Tour de Monet IV

Svenska akademin är inte förutsägbar. Vem kunde förutse Harold Pinter. Verkar ändå vara ett bra val. Känns trösterikt att en av de som tillhörde de unga och arga på femtiotalet får priset. Då kan man ju rent av betrakta sig själv som en yngling eftersom man var ung och arg betydligt senare än så!






D-Day eller Jour-J och stränderna i NormandieVi lunchar på ett vilda västern liknande ställe, Grille Casserolle, bland mullbärshäckar och äppelträdgårdar nära byn La Poterie ett centrum för hantverk med glaserade krukor och kärl. Fantiserar om vår kock. Han ser vaken ut och ger ett intelligent intryck visar gästerna sina delikatesser som dom kan välja till lunch.
- Är det en lärare som gått i pension och förverkligar en gammal dröm om att driva ett eget kök under turistsäsong?
- Är det hans döttrar som serverar och talar en så brittisk engelska?
Vi äter ett riktigt skrovmål på musslor och friterad fransk potatis som sköljs ned med cider, riktig normandisk sådan, och öl. Kan behövas när man ska besöka långsträckta D-day stränder.
Här bland häckar och trädgårdar damp de ner fallskärmssoldater och glidflygplan. De som inledde invasionen natten den 6 juni 1944 i Normandie. Här finns de goda historierna om soldaten som plötsligt stod där i en gammal lärarinnas trädgård och la fingret mot munnen i ett "tyst" säg ingenting och försvann ut i natten. Ännu bättre en ung amerikan som träffade sin blivande hustru en av de första invasionsdagarna. De fick tre barn så småningom. Sen finns förstås de sorgliga historierna. De som missade Cherbourghalvön, hann inte, och landade i havet när de hoppade i sina fallskärmar och drunknade med all utrustning. Och så var de alla striderna på stränderna Sword, Juno, Gold, Omaha och Utah uppkallade efter sina kodnamn. Koden för hela operationen var Overlord och är en av militärhistoriens största samordnade operationer någonsin. Till Verlaines diktrader Blessent mon coeur dúne langeur monotone, Sårar mitt hjärta med sitt monotona vemod, förkunnar BBC för motståndsrörelsen kvällen innan - att invasionen har inletts. 5000 fartyg, 3000 plan och mer än 200 000 man sätts då i rörelse.
Vi besöker Gold beach vid byn Arromanches - lyckas parkera vår lilla hyrbil Chevrolet Matiz, kring en lyktstolpe, går oftast bra i Frankrike.
Här finns ett invasionsmuseum som kan vara en bra startpunkt för en D-day tur. Det kan bli mycket krigsnostalgi för här ljuder Glenn Miller i högtalarna och här finns restaurerade pansarbilar och förstås kanoner från Bofors.
Vid Gold beach anlades en konstgjord hamn kallad Port Winston av 146 massiva pontoner och som var de allierade brohuvud i tre månader innan en mer naturlig hamn som Le Havre blev befriad. Under den tiden landsattes här 2,5 millioner man, 4 millioner ton utrustning och 500 000 fordon. I dag när det är lågvatten kan du vandra ut till pontonerna.
D-dagen var en av de första stora militära operationerna som började täckas av moderna media. Under Första världskriget fanns det fortfarande tecknare och målare som dokumenterade. Bland landstignings- farkosterna fanns en filmpluton bestående av filmare, ljudtekniker, manusförfattare, radiomän mm. En av de mest kända var George Stevens. Han som senare kom att göra filmer som Jätten och En plats i solen. Plutonen var inte så skyddad som dagens inbäddade journalister i Irak utan hade obegränsade möjligheter att röra sig inom ramen för "sunt förnuft" med uppgift att filma och dokumentera. Stevens hade också en otrolig förmåga att ta sig förbi alla byråkratiska hinder så till exempel lyckades han senare komma över en porslinssamling i Hitlers örnnäste som så småningom i Paris byttes mot fransk cognac. Även från mer traditionell media finns förstås roliga historier. Inringade korrespondenter på Juno Beach som skrivit ner de första iakttagelserna hade två korgar brevduvor till hjälp. Några av dem tungt lastade tog direkt kurs mot tyskarnas stridslinje. Charles Lynch korrespondent från Reuter hytte med näven.
- Förrädare förbannade förrädare! Men fyra duvor fann vägen till London.
Nära byn Colleville-sur-Mer finns den amerikanska kyrkogården där 9386 mestadels unga amerikanska soldater fått den sista vilan. I långa geometriska rader står det enkla vita kors blandade med sexuddiga Davidsstjärnor på den välklippta gräsmattan. Här vilar farmarsöner sida vid sida med storstadspojkar, svart, vit som judisk och det är en värdig, vacker och öppen plats på kullen med utsikt över Omaha beach. Där några av de värsta striderna stod under invasionsdagen. Frånsett några rysliga monument finns det vita kolonnader med väggar där det finns reliefkartor över invasionsstyrkorna med logistik för att överta Europa. Bakom finns en minnesvägg med namnen över de 1557 soldater som saknades efter invasionsdagarna och vars kvarlevor aldrig återfanns.
Vittnesmål om tacksamhet över de män som stred och offrade sina liv återkommer på de olika stränderna. Det är ungdomar från i dag som skriver brev, ortsbor, kamrater från de olika förbanden, anhöriga och officiella personer som politiker och myndigheter som visar sin tacksamhet med kransar och minnestavlor. Det de kämpade för frihet, mänsklighet och demokrati blir påmint där och sällan har det varit så lättolkat som i kampen mot nazismen. Det var det goda i kamp mot det onda men bakom allt fanns ändå de enskilda människorna på bägge sidor.
Kan inte låta bli att fundera över de här frågorna.
- Dagens krig i Irak är det i grunden de godas kamp mot de onda?
- Visst var Saddam Hussein, hans söner, kemiske Ali och allt vad de heter i grund och botten en sällsynt ond regim som roffade åt sig rikedomar och utövade ett förtryck av folket utan nåd.
- Visst var det rätt att avsätta dem men var drivkrafterna i grunden goda och idélla?
- Vad händer när en totalitär regim faller och olika folk, religiösa riktningar och oförlösta konflikter tillåts komma till ytan där demokratiska traditioner inte direkt tillhör dagordningen?
- Är kriget i Irak inte egentligen en Pyrrhusseger och sådana har vi sett förr i historien.
- Så kan man tänka när man står vid den amerikanska kyrkogården med utsikt över Omaha beach och Atlanten en vacker augustidag år 2005 när brisen ligger på från havet.
I morgon bär det av till Giverny – åter till Tour de Monet.
>Det kommer mera
Copyright LarsThommy