Bob Dylan Light IV

Scorsese och Dylan nu har TV 2 visat programmen - varför inte testa lite mer Dylan Quis

Dylan och Scorsese två kompisar – javisst – ändå sansat och lågmält och massor av dokumentärmaterial. Dokumentären fångar tidsandan väl; Kennedy, Martin Luther King, medborgarrättsrörelsen och deras kamp i södern. I bakgrunden den gamla skräcken för kommunismen, beatpoeter som Alan Ginsbourg och Jack Kerouac och hur något nytt håller på att växa fram. Dylan blir den som fångar och gestaltar det nya. Med Guthrie, svart blues, Greenwich Village och folkmusik som inspiratörer.
- Intressant – häftigt med bilder från New York skyline och att tänka sig Dylans långa väg dit från Iron Range uppe vid de stora sjöarna i Duluth till The big apple.

Någon ser Dylan som ett kollektivt medium a la Jungsk arketyp. Dylan själv pratar om de svarta rhytm bluesmusikanternas Crossroads – hur han efter möte med sin musik blev en besatt musikant och songwriter. Parallellt klipper Scorsese in bitar från Englandsturnen 1966 filmad av Pennebaker med Dylan som historisk och hög rock´n rollpoet.
- En turné där publiken buade kväll efter kväll under turnén men "det var ändå utsålt" som Dylan poängterade efter en föreställning. Höjdpunkten där är konserten 17 maj i Manchester Free Trade Hall med Judasskriket. En konsert som så här i rockhistorisk belysning ses som klassisk milstolpe.
- I don´t belive you – you are a liar! Ackompagnerat av ett "play it fucking loud" kör Dylan igång med Like a rolling stone och det är en magisk föreställning. Det känslomässigt mörka soundet, det tunga beatet, sorlet, oron bland publiken och Dylans desperat nasala röst ger en dimension åt showen som pekar mot den senare delen av sextiotalet och både hippies och vänsterns haverier. Det är eller blir också en slutpunkt för Dylans formliga explosion som artist och songwriterunder sextiotalet. Under dryga fyra år har han gjort sex nyskapande album. Gått från debuterande folksångare a la Woody Guthrie, blivit en generations talesman vare sig han ville det eller ej och utvecklats till rockvärldens egen elektriska och surrealistiska poet. Den senare delen onekligen det mest spännande både när det gällde texter och musik.
Den omtalade elektriska debuten i Newport folkfestival framstod mer som en överraskande show där upprörda åskådare mest blev ilskna över den dåliga ljudanläggningen. Ändå blev Maggies farm som spelades där en av Engelska vänsterns favoritprotestlåtar under Thatcher.
- Passar bra att Like a rolling stone får avsluta Scorseses dokumentär No Direction home.
Någon månad senare skedde ju Dylans omtalade motorcykelolycka och sedan rullade myten Dylan igång på riktigt. Dylan har gjort massor av album och skrivit mängder med bra sånger i hela sitt liv men höjdpunkten var där någonstans mellan sextiotvå och sextiosex.
Copyright LarsThommy