Five easy pieces

Ser om Five easy pieces, bandat från torsdagens sena visning i TV 2, en av mina favoriter från ungdomen. Filmen ingår i Filmklubbens serie Det Nya Amerika. Kul och se om en film som så där i början av sjuttiotalet gjorde ett starkt intryck.
- Kul och se om den håller.
Filmen spretar åt olika håll precis som filmens titel, fem lätta stycken, musikstycken eller kvinnliga erövringar eller rent av fem lätta kort hopfogade berättelser. Tycker mig kunna räkna ihop fem musikbitar mellan country och Chopin och möjligen, fantasifull uppfattning, fem erotiska möten.
Filmen börjar med scener från ett oljefält, en för Hollywood ovanlig miljö. Huvudpersonen Robert Eroica Dupea (Jack Nicholson) som arbetarklasshjälte, jobbande som oljeriggare. Tungt, farligt, skitigt men också dynamiskt. Hans flickvän är servitrisen Rayette (Karen Black). Ett par som skulle kunna vara hämtade från en ruffig kärlekssång av Bruce Springsten. Problemet är att Bobby Eroica inte är en workingclass hero utan en ung man som brutit upp från en kultiverad musikerfamilj, läs bara namnet, och nu tycks vara en sökare som inte hör hemma någonstans. Lika hudlös som sin servitris, om han än inte står ut med hennes musiksmak, känslosam country a la Tammy Winette, och hennes kuttrande.
De spelar utmärkt både Nicholson och Black.
En inte särskild sympatisk person växer fram i Nicholsons gestalt.
Filmen blir en roadmovie, som sagt filmen spretar och är inte förutsägbar, lustiga scener med ett udda kvinnligt par där. När de, Bobby och Rayette, är på väg norrut för att besöka Bobbys sjuka fader.
I en nyckelscen i filmen försöker Bobby tala med sin far, berätta om sitt liv, försöka förklara vad han söker. Fadern som har drabbats av en stroke kan varken svara eller ge bifall. Stum lyssnar han på Bobby. Något gensvar får han inte heller från en vacker kultiverad kvinna, Susan Anspach, som finns i kretsen kring hans musikerfamilj och som han uppvaktar.
I kontrasterna mellan Bobbys vänliga övre medelklassfamilj och servitrisen Rayette, mellan intellektuella diskussioner och TV-tittande, mellan country och Chopin och Anspachs avvisande växer Bobbys vilsenhet.
Uppbrottet, liften norrut, den schizofrena slutscenen ställer många frågor.

Karen Black som Rayette Stand by your man
Har inte Bob Rafelson, regissören, skapat en stämning i sin film av de frustrationer och vilsenhet många unga kände i slutet av sextiotalet?
De liberala värderingarna och livsstilen a la Kennedys var ingen väg. Flirten med arbetarklassen, de marxistiska upproren och hippierörelsen var över och en återvändsgränd.
Vad återstod?
En känslosam godhjärtat servitris och en vilsen klassisk musiker på väg?!
Tja varför inte?
Bra film – håller än!


©Thommy Sjöberg