Främling på tåg
Do you spell Thommy with y (wai) or i (ai)?
Frågar Jenny Diski som verkar vara en vaken och modig kvinna med mycket humor och ironi, mycket gråhårig och med ett intressant utseende.
Frågan ställs vid en boksignering på Kulturhuset efter en internationell författarkväll. Boken som signeras är Främling på tåg.
Främling på tåg är inte bara en berättelse om att resa med Armtracktåg runt Amerika utan också som alla goda reseskildringar en inre resa. Diski återvänder i sitt berättande till ungdomen då hon kunde fördriva tiden med att läsa och att åka Circle line runt i Londons tunnelbanenät. Allt för att hon inte skulle känna sig ensam och för att komma ifrån sina knepiga föräldrar. Nu gör hon en liknande resa i vuxen ålder för att sluta eller återvända till en helig cirkelrörelse.
Eller är det berättandets egen magiska rörelse?
Diski använder rubriker för sina inledande kapitel som Only the lonely, Too much to ask och By the time I get to Phoenix från kända slagdängor. Sedan vrids tumskruven åt i berättandet och det blir titlar som Levande spår, Nervpåfrestande och Precis som i Lida och i den senare är det Stephen Kings Lida som åsyftas.
I Boktiteln Främling på tåg är det förstås en anspelning på Hitchcocks berömda film och när Diski reser genom delstater som Montana med sina grässlätter, Arizonas och New Mexicos med ökenområden spelas tusen västernfilmer upp och filmhjältarna rider fram i filmer som Diligensen, Mannen som sköt Liberty Valence, Red river och Det våras för sheriffen. Det amerikanska landskapet blir en filmkuliss och resan följer sin egen logik.
Säg mig vem du umgås med och jag ska säga vem du är skulle man kunna säga att Diski parafraserar med sin skildring av en rad udda karaktärer hon möter på resan. Resans kulmen blir när hon hamnar hemma hos ett par i Albuquerque och börjar misstänka att hon ska bli kidnappad. Då gungar tryggheten men berättelsen är för godmodig för att bli en skräckisrysare a la Hitchcock eller Stephen King men Diski visar ändå på att bräckligheten hos sin resehjältinna ligger nära Borderlinern när hon får lämna tryggheten i rökkupén på Amtraktågen.
Rökandet och bolmandet runt USA i kupéer där Diski i sin skildring firar naturalistiska triumfer är resans centrum och berättelsens nav.
Bakom eller är det inom rökkupéns os och dimridåer avslutar Diski sin reseberättelse och i kapitlet på frågan Var jag egentligen är visar hon att hon gillar sentimental country & western.
Ja varför inte?
Säkert är i alla fall att Jenny Diski är en alldeles utmärkt reseskildrare, detaljerna, det precisa, mängder av fakta sitter där toppat med den personliga inre resan i tid och rum.
Kanske kan Bob Dylan tolka ressällskapets fråga från rökkupén.
Äkta kärlek?
Tell me, I've got to know.
Tell me, tell me before I go.
Does that flame still burn?
Does that fire still glow?
Or has it died out and melted like the snow.
Vill du läsa roliga reseskildringar om pingviner och sjölejon varvat med känslostarka hågkomster från barndomen?
ReplyDeleteLäs jenny Diskis föregående bok Skating to Antarctia eller På tunn is.
Amtrak heter det (american track), eller skriver hon Armtrack i boken?
ReplyDelete- Kul med uppmärksamma läsare och kul med läsare överhuvudtaget.
ReplyDelete- Amtrak ska det vara - rätt så.
Skapar en länk ovan - klicka gärna på map med pdf-fil så kan man se map route för Amtrak i USA