Kanon för en söderkis – en mörsare från Kistalight

Utsikt mot Söders höjder Bastugatan och Skinnarviksgränd Pennteckning: Stig Claesson

Slas - en svensk kanon
Här kommer en annan snidare serru, brevduva liksom, direkt från Tullen med tricken.
Du vet posten vid gamla Flamman.
Tassar fram med brevbärarväskan längs kulturstigen; Tavastgatan, trapporna upp till Bastugatan, där häckade förresten musikanten Lars Sellergren, han tog det alltid piano ha…ha. Uppe vid krönet av Bastugatan hade Olle Adolphsson en stuga, Trubbel, trubbel, längre ned i backen fanns blåsbälgen Andrew Valters kontor. Där fanns en konstens höjdare som Carl-Fredrik Reuterswärd med professors rang på Ackis och där fanns Stadsteaterns chef Karin Kavli. En sträng donna med skarpa jack om man kom snidande med eftersända brev.
Harru nån anvisning med sekiner i dag rå kunde det låta.
Det var den unge Slas som mötte upp, ofta redan i backen ned för Bastugatan, väntande på betalningar från Aftonbladet för sina egensinniga kulturbitar med spretiga kongeniala teckningar som fångade ljuset.
"Dom gillar vi skarpt på Kistalight."
På den tiden bodde han i Skinnarviksgränd med sin unga familj, två små knoddar och vacker tekla med indianskt ursprung, från S:t Lawrencefloden i provinsen Quebec i franska Kanada. Lilla Hiawathas signalkurs hade gjort susen (= kärlek).
Kvarteren kring Bastugatan var i mitten av 60-talet nerslitna och det var innan Söder hade blivit ett reservat för kulturmurvlar, skådisar, klämkäcka socionomer, hippa generaler och kulturfernissade mäklare.
Det här var innan Vem känner Yngve Frej och innan Slas blivit folkkär skildrare av landsbygden och av dom som blev kvar på vischan. Indirekt avslöjar Slas även hemligheten med alla söderkisar genom sina böcker om landsbygden.
Bakom en riktig stockholmare döljer sig en lantis.
Fråga bara Lo-Johan som bodde lite längre bort på Bastugatan.
Nej vid den här tiden hade Slas debuterat och skrivit berättelser från Europa/Nya världen, Bönder, Västgötalagret, Supportern och Ugnstekt gädda alla utgivna på det socialistiska Bo Cavefors förlag. Några av novellerna Supportern och Götgatsbacken kan tillsammans med Yngve Frej duga som en kanon i svensk litteratur och speciellt då från Stockholm.
Ena riktiga mörsare avfyrade med en doja från Söder.
En gång hjälpte jag Slas och det måste ha varit hans fru – mycket vacker – en riktig pingla, en man och en ännu vackrare pingla- troligen syrra till den förra vackra pinglan och skjuta igång en gammal Porsche nedför Bastugatsbacken.
Om Porschen startade?
Inte den blekaste!
Men nog puffade det några moln från lilla Hiawathas signalkurs när jag gluggade och tirade på syrran till den vackra pinglan.
Oh la la – man skulle bli konstnär.
Tror också att jag allt sen den tiden har närt en dröm om att få lite pröjs för, dra in några sekiner till och leva på egensinniga bidrag publicerade på någon Blaskas kultursida.
Här kommer en annan snidare serru!

Andra bloggar om kanon: Andra bloggar om Slas:

© Thommy Sjöberg