Värdegrund Light

Nobelpristagare javisst men vem bestämmer här då?

- Kanon med Doris! Fint val av Svenska akademin - var det då inte si så där 15, 20 år försent.

- Men vad gör det?

Gräset sjunger har vi läst i vår ungdom på Kistalight. Vi är bekanta med Den femte sanningen och ser i inslag från intervjuv med Bengtsson i tv-soffan att Doris Lessing har en katt med svartvit teckning. En liknande katt hade minns vi även nobelpristagaren V.S. Naipul.

- Det inger förtroende säger vi på Kistalight! Vi är nyfikna på hennes kattböcker som Particularly Cats.
- Som sagt kanon med Doris.

Vi rekommenderar läsning av Doris för alla skribenter som saknar en värdegrund men ändå vill utveckla förmågan till att gestalta en kärv verklighet och söka en sanning i tillvaron.

Alltså infama författare, gemena krönikörer, monsterbloggare, mobbande skitsnackare på nätet, ungdomar övergivna av sina föräldrar, folk som tränger ut andra på sina arbetsplatser, fanatiker, feminister och kommunister och inte minst alla andra.

- Läs Doris Lessing!

På Kistalight fortsätter vi med att citera vår tänkta kandidat Les Murray utan att darra på manschetten eller för den delen tycka att Doris Lessing på något sätt är fel val. Här den svenska versionen av An ordinary rainbow ur Tillflykt till ödemarken Dikter i urval.

En alldeles vanlig regnbåge

Det pratas om det på Repins,

det mumlas om det på Lorenzinis,

på Tattersals ser männen upp från sina tabeller,

skrivarna på Börsen glömmer kritan de har i händerna

och män med bröd i fickorna lämnar Grekiska klubben:

Det står någon och gråter på Martin Place. Man kan inte få stopp

på honom.

Trafiken på George Street står i kilometerlånga köer

och ingenting rör sig. Människorna pratar upprört

och fler skyndar till. Många springer på bakgatorna

som alldeles nyss var livliga huvudgator och pekar:

Det står en typ och gråter där borta. Ingen kan få stopp på honom.

Den man vi trängs kring, den man som ingen närmar sig

står bara och gråter, utan att dölja det, gråter, fast

inte som ett barn, inte som vinden, utan som en man;

han gör ingen affär av det, slår sig inte för bröstet, snyftar inte ens

särskilt ljudligt

- men hans värdiga sätt att gråta

håller oss på avstånd, skapar ett tomrum kring honom

i middagsljuset, i hans smärtas pentagram,

och de uniformerade längst bak i massan, de som försökte gripa

honom,

stirrar på honom, och känner med förundran längtan

efter tårar som ett barn efter regnbågen

Med tiden ska vissa sägaatt han hade en gloria

eller en aura kring sig. Men så var det inte.

Andra skall säga att de blev upprörda och tänkte hindra honom

men de var i själva verket inte där. Den manlige obändige,

den kärvast tystlåtne den mest slagfärdiga av oss

darrar i tystnad och glöder av oväntade

domslut om fred. Andra i vimlet skriker

fast de trodde de var lyckliga. Bara de minsta barnen

och de ser ut från paradisetkommer honom nära

och sitter vid hans fötter, tillsammans med hundar och dammiga

duvor.

Löjligt säger en man intill mig, och håller

handen för munnen som om den uttalat en spya -

och jag ser en kvinna, som riktigt lyser, sträcka ut sin hand

och skälvande ta emot gråtens gåva;

och alla som följer henne får den också

och många gråter rent bifall och andra

vägrar gråta av rädsla för allt detta bifall,

men mannen som gråter, kräver, likt jorden, ingenting

mannen som gråter bryr sig inte om oss och skriker

ur sitt förvridna anlete och sin alldagliga kropp

inte ord men förtvivlan, inte budskap, men sorg,

tung som jorden, ren likt havet -

och när han slutar, går han helt enkelt sin väg

och torkar sitt ansikte med värdigheten hos en man

som har gråtit, och nu har slutat gråta.

För att undvika tillbedjare skyndar han nedför Pitt Street.

Andra bloggar om Nobelpriset i litteratur:
©Thommy Sjöberg