Utsikt mot Skinnarviksgränd Pennteckning: Stig Claesson Slas - en svensk kanonKanon för en söderkis, en mörsare från Kistalight
Här kommer en annan snidare serru, brevduva liksom, direkt från Tullen med tricken.
Du vet posten vid gamla Flamman.
assar fram med brevbärarväskan längs kulturstigen; Tavastgatan, trapporna upp till Bastugatan, där häckade förresten musikanten Lars Sellergren, han tog det alltid piano ha…ha. Uppe vid krönet av Bastugatan hade Olle Adolphsson en stuga, Trubbel, trubbel, längre ned i backen fanns blåsbälgen Andrew Valters kontor. Där fanns en konstens höjdare som Carl-Fredrik Reuterswärd med professors rang på Ackis och där fanns Stadsteaterns chef Karin Kavli.
En sträng donna med skarpa jack om man kom snidande med eftersända brev.
Harru nån anvisning med sekiner i dag rå kunde det låta.
Det var den unge Slas som mötte upp, ofta redan i backen ned för Bastugatan, väntande på betalningar från Aftonbladet för sina egensinniga kulturbitar med spretiga kongeniala teckningar som fångade ljuset.
Dom gillar vi skarpt på Kistalight!
På den tiden bodde han i Skinnarviksgränd med sin unga familj, två små knoddar och vacker tekla med indianskt ursprung, från S:t Lawrencefloden i provinsen Quebec i franska Kanada.
Lilla Hiawathas signalkurs hade gjort susen, kärlek liksom!
Kvarteren kring Bastugatan var i mitten av 60-talet nerslitna och det var innan Söder hade blivit ett reservat för kulturmurvlar, skådisar, klämkäcka socionomer, hippa generaler eller kulturfernissade mäklare. Det här var innan Vem känner Yngve Frej och innan Slas blivit folkkär skildrare av landsbygden och av dom som blev kvar på vischan. Indirekt avslöjar Slas även hemligheten med alla söderkisar genom sina böcker om landsbygden.
Bakom en riktig stockholmare döljer sig en lantis.
Fråga bara Lo-Johan som bodde lite längre bort på Bastugatan.
Nej vid den här tiden hade Slas debuterat och skrivit berättelser från Europa/Nya världen, Bönder, Västgötalagret, Supportern och Ugnstekt gädda alla utgivna på det socialistiska Bo Cavefors förlag. Några av novellerna Supportern och Götgatsbacken kan tillsammans med Yngve Frej duga som en kanon i svensk litteratur och speciellt då från Stockholm.
Ena riktiga mörsare avfyrade med en doja från Söder.
En gång hjälpte jag Slas och det måste ha varit hans fru, mycket vacker, en riktig pingla, en man och en ännu vackrare pingla, troligen syrra till den förra vackra pinglan och skjussa igång en gammal Porsche nedför Bastugatsbacken.
Om Porschen startade?
Inte den blekaste!
Men nog puffade det några moln från lilla Hiawathas signalkurs när jag gluggade och tirade på syrran till den vackra pinglan.
Oh la la – man skulle bli konstnär.
Tror också att jag allt sen den tiden har närt en dröm om att skriva egensinniga bitar, se dem i tryck.
På någon blaskas kultursida.
Dra in några sekiner!
Få lite pröjs!
Här kommer en annan snidare!
© Thommy Sjöberg
Kanske lite missförstånd av ämnet ovan, handlar ju mer om undertecknad än om Slas.
ReplyDeleteDock en bit att lägga till den övriga floran av anekdoter om Stig Claesson.
Platserna uppe bland de fallna hjältarna blir trängre och trängre, den mysige ordkonstnären SLAS har nu sällat sig till dessa hjältar.
ReplyDeleteHar saknat höstboken från honom, det brukar ju alltid komma en varje höst, men inte under 2007 och nu kom väl förklaringen.
Även favoriterna blir gamla och kilar vidare!
Minns Vem älskar Yngve Frej, En vandring i solen, Henrietta ska du också glömma + ett otal kåserier i Aftonbladdret mm mm
SLAS lämnar även efter sig en stor mängd tavlor av hög klass.
Kommer att sakna honom
Årsta-galningen
Håller med till 101%! Jag har alltid haft en speciell “approach” till denne kis-kis… Några år efter pappas död - i mitten av 60-talet - hade min mamma ett förhållande med en konstnär (Arne Nilsson), som var mycket nära vän (speciellt på Operabaren!) med Slas… Någon gång emellanåt hade jag nöjet att träffa denne (i mina ögon då) underlige kuf - dock ej på Operabaren!!! ;-) Ja, en siluett i parnassen har gått ur tiden…
ReplyDeletePublicerar bidrag från mina kompisar ovan - tycker att de bidrar till floran av anekdoter om Slas. De visar hur mycket vi uppskattar vår Kis från Söder.
ReplyDeleteAtt teckna är att utelämna skrev Slas i en av sina underfundiga noveller tror att det var i något om Dubrovnik.
ReplyDeletePå liknande sätt gick Slas tillväga när han skrev. Han var en mästare i att fylla tystnaden, att skapa känsla i det outsagda, som sagt att teckna är att utelämna.
Alla som kände Slas kallade honom gärna Stig eller Stickan.
ReplyDeleteMen några sådana anspråk har vi inte på Kistalight
17/6 11
ReplyDeleteBra litteratur handlar ofta om att ställa tillrätta, ibland upprätta sårade känslor och trauman.
I Slas fall med barnets friska och omedelbara kraft!
Han hade all anledning till det ändå är det ett under!
Var fick han kraften ifrån?
Kistalight funderar efter att ha lyssnat på Niklas Rådström och sett den nya utställningen om Slas på Kulturhuset.
Slas som ville återupprätta en svunnen tid (barnets tid?)eller var det bara det gamla bondesamhällets normer som skavde för kisen i storstan.
Gammaldags i känsla men fasligt modern i sin konst; teckningar, måleri och artiklar.
Slas Signum?