Vällingbymodellen

Solursparken med Arabstaden något senare än klockan tolv på dagen Bild: Thommy Sjöberg Vällingbymodellen Vi bygger och spanar vidare! oh…oh…oh …oh Cadillac. 

Tyckte mig se det försvunna punkthuset, skymtande, i bagageluckan på en gammal stadsjeep på Vittangigatan uppe vid Tegelhögen. 

Påminde inte föraren om en av de ryktbara arkitekterna från sextiotalet. Ni vet de där som skapade monsterförorter i både Stockholm, Malmö och Göteborg men själva bodde i chic kulturbostad och gick klädda i manchesterkavaj, trendiga jeans, blanka boots och hade långt hår med hästsvans. Kanske är han ute på någon sorts uppdrag att söka upprättelse och finna de goda rötterna till miljonprogrammen. Tar med mig ett gäng grabbar och tjejer, årskurs sju, som redan är klara med sina modeller på promenad. Vi tar trapporna upp till Frostviksvägen, flanerar förbi våra vackra punkthus på Ångermannagatan. De har ett speciellt lyster numera, sneddar ner mot Solursparken. Detta är säger jag till eleverna är Europas största solur. Skuggan står vid strax före tolv, XII, och pojkarna klättrar på de romerska siffrorna och flickorna solar. 

Genus eller uppfostran? 

Vi knallar vidare genom Vällingbys topografi uppför backarna vid Arabstaden. Här ritade arkitekten Jon Höijer terrasshusen på Mörsilgatan. Vi fortsätter bort mot Vällingbyhöjden och deras radhus, backe upp och backe ner. 

Här bodde några av skaparna av de moderna folkhemmet på femtio och sextiotal mässar jag. Palme med familj som naturligtvis tog hand om politiken, där fanns psykatikern Gustav Jonsson, SkåGustav, med sin familj som vidareutvecklade synen på själen och barnuppfostran och här bodde arkitekten Höijer med familj som designade folkhemmet. Man kan notera att makthavarna bodde förhållandevis enkelt betonar jag men visst Vällingby har som alla stadsdelar även sin ekonomiska geografi och här bodde då gräddan.

Hur länge ska vi promenera frågar en av flickorna som alltid blickar framåt och inte låter sig imponeras av samhällsklasser och social topografi. Vi knallar vidare. Vid parken nedanför Skattegårdsvägen finns en linbana för lite större barn. Där åker killarna fram och tillbaka, fram och tillbaka och tjejerna de solar. Vi småpratar, skojar och har det ganska gött i solen. 

  Oh…oh…oh …oh Cadilac. 

 Försvunna punkthus, förlorade drömmar om gångna folkhem – tja de kanske mår de bäst av att vara just drömmar eller myter. En skimrande illusion och tankarna kan gå till Strindbergs affischör i Ett Drömspel som säger att ingen vet vad som finns bakom pjäsens stängda dörr. Men säger vi på Kistalight: 

Ett förbaskat gott försök, det var det. 

Copyright LarsThommy