Visst har vi besökt Saint Germain des Pres genom åren redan som unga, mycket unga 1967 - stora demonstrationer redan då, året före studentrevolten, på 1970-talet fortfarande unga bodde vi i kvarteren men var mest i Quartier Latin kring Boul Mich, Place de la Contrescarpe och Rue Moufftard och vi var där på 80-talet som yngre medelålders när gentrifieringen allt mer tog över och de chica modehusen började synas på de rätta adresserna.
Visst var vi som unga inspirerade av Nya Franska Vågens filmer och absolut av Jean Luc Godards genombrottsfilm Till Sista andetaget här ovan med Jean Seberg och Jean Paul Belmondo i inledningsscenen som i bästa nouveauanda visar på Vänstra strandens kreativitet, magi och energi! Belmondo som tuff ömhetstörstande desperado och Seberg som livlig känslomässigt intelligent ung tjej. Vi gillade berättartekniken bakom Godards filmer, snabba klipp, växlande med långa autentiska tagningar med ljud, ljus och annat brus i gestaltningen. Påminner en hel del om lätta mobilinspelningar i dag!
Vilket det också kunde jämföras med; lätta handkameror, billig utrustning och låg budget, dessutom kunde Godard upphäva berättarformen, det var inte riktigt säkert vad som var början, slut och filmens höjdpunkt. Säkert var dock att regissören, Godard, stod enväldig, i mörka glasögon, i berättelsens centrum och angav tonen gärna som kommenterande läsande speaker till vad som hände!
Kistalight blir ständigt lika förundrad över av att jag var så pass avancerad i min ungdom när det gällde kulturella intressen - här den franska filmen, nouvelle vaque, vid den här tiden började jag också springa på Moderna i Stockholm och upptäckte den amerikanska popkonsten och Andy Warhol. Faktiskt läste jag också Frihetens vägar av Jean Paul Sartre i flera band även om jag kände mig främmande för tonen och miljön i böckerna och egentligen inte förstod de existentialistiska frågorna i Sartres trilogi! Något var det dock som fick mig att tröska mig igenom sidorna.
Starkt för det fanns ingen yttre påverkan för att läsa Sartre (läste även Muren, Äcklet och möjligen Existentialismen är en humanism). Till vardags som tonåring var jag målarlärling, den akademiska och den intellektuella världen fanns i ett annat universum och
i en annan sfär för oss förortskids. Ändå undrar jag om inte Sartre kan ha påverkat mig?
Var inte huvudpersonen i Frihetens vägar en okonventionell och mycket uppskattad lärare?
Kan omedvetet ha påverkat mig i mina framtida val!?
Kanske sökte jag bara ett uttryck för att komma till rätta med mina egna unga blessyrer som kunde kännas igen med ett modernt formspråk?
Mina blessyrer de fanns där i både inre och yttre mening!
Även om jag inte riktigt förstod Sartres budskap om den moderna människans ångest och att vi alla måste göra våra val så förstod jag desto mer om att hans högra öga pekade i norr. Kistalight led också av en liknande ögonskada som aldrig riktigt diagnosticerades men som kom att prägla en del av min tillvaro genom åren så småningom sa jag farväl till min trilskande kompis -
jacket som pekade i november.
Trots sin dystra filosofi och sylvassa tankar om ångest och människans val var Sartre en glad och charmfull person som gärna umgicks med sina vänner och generöst stöttade unga skribenter, författare och filmare. Violette Leduc till exempel, den i dagarna filmaktuelle författarinnan (Violette), som blev vän med Sartre och Simone de Beauvoir. Violette var lång, elegant och blond, de Beauvoir trodde att hon hade överklassbakgrund. I själva verket försörjde hon sig som porteur de valise det vill säga hon smugglade resväskor fulla med smör, ostar, vilt och kött från Normandie till ransoneringarnas Paris där hon genom sin kreativitet (hon var streetsmart) sålde livsmedlen vidare till olika restauranger. Ett exempel på en av de många sysselsättningar som fanns i och omkring ockupationsåren i Paris och som Patrick Modiano gärna skildrar i sina Parisböcker. Violette lämnade sitt debutantmanus till de Beauvoir som rekommenderade det för Camus som ingick i redaktionen på förlaget Gallimard. Violette som hade en tuff uppväxt, övergiven av sin mor och mest fick klara sig själv, blev alldeles betagen av att bli utgiven och uppmärksammad. Kruxet var bara att hon blev upp över öronen blixtförälskad i Simone de Beauvoir så förälskad att de fick sätta upp umgängesregler dem emellan för att deras tillvaro skulle fungera.
Sartre kom senare att regelbundet via förlaget, i hemlighet för att inte genera, stötta Violette Leduc med månatliga apanage som betalades ut via Gallimard.
Det finns mängder av anekdoter kring de intellektuella och livet i Saint Germain des Pres och att kvarteren blev ett centrum för Europas kulturliv under 1940, 50 och 60-tal. De historiska förutsättningarna fanns där, kvarteren har alltid dragit till sig författare, konstnärer, studenter, senare filmare och i dag modekreatörer.
