Bob i Globen

Bob i Globen
En speakerröst presenterar Bobs konsert som en show i en amerikansk musiktradition. Amerikansk är den med djupa rötter i det folkliga. Det svänger från rock´n roll, rhytm blues, boogietakter, country till ballader där fiolen är melodistämman.
Scenen är draperad med tunga röda draperier som då och då skiftar ton från rött till brunt och vice versa. Ett sätt att kunna teckna bakgrund till de inledande låtarna. Draperierna skjuts undan när showen framskrider och bakgrunden blir en, kall? Stjärnhimmel. I de avslutande numren är bakgrunden en eyelogo med Dylan.
- Är det någon sorts inkarnation av den amerikanska örnen?
Publiken är blandad. Massor av fyrtiotalister förstås men överraskande många yngre tjejer och killar. Bredvid mig på ena sidan på parkett sitter två tonåringar och på andra sidan ett ungt par typ gymnasiets sista år. Kul med unga människor i alla sammanhang.
- Saknar jag jobbet som lärare? Är ju ledig den här månaden för att delta i ett forskningsprojekt.
Dylan röst är hes och sprucken och han har bytt ut elgitarren mot elpiano. Det är ett välspelande och tight band som understödjer hans fraseringar. Dylan tycks ha utvecklats som munspelare vid några nummer lämnar han pianot och intar scenens centrum för några svängiga solon på harmonikan.
- Rycker det inte lite i Dylans gamla dansben då? En sång och dansman på scen!
Märker hur jag lutar mig framåt och försöker fokusera på Dylans texter även som en inbiten Dylanfan har jag svårt att uppfatta låtarna.
But the second mother was with the seventh son. And they were both out on Highway 61.
- Just det Highway 61 var en av låtarna. Svängde bra, här tog showen fart.
Tror att Dylans musiker känner samma sak. De lutar sig framåt, lyfter soundet, höjer tempot, slår an på instrumenten och ser förväntansfulla ut.
- Vad kan vi vänta oss nu då? Sen en lättnad när vi hör vad det är för låt på gång och så öser vi på.
Tror att man måste se Dylans show som ett arrangemang av amerikansk folkmusik i en vaudevilletradition, scendekoren tyder på det. Där Dylan är musiker, bandledare och dirigent, kanske också entreprenör och där Dylans röst är bara ett av alla instrument som Dylan och bandet har när de vill måla en amerikansk folkmusikbild. Där kännedomen om Dylans låtar är en klangbotten. En sorts surrealistisk ljudbild av Dylans musik med humoristisk knorr kan man tycka om man har anlag för ironi.
- Kände igen följande låtar. If you see her say hello, Tweedle dee, It´s all right ma, to Ramona, Memphis blues again, Highway 61- då lyfte showen, Every grain of sand och så extranumren Like a rolling stone och All along the watchtower. De andra låtarna läggs säkert ut på nätet.
- Fanns det inte lite magi till slut ändå?
- Ständigt denne Bob!
- How does it feel?
Kul med alla unga människor i Globen.
Copyright LarsThommy