Broder Daniel, här sångaren Henke, en flanör i Göteborgs hamn och förorter - nåja en lågmäld lätt sorgsen berättare träder fram i dokumentären som visades i K-special här om kvällenDokumentären Broder Daniel forever är en riktigt fint berättad historia om bandet inser vi på Kistalight. Efter att ha sett en repriskoll på Svt-play från bl a deras avslutningskonsert i Way out west från 2008.
Poetisk, lyhörd, fångar den det direkta tilltalet i deras konsert.
Bra mix av bilder från Göteborg mellan sjudande arbete i hamnen, panorama i förorten, flanerande på slitna gator, glimtar av sommarödsliga skolinteriörer, vattenspeglingar och den vackra waterside (shoreline) i Götet ackompanjerat av sångaren Henke Berggrens lätt sorgsna eftertänksamma berättarröst.
Det värsta säger sångaren Henke i slutet av filmen är att bli ljumt bemött.
Det är ungefär som en blöt handduk eller en våt trasa som omslag.
Ljummet!
Likvärdigt med att inte bli sedd.
Det är det värsta som kan hända en människa som brinner för något.
Ungefär så säger sångaren Henke i Broder Daniel som har kämpat!
Och ständigt, säger han, har han och bandet fört en kamp för sin musik.
Shoot man, säger vi på Kistalight.
- Shoot!
Andra bloggar om Kista Andra bloggar om Broder Daniel
©Thommy Sjöberg
Samtidigt måste vi erkänna på Kistalight, äldre medelålders som vi är, att Broder Daniel är en ny bekantskap för oss som hör hemma i en helt annan generation än vår.
ReplyDeleteMen upplivade blir vi i alla fall och minns vår egen ungdom någon gång på 60 och sjuttiotalet.
- Oh we were seventeen
oh life was like a film
when we were seventeen
the sky was always tangerine...