna.
Krönikornas titlar: The Lost Land, New Morning, Oh Mercy och den avslutande metaforiska titeln River of Ice följer Dylan en rottråd både till sitt judiska arv och till sina kristna utflykter.
Krönikorna bildar en konstnärlig helhet och knyts ihop både med ledmotiv, se vinden som blåser genom alla kapitel, och tematiskt i den detaljerade skildringen av inspiratörer till musik och sånger.
I Oh Mercy skildras ingående flera av sångernas tillkomst och inspelningar. Just Dylans producenter av hans musik har en viktig roll. John Hammond som skrev det första skivkontraktet med Dylan och uppfattade hans talang. Bob Johnson från Nashville som tillsammans med Bob, Al Kooper, Robbie Robertson och ett gäng Nashvillemusiker producerade det nyskapande Blonde on Blonde albumet och återkomsten med det på ytan nyenkla albumet John Wesley Harding. Med Bob Johnson är det dock framförallt inspelningen av albumet New Morning som skildras. Där några av sångerna var tänkta för ett skådespel av Archibald MacLeish.Producenten Daniel Lanois är huvudaktören i Oh Mercy och temat är hur Dylan tycker sig ha kört fast i gamla manér och hjulspår. Nåden att skapa finns dock där även om det inte blir några mästerverk som Masters of war, Hard rains eller Gates of Eden som Lanois drömmer om. Tillsammans lägger de en ljudbild på sånger som Political world, Dignity, Series of Dreams, Shooting star och Men in the long black coat. Den senare ser Dylan som sin I walk the line.
Efter en motorcykeltur med sin fru i deltalandskapet – bluesmannen Robert Johnsons hemtrakter, utmärkt skildrat, sydväst om New Orleans klarnar Dylans huvud. Han inser att han gjort samma sak för länge men att han har avslutat sitt projekt med Lanois och att albumet är klart och att några nya hyfsade sånger skrevs och spelades. Samarbetet skulle ju återupptas nästan tio år senare med Dylans nytändning som artist och songwriter, med Time out of mind. Oh Mercy kan ses som ett avslut på en lång musikalisk linje. I framtiden skulle han utveckla en annan musikalisk teknik och knyta an till folkmusik och blues på ett sätt som han gjort i sin ungdom med album som Time out of mind och Love and Theft.

Bob Dylan i mycket unga år - en blues och folkmusikman med rötter i den folkliga amerikanska musiktraditionen

Dylan skrev aldrig en sång till en baseball spelare som hans gamla musikförläggare Lou Levy föreslog. Men frågan är om inte Dylan med sina krönikor överraskat igen och att han har gjort en homerun i världsklass.
PS Releaseparty för Dylans bok på Kulturhuset i Stockholm. Tog inte biljetterna slut på några minuter när 40-talisterna var i farten. Miss med biljetterna där men istället träffade jag i baren både Dylans förträfflige översättare Mats Gellerfelt, Izzy Young och en nybakad fil dr på Dylan - Mats Jacobsson.
Diskussion; Dylan som hockeyspelare - sic!
Och så skänkte vi en tanke till den mycket unge Dylan när han ensam och full av energi kom till Det Stora Gröna Äpplet i början av 60-talet ännu inte fyllda 20 år.
Betyg Chronicles Fem osäkrade munspel av fem!

Andra bloggar om Bob Dylan Andra bloggar om Kista: Andra bloggar om Woodstock Andra bloggar om litteratur Andra bloggar om Nobelpriset i litteratur: Andra bloggar om författare: Andra bloggar om skrivande
© Thommy Sjöberg