Kistalight tror också att bakom kreativiteten fanns stora uppdämda behov, man ville bryta sig loss från instängdheten, förtrycket och censuren under ockupationen, senare under 68-revolten blev det en protest mot förljugenhet och konservatism hos skolor, institutioner och föräldragenerationen. Dessutom hade man roligt, min kurs, viktigt i kreativa sammanhang, det var inte bara umgänge och diskussioner på bistros och caféer eller jazz och dans på Le Tabou utan man kunde också sätta upp fantasifulla pjäser.
Vad sägs om titeln på Picassos lilla komedi Åtrån fångad i svansen där flera av de tunga namnen var med som Albert Camus - scenpresentatör, Jean Paul Sartre - läsare av scenakter, Raymond Queneau, Dora Maar och Simone de Beauvoir med flera.
Dessutom så när man driver projekt tillsammans uppstår lätt (Light) känslor.
Alla låg med alla, nåja det rådde också en sträng arbetsmoral och Sartre och Beauvoir hade väl inrutade arbetsdagar där de skrev och läste (bedömde) varandras alster.
Beauvoir och Sartres stora popularitet genom åren hos studenter, feminister, vänstern och förr existentialister var att de var de eviga studenterna, de inlemmade sig aldrig i den borgerliga världen och dess livsstil, de gifte sig inte och de levde i fria sexuella förhållanden. Båda var utexaminerade läroverkslärare, från samma årskull, med utmärkta examinationer, Sartre gick ut som nummer ett och de Beauvoir, ja gissa, som nummer två av 76 stycken, kanske var de Beauvoir den mer briljanta av dem medan Sartre var den originella personligheten dessutom var det även då ett manssamhälle. På sätt och vis var också paret de eviga lärarna, även i sin fria gärning som skribenter, författare och debattörer slutade de aldrig att undervisa om samhällets och världens orättvisor.
Plötsligt bara händer det!
En stadsdel, några kvarter, blir världens kulturella centrum och hamnar i media och på allas läppar!
Greenwich Village och New York centrum för folkmusik och all världens protester mot rasism och atombomben eller Swinging London med nyskapande popmusik, konst och mode, Hippieerans San Fransisco med blommor i håret och all frihet för sex, droger och rock´n roll.
Popmusiken, konsten och modets nyskapande trender på 1960-talet sammanföll på rader av universitet och i städer med en politisk radikalisering, uppror och revolter i både öst och väst men bara i Paris i mitten av 1940-talet har en filosofi med Sartre i spetsen stått i världens intellektuella centrum!
Kring Sartre fanns det under åren en förunderlig karisma, en popstjärnenivå av känslor, ofta uppstod tumult kring hans framträdanden allt från hans officiella debut som fri föreläsare den 29 oktober 1945 i Paris nära Metro Marbeuf där han föreläste under rubriken Existentialismen är en humanism. Där uppstod tumult, utsålt lapp på luckan - biljettluckan slogs i spillror, knuffar, slag, stolar slogs sönder, kvinnor svimmade och vår lille man, med ögat i norr fick kämpa, knuffa, sig fram till scenen, ingen kände just igen honom, för sin föreläsning sedan följde en genomgång utan koncept (fegt med manus) av begreppen kring hans filosofi. Där han snävade in ramarna för existentialismen, en filosofilektion, där han bemötte sina kritiker från vänster (kommunisterna) och från höger katolikerna. Sedan fortsatte tumulten under åren; de första fria radiosändningarna med hans tidning Les Temps Modernes där de kritiserade och ironiserade och drev kraftigt med de Gaulle och Gaullismen, att han tackade nej till Nobelpriset trots att hans tidskrift Les Temps Modernes behövde alla pengar, kring 68-revolten när de unga, André Glücksman, skrek åt Sartre fatta er kort monseiur Sartre, under 70-tals åren som redaktör för små maoistiska skrifter där han förenklade språket som en värsta webbredaktör samtidigt som han arbetade på en gigantisk avhandling om Flaubert som aldrig blev riktigt avslutad. De många kvinnohistorierna, gärna med unga filosofiintresserade studentskor, en av dem adopterade han, Arlette Alkaim styvdottern som i dag förvaltar Sartres litterära kvarlåtenskap, in i det sista stödjer han grupper som gör uppror mot det bestående samhället. Jean Paul Sartres begravning 19 april 1980 blev en stor manifestation i Paris med drygt 50 000 som följer honom till graven på Montparnasse-kyrkogården - tumultartad även den. I dag är det många i Frankrike som sörjer och saknar han röst och att det inte finns en samlande kritisk intellektuell röst i landets radikala idétradition när samhället splittras av National Front, högerkrafter, fattiga förorter och islamistiska våldsgrupper.
Jean Paul Sartre lever sitt eget liv!
Leve existentialismen och en skarp samhällskritisk blick!
© Thommy Sjöberg
.jpg)